"Ett försök till fred": Kan USA genomdriva "Vägkartan"

I enskilda samtal jag hade förra veckan med tjänstemän från Bushadministrationen blev jag positivt överraskad över deras realism beträffande den USA-sponsrade "vägkartan" för att få slut på palestinsk-israeliskt våld. Men jag är ändå orolig för att det kan gå snett.

Denna oro beror på de sju åren (1993-2000) som Oslosamtalen om palestinsk-israelisk diplomati pågick, då välmenande israeliska initiativ för att lösa konflikten endast förvärrade den. Jag lärde mig två viktiga saker om palestinsk-israeliska förhandlingar:

• Om palestinierna inte accepterar existensen av Israel så är avtalen de skriver under inget annat än värdelösa papperslappar.
• Om inte palestinierna tvingas hålla sina löften att ta avstånd från våld så kommer en överenskommelse med dem att belöna terrorism och därför sporra dem till mer våld.

Min försiktighet idag gäller båda frågorna. Palestinska ambitioner att förgöra den judiska staten lever vidare. Och om den amerikanska regeringen har större förmåga att tvinga palestinierna till mer medgörlighet än israelerna lyckades med är fortfarande en öppen fråga.

Gång på gång ställde jag frågan om de palestinska avsikterna och amerikansk kontroll, och den högre tjänstemannen jag talade med kom med imponerande realistiska analyser.

• På frågan om de palestinska avsikterna att förgöra Israel så upprepar de Utrikesminister Colin Powells uttalande nyligen att han är orolig för "terroristorganisationer som inte har gett upp strävan efter att förgöra staten Israel".
• När det gäller behovet av att hålla fast vid ingångna avtal insisterade båda tjänstemännen på att vägkartadiplomatin skulle komma att avstanna om palestinierna inte håller sitt ord. En av dem sade också att man inte förväntade sig att Israel skulle uppfylla sina löften om palestinierna svek sina.

Jag var särskilt nöjd med deras anspråkslösa ambitioner. Som en tjänsteman uttryckte det "Vi gör ett fredsförsök". Han betonade att USAs president inte bara kan knäppa med fingrarna och förvänta sig att palestinierna ska göra som de blivit tillsagda. Han uppvisade en betryggande medvetenhet om att detta projekt är riskfyllt och att oddsen för att det skall lyckas inte är bra. Alltihop musik i mina skeptiska öron.

Ändå oroar jag mig. Kommer inte den mänskliga naturen och regeringens slöhet att samverka för att förmå Bushadministrationen till att driva igenom vägkartan och ignorera de förargliga detaljerna för att få det att gå framåt? Anta att palestinskt våld fortsätter; kommer de inte att frestas att se genom fingrarna med det till förmån för att hålla den diplomatiska tidtabellen?

Så har det historiska mönstret varit när helst demokratier förhandlar med totalitära fiender för att få ett slut på deras konflikter, med början med de brittisk-franska försöken att blidka Nazityskland på 1930-talet, därefter den amerikansk-sovjetiska avspänningspolitiken på 70-talet, den israelisk-palestinska fredsprocessen på 90-talet och Sydkoreas Solskenspolitik med Nordkorea sedan 1998.

Varje gång framhärdade man i villfarelsen att om man sockrade erbjudandet så skulle önskat resultat uppnås tills det hoppet krossades av ett större våldsutbrott (den tyska invasionen av Polen, den sovjetiska invasionen av Afghanistan, den andra Intifadan).

I teorin kan amerikanska beslutsfattare bryta detta mönster. Skulle palestiniernas våld mot Israel fortsätta skulle de kunna säga något i stil med: "Vi gjorde vårt bästa men palestinierna svek oss. Vägkartan, en bra idé i princip, måste skjutas upp tills de är mogna för den. Vi överger det för tillfället".

Kan de göra det? Vi får förmodligen veta det ganska snart för våldet har fortsatt trots tecken på att den Palestinska Myndigheten har börja slå ner på det sedan tre palestinska terroristorganisationer gick med på en hudna ("tillfällig vapenvila") den 29 juni.

Den israeliskas Försvarsministern Shaul Mofaz sammanfattade situationen på detta sätt: "Vi ser en viss nedgång i antal terrorvarningar och också en viss nedgång i uppvigling men (palestinierna) har fortfarande en lång väg att gå för att leva upp till sina åtaganden".

Hur långt kommer den amerikanska regeringen vara beredd att gå för att kräva att dessa åtaganden uppfylls? Ett oroväckande tecken kom för en vecka sedan när Powell sade "Vi kan inte låta … mindre incidenter eller en enda incident förstöra vägkartans löfte som nu ligger framför oss".

Oslo är inte långt borta; för att förhindra en upprepning av det debaclet behöver den amerikanska administrationen avvisa allt våld och inte överse med "mindre incidenter".

Alla behöver komma ihåg att målet inte är undertecknandet av fler överenskommelser utan (i det korta perspektivet) ett slut på terrorism och (i det långa perspektivet) palestiniernas accepterande av Israel som en suverän judisk stat.

Näraliggande ämnen:  Arabisk-israelisk konflikt & diplomati, Israel, Palestinier, USAs utrikespolitik prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.