Skulden för de pågående stridigheterna faller helt och hållet på Israels fiender som använder sig av inhumana metoder för att uppnå barbariska mål. Jag önskar den israeliska armén all lycka i deras kamp mot terroristerna i Gaza och Libanon, och jag hoppas de tillfogar Hamas och Hizbollah största möjliga nederlag medan de själva lyckas hålla nere antalet döda och sårade. Det är felaktiga israeliska beslut under de senaste 13 åren som har lett till ett onödigt krig.
Under 45 år, 1948 – 93, avskräckte Israels strategiska tänkande, taktiska begåvning, teknologiska nytänkande och logistisk skicklighet. En djup förståelse för landets svåra belägenhet samt pengar, viljestyrka och målmedvetenhet gjorde att den israeliska staten systematiskt kunde bygga upp sitt rykte om att vara hård.
Ledarskapet koncentrerade sig på fiendens tankesätt och humör, antog en politik som gick ut på att försämra hans moral för att slutligen få honom att förstå att han hade förlorat, att verkligheten var att den judiska staten var permanent och inte kunde göras ogjord. Ett resultat av detta var att vem som än attackerade staten Israel fick betala för detta misstag genom tillfångatagna terrorister, döda soldater, försämrad ekonomi och avsatta regimer.
1993 genomsyrades israelerna av en känsla av att ha lyckats och detta gjorde dem övermodiga. De drog slutsatsen att de hade vunnit och ignorerade det obekväma faktum att Palestina-araberna och andra fiender inte hade gett upp sitt mål att utradera Israel. Två känslor som länge hållits i schack, trötthet och övermod, tog överhand. Israelerna bestämde sig för att de hade fått nog av krig och beslöt sig för att de kunde avsluta kriget på sina egna villkor, de beslöt sig också för att experimentera med sådana exotiska saker som "fredprocessen" och "tillbakadragande." De tillätt deras fiender att skapa en halvstatlig struktur (den "Palestinska Myndigheten") och att samla på sig vapenförråd (Hizbollah har nära 12, 000 Katyusharaketer i södra Libanon enligt den arabiska dagstidningen Asharq al-Awsat). Upprörande nog bytte de tillfångatagna terrorister mot gisslan.
I denna blandning av blidkningsförsök och eftergifter tappade Israels fiender respekten för Israel och började betrakta Israel som en papperstiger. Eller som Hizbollahledaren Hassan Nasrallah vasst uttryckte sig år 2000: "Israel, som har både kärnkraft och den starkaste flygvapenmakten i regionen, är svagare än ett spindelnät." Som jag skrev år 2000, "deras tidigare respekt för Israel har ersatts av nedlåtenhet som gränsar till förakt". Eftersom israelerna ignorerade den verkan deras agerande hade på deras fiender bekräftade de genom sin halsstarrighet detta förakt. Ett resultat av detta var att Palestina-araberna och andra återuppväckte sin tidigare entusiasm för att eliminera Israel.
För att omintetgöra 13 års skada krävs att Israel återvänder till det långsamma, hårda, dyra, frustrerande och tråkiga arbetet med att avskräcka. Detta betyder att frånsäga sig de enfaldiga planerna på att kompromissa, de diffusa förhoppningarna om goodwill, det oansvariga frisläppandet av terrorister, lyxen av trötthetskänsla, och dumheten med ensidigt tillbakadragande
Årtionden av hårt arbete före 1993 hade gjort att Israels betraktades med respekt av sina fiender. Tillfälliga muskelspänningar, å andra sidan, tjänar inget till. Om Israel återgår till att agera som tidigare med eftergifter och återtåg kommer dagens strider inte att bli mer än en sommarvind, ett slag i luften. Vid det här laget vet Israels fiender att allt de behöver göra är att huka sig ner i några dagar eller veckor och allt kommer att återgå till det normala med den israeliska vänsterns ständiga blockerande och regeringen som snart kommer att erbjuda gåvor, samarbeta med terrorister och återigen avträda landområden.
Avskräckning är inget man återinför på en vecka genom en räd, en blockad eller ett krig. Det kräver att man under ett decennium visar upp en orubblig beslutsamhet. För att de pågående operationerna skall få någon betydelse för Israel, förutom känslomässig lindring, måste inriktningen förändras i grunden. De måste leda till en omfattande förändring av Israels utrikespolitik, ett slut på Osloavtalet och tankarna på tillbakadragande till förmån för en politik baserad på avskräckningseffekt som leder till seger.
Mönstret har sedan 1993 varit konsekvent. Varje besvikelse leder till en orgie av israeliska samvetskval och omprövning, följt av ett tyst återgående till eftergifter och återtåg. Jag är rädd för att Gaza och Libanonoperationerna inte är fokuserade på att besegra fienden utan på att få en eller två soldater frigivna – ett konstigt krigsmål som förmodligen är utan motstycke i krigshistorien – vilket tyder på att allt snart kommer att återgå till det vanliga.
Med andra ord är betydelsen av de pågående fientligheterna inte vad som har förstörts i Libanon eller vad FN: s säkerhetsråd beslutar; det är vad den israeliska allmänheten lär sig eller inte lär sig.
