	Daniel Pipes Mobilsajt Vanlig sajt
Hemsida \| Artiklar \| Biografi \| Sök \| English

Melankoli i Annapolis

av Daniel Pipes
Jerusalem Post
24 oktober, 2007

Ursprunglig engelsk artikel: Annapolis Blues
Översättning till svenska: Ilya Meyer

Bushadministrationens planer på att kalla samman till en ny israelisk-arabisk diplomatomgång den 26 november kommer enligt mitt förmenande att allvarligt skada de amerikanska och israeliska intressena.

För framgångsrika förhandlingar krävs i allmänhet att man har ett gemensamt mål; i förhandlingar mellan till exempel arbetsgivare och arbetstagare har båda sidor som mål att komma igång med arbetet igen. När man saknar gemensam grund misslyckas inte bara förhandlingarna utan de gör ofta mer skada än nytta. Så är fallet i de kommande förhandlingarna i Annapolis, Maryland. Den ena sidan (Israel) vill ha fredlig samexistens medan den andra (araberna) vill förgöra sin förhandlingspartner. Detta har de visat med all önskvärd tydlighet genom sina våldsamma aktioner, hur de röstar, deras svar i opinionsundersökningar, deras politiska retorik, vad de skriver i sina medier, vad som står i deras skolböcker, vad som sägs i predikningarna i deras moskéer, graffitin på deras väggar och mycket annat.

Den israeliska regeringen kommer att åsamka sig själv stor skada om den går med på "smärtsamma eftergifter" och får en kall fred eller tomma löften i gengäld, vilket konsekvent har varit fallet sedan 1979. Detta orättvisa resultat skulle, återigen, stärka både den arabiska självkänslan och deras beslutsamhet att eliminera den judiska staten.

	Mahmoud Abbas, Condoleezza Rice och Ehud Olmert: kommer de att fira i Annapolis?

Om israelerna däremot står emot en enad amerikansk-palestinsk front förutspår jag en kris utan motstycke i relationerna mellan USA och Israel – värre än 1975 eller till och med 1957. Detta beror delvis på att insatsen är så hög. Utrikesminister Condoleezza Rice har slagit fast att "USA anser etablerandet av en palestinsk stat, en två-stats lösning, vara det väsentligaste för framtiden för inte bara palestinier och israeler utan också för Mellanöstern och definitivt för amerikanska intressen". Om en palestinsk stat är "det väsentligaste … för amerikanska intressen", kommer den som står i vägen för detta förmodligen att få betala ett högt pris. Som jag har sagt sedan november 2004 så hänger de amerikansk-israeliska relationerna på en skör tråd. Annapolismötet kommer att tära än mer på de redan ansträngda relationerna.

Om vi lägger dessa djupa och ofrånkomliga problem åt sidan så står samtalen ändå inför två praktiska utmaningar: På den palestinska sidan är "Fatahs galjonsfigur Mahmoud Abbas" (som Jerusalem Posts krönikör Caroline Glick kallar honom) oerhört svag. "Det finns inget ansvarstagande palestinskt ledarskap som skulle kunna få ut en dagstidning i tid på morgonen," skriver Hirsh Goodman, journalist på Jerusalem Report, "än mindre ett hållbart fredsavtal".

På den israeliska sidan skulle premiärminister Ehud Olmerts regering falla om hans oberäkneliga samarbetspartner överger den styrande koalitionen. Shas och Yisrael Beiteinu har varnat för att man inte kommer att acceptera att dela Jerusalem och vissa andra åtgärder. Ledaren för Arbetarpartiet, Ehud Barak, kommer att motsätta sig alla åtgärder som inkräktar på de israeliska försvarsstyrkornas rörelsefrihet på Västbanken. Utrikesminister Tzipi Livni skulle förmodligen dra sig ur om inte "rätten att återvända" för palestinierna förkastas. Att en nyligen genomförd opinionsundersökning visar att 77 % anser att deras regering är "för svag för att i Israels namn skriva på ett fredsavtal med palestinierna" ökar chansen för avhopp från regeringskoalitionen.

Dessa dystra framtidsutsikter väcker frågan: varför har Bushadministrationen, efter att i nästan sju år hållit sig på behörigt avstånd från de israelisk-palestinska förhandlingarna, plötsligt gett efter för frestelsen? Några möjliga faktorer:

Det iranska hotet: Rice ser en möjlighet för amerikansk diplomati i ett Mellanöstern som omstrukturerats som ett resultat av iransk aggression, både idag (Hizbollah, Hamas) och i framtiden (kärnvapen).
Det är värre att ingenting göra: Om inget görs kommer Kadimas redan dåliga anseende i opinionsundersökningarna att fortsätta falla och Fatahs bräckliga ställning på Västbanken kommer att urholkas. Utsikten av Likud och Hamas som efterträdare till Olmert och Abbas ligger lika lite i Bushadministrationens intresse som det gör för dessa två män.
Arv: Zbigniew Brzezinski har uttryckt det utrikespolitiska etablissemangets förhoppningar för Annapolismötet och deras låga uppfattning om of Rice: "Hon förstår att arvet efter henne just nu är oerhört dåligt. Om hon kan klara detta kommer hon att gå till historien."
Mänskliga rättigheter: Rice tror på någon slags bisarr motsvarighet mellan palestinierna på Västbanken och de svarta i den amerikanska Södern.
Messianism: Både George W. Bush och Rice verkar se sig själva som utvalda att lösa de arabisk-israeliska fientligheterna. En interlokutör berättar att "hon tror att tiden nu är mogen för den israeliska och palestinska konflikten att få ett slut".

Rice uttalande ligger i linje med både George H.W. Bushs uttalande 1991 att "det är dags att få ett slut på den arabisk-israeliska konflikten" och den israeliske premiärministern Ariel Sharons uttalande 2005 att han avsåg "att få en lösning på detta problem en gång för alla". Men som Irving Kristol så riktigt noterade: "Den som gudarna vill förgöra utmanar de först att lösa den arabisk-israeliska konflikten."

Näraliggande ämnen: Arabisk-israelisk konflikt & diplomati, Israel, USAs utrikespolitik prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka