Konsekvens och förutsägbarhet är George W. Bush styrkor som politiker. Vare sig det handlar om inrikespolitik (skatter, utbildning) eller utrikespolitik (terrorism, Irak), när han väl bestämt sig för en politik så håller han fast vid den. Det finns ingen tvetydighet, man behöver inte gissa sig till vad hans verkliga inställning är eller försöka tolka motsägelser. Inte ens hans motståndare klagar över "Besvärliga George" eller " Förslagna Bush."
Men det finns ett undantag. Och – kunde man inte tro det? – ämnet är den arabisk-israeliska konflikten. Här verkar Bush inte bara oförmögen att bestämma sig utan han vacklar mellan två motstridiga synsätt.
Till exempel när den palestinska attacken mot Israel var på sin höjdpunkt i april förra året så höll presidenten ett viktigt tal som innehöll en uppenbar motsägelse.
* Han började med att kritisera Yasser Arafats Palestinska Myndighet (PA) för dess terrorism mot israeler och han pekade ut flera grupper, en av dem (Al-Aqsabrigaderna) står under Arafats kontroll, som försöker förgöra Israel. I denna anda godkände Bush föga förvånande Israels ansträngningar att skydda sig själv, och han sade att "Amerika erkänner Israels rätt att skydda sig själv från terror".
* När han sedan avslutade talet så drog han politiska slutsatser som inte stämmer överens med hans analys. Presidenten bad den palestinska ledaren att göra några symboliska gester för att visa att de "verkligen står på fredens sida", därefter krävde han att Israels regering skulle återgälda detta genom att vidta fyra stora åtgärder (stoppa de militära ansträngningarna, dra sig tillbaka från områden man nyligen ockuperat, upphöra med att bygga civila konstruktioner på ockuperade områden och hjälpa till att bygga en livskraftig palestinsk stat).
I korthet så stödde Bush teoretiskt Israel och fördömde Arafat samtidigt som han i praktiken stödde Arafat och straffade Israel. Detta gjorde de flesta observatörer förbryllade.
Deras förvirring blev därefter ännu större, i synnerhet beträffande kravet på en palestinsk stat. I juni 2002, under pompa och ståt, presenterade presidenten ett viktigt initiativ som var avhängigt av signifikativa förändringar av palestiniernas uppförande. "När det palestinska folket har nya ledare, nya institutioner och nya säkerhetsarrangemang med sina grannar" sade han "kommer USA att stödja skapandet av en palestinsk stat".
Tre månader senare tillkännagav utrikesdepartementet ett motstridigt initiativ, något man kallade "konkret genomförande av vägkartan i tre steg". Denna vägkarta kan innehålla en palestinsk stat 2005 om man ger upp Bushs krav på den Palestinska Myndigheten och istället nöjer sig med symboliska försäkringar från den.
Denna dubbelhet kan leda till halsbränna på alla sidor i den arabisk-israeliska konflikten eftersom ingen riktigt kan räkna ut vad den amerikanska politiken går ut på. En teori är att Vita Huset och Utrikesdepartementet har skilda planer. Detta verkar vara vad den israeliska premiärministern Ariel Sharon tror och det förklarar varför han har ignorerat vägkartan och istället fokuserat på presidentens tal i juni.
I vad som kunde ha varit ett svar på detta gav Bush i ett viktigt tal förra veckan till American Enterprise Institute sitt stöd för vägkartan: "Vår regering – och jag själv – förpliktigar oss att genomföra vägkartan" sade han.
Och ändå kvarstår tvivlen.
När en politiker agerar inkonsekvent signalerar det i allmänhet ett försök att göra alla väljare till viljes. I detta fall känner president Bush av trycket från de republikanska väljarna som valde honom, att hjälpa Israel skydda sig själv. En Gallupundersökning förra månaden visade att 80 procent av republikanerna har en positiv syn på Israel, och ingen politiker ignorerar ett så stort antal.
Men trycket på en palestinsk stat är inte mindre tungt eftersom det kommer från en lång rad inflytelserika krafter, allt från utrikesminister Colin Powell till Demokraterna i Kongressen och bortom dem den brittiska premiärministern Tony Blair och arabiska ledare.
Efter att ha observerat dessa motsägelser under Bush-administrationens två år har jag dragit en huvudslutsats: På många viktiga sätt – sympati för Israels utsatta situation, diplomatiskt stöd, tillhandahållande av vapen – tenderar Bush att ignorera sin egen retorik om en palestinsk stat och står fast vid Israel. Hans uttalanden som kräver den ena från Israel och lovar det andra till palestinierna verkar vara en eftergift till påtryckningar utifrån, inte en verklig politik man tänkt genomföra.
I korthet, se på vad President Bush gör, inte vad han säger och du kommer att finna hans vanliga konsekvens, denna gång gömd under en yta av vad som verkar vara obeslutsamhet.
Om detta stämmer så är vägkartan ett spel för galleriet, inte verklig politik och USAs stöd för en palestinsk stat förblir avlägset.
