Saker är inte alltid så enkla som de kan verka; den pågående krisen i de amerikansk-israeliska relationerna har en silverkant.
Fyra observationer, alla hämtade från historiska skeenden, leder till denna slutsats:
För det första så är "fredsprocessen" i verkligheten en "krigsprocess". Diplomatiska förhandlingar under 1990-talet ledde till en rad israeliska tillbakadraganden som fick den omvända effekten att man vände en något dålig situation 1993 till en fruktansvärt dålig situation 2000. Idag vet vi att smärtsamma israeliska eftergifter inte stimulerar palestinsk vilja att visa goodwill utan istället stimuleras irredentism, ambition, ilska och våld.
För det andra så varar israeliska eftergifter till araberna i praktiken för alltid medan relationerna med Washington fluktuerar. När israelerna lämnade södra Libanon och Gaza gjorde de detta för alltid, vilket också skulle vara fallet med Golanhöjderna eller östra Jerusalem. Att upphäva dessa åtgärder skulle bli alldeles för dyrt. Som kontrast beror de amerikansk-israeliska spänningarna på personligheter och omständigheter och går därför upp och ner samtidigt som insatserna är relativt låga. Varje president eller premiärminister kan vederlägga sin föregångares åsikter och ton. Problem kan lösas snabbt.
I ett vidare perspektiv så har de amerikansk-israeliska banden en styrka som sträcker sig betydligt längre än till de politiker och ämnen som är gångbara för tillfället. Inget annat i världen liknar detta bilaterala "mest speciella" av alla speciella relationer och "familjrelationer i internationell politik". Som andra familjeband så finns det höjdpunkter (Israel rankas som nummer två efter USA vad gäller antal företag som är listade på NASDAQ) och lågpunkter (spionaffären med Jonathan Pollard fortsätter att spöka ett kvarts sekel efteråt). Bandet har en unik intensitet när det handlar om strategiskt samarbete, ekonomiska förhållanden, intellektuella band, samma värderingar, hur man röstar i Förenta Nationerna, religiös gemenskap och till och med ömsesidig inblandning i varandras interna angelägenheter.
Sett ur israeliskt perspektiv är de politiska relationerna med araberna en börda medan de med Washington är lätta och flexibla.
För det tredje är det så att när israeliska ledare har starka, pålitliga relationer med Washington ger de mer till araberna. Golda Meir gjorde eftergifter till Richard Nixon, Menachem Begin till Jimmy Carter, Yitzhak Rabin, Benjamin Netanyahu och Ehud Barak till Bill Clinton och Ariel Sharon till George W. Bush.
 Hus i Ramat Shlomo, ett tidigare ingenmansland i Jerusalem där Barak Obama nu motsätter sig att nya israeliska hus byggs. |
Omvänt gäller också, misstro mot Washington gör att Israel drar öronen åt sig och minskar sin beredvillighet att chansa. Det var vad som hände med George H.W. Bush och än mer så med Barak Obama. De nuvarande obehagligheterna började redan innan Obama nådde det Ovala rummet med tanke på hans offentliga samröre med prominenta Israelhatare (till exempel Ali Abunimah, Rashid Khalidi, Edward Said, Jeremiah Wright). Relationerna blev sämre i mars i år när hans administration simulerade ilska den 9 mars över offentliggörandet av rutin byggnadsarbete in Jerusalem. Detta följdes av ett brutalt telefonsamtal från utrikesministern den 12 mars och ett spänt toppmöte i Vita huset den 23 mars.
 Dennis Ross (höger): för angelägen för Benjamin Netanyahu (vänster)? |
Dessa obehagliga och makalösa spänningar har fått en väntad effekt på den israeliska allmänheten, fått dem att hysa misstro mot Obama, stå emot amerikanska påtryckningar samtidigt som politiker som i vanliga fall käbblar mot varandra nu arbetar tillsammans för att stå emot hans politik.
För det fjärde så ökar de amerikansk-israeliska spänningarna den palestinska oförsonligheten och krav. När Israels ställning är dåligt så blir deras ledare starkare och om spänningarna beror på USAs påtryckningar om eftergifter till palestinierna så lutar sig dessa bara tillbaka och njuter av showen. Detta hände i mitten på maj 2009 när Mahmoud Abbas instruerade amerikanarna vad de skulle kräva från Jerusalem. Och när det motsatta gäller och de amerikansk-israeliska relationerna blommar då känner de palestinska ledarna av trycket att träffa israelerna, låtsas förhandla och skriva under dokument.
Om man slår ihop resultatet av dessa fyra antaganden kommer man fram till en oväntad slutsats: Starka amerikansk-israeliska band leder till oåterkalleliga israeliska misstag. Dåliga amerikansk-israeliska band sätter stopp för denna process. Obama kanske förväntar sig att ett bråk med Israel kommer att leda till förhandlingar men det kommer att få motsatt effekt. Han kanske tror att han närmar sig ett diplomatiskt genombrott men faktum är att han gör ett sådant mindre troligt. De som är rädda för mer "krigsprocess" kan därför trösta sig med administrationens tabbar.
Komplexiteten i de amerikansk-israeliska relationerna lämnar stort utrymme för paradoxer och ansvarslöshet. En titt bortom en orolig händelseutveckling tyder på att något bra kan komma av det.
