Upptäckten av Saddam Hussein i ett gravlikt hål, dold av tegelstenar och smuts, på en bondgård i en liten stad nära Tikrit för tankarna till berättelsen om en annan irakier som också gömde sig för myndigheterna genom att bokstavligen gå under jord.
Den irakiern är Jawad Amir Sayyid, 45, från Karada, en stad sydöst om Baghdad. Han bodde under 21 långa år i en cell under familjens kök, han gick ner dit den 2 december 1981 och kom inte upp en enda gång innan den 10 april 2003, en dag efter att Saddam Husseins regim störtats.
Sayyid försvann från världen eftersom han hade deserterat från Saddams armé och hade regimkritiska åsikter. Han var rädd för att avrättas och byggde av betong ett underjordiskt rum på en gånger en och en halv meter.
På väggarna i denna självpåtagna fängelsecell hängde en rad med krokar på vilka hängde sådana redskap som en lie, en fläkt av bambu, en spegel, en vattenkokare, en ugn, en tandborste och en klocka. Ett litet hål i taket på cellen gav visst solljus. Han fick vatten från en liten brunn och hade en miniatyrtoalett.
Hans mamma försåg honom med förnödenheter under alla dessa år genom en fallucka; han höll sig informerad om vad som hände i världen genom att med hörlurar täckt tryckta mot öronen lyssna på BBCs arabiska sändningar. Hans första hopp om frihet kom strax efter 11 september när den amerikanske presidenten George W. Bush höll ett tal där han deklarerade att världens terrorister skulle jagas tills man fick tag på dem. "Nästa gång min mamma kom med mat till mig berättade jag för henne om min övertygelse att (Saddam Hussein) inte skulle klara sig". Sayyid väntade endast en dag efter Saddams fall innan han övergav sitt gömställe.
Sayyids historia utgör en mäktig symbolisk kontrast till Saddam Husseins tillfångatagande i lördagskväll. En ung man gömmer sig i en grav i mer än två decennier medan Saddam Hussein styr landet som en brutal och oinskränkt diktator. Den amerikanskledda koalitionen befriar landet. Den nu inte längre unge mannen kommer ut från sin kvävande cell och stapplar in i solljuset just som den monstruösa härskaren överger sitt glimrande palats och själv börjar jaga efter gravar att gömma sig i för att undkomma myndigheterna.
Skillnaden i deras sinnesstämning när de lämnar sina gravar är värd att notera: Saddam beskrevs av den amerikanska militären som "en trött man, en man som resignerat inför sitt öde". Sayyid sade om sig själv till Londons Daily Telegraph, som beskrev hans böjda och fågelliknande kropp som darrande av upphetsning: "Jag var en vältränad ung man när jag först gömde mig. Nu har jag vissnat och blivit gammal. Men jag känner att jag har en ung mans energi återigen och det går inte en sekund under dagen som jag inte smakar frihetens frukt".
Denna berättelse sammanfattar i korthet hur starkt moralisk den amerikanskledda invasionen är, vilket symboliseras av det faktum att sedan april 2003 rör sig oskyldiga irakier fritt ovan jord medan Saddam och hans hejdukar smyger från ett råtthål till ett annat.
I ett bredare historiskt perspektiv är den irakiska episoden en påminnelse om den roll amerikanerna i 60 år har spelat världen över – besegra totalitära regimer och bibringa ett minimum av anständighet och frihet till desperata länder.
Listan är lång och skulle inkludera i stort sett alla länder i Västeuropa, en gång räddade från nazisterna och en andra gång från kommunisterna. Den inkluderar Sovjetunionens alla tidigare stater och satellitstater vilka kollapsade när de inte längre kunde fortsätta konkurrera med USA. Listan inkluderar också många Östasiatiska länder som räddades från japansk imperialism. Och den inkluderar Kuwait som räddades från irakisk aggression.
Omvänt så på det enda ställe där USA förlorade ett krig – Vietnam – fortsätter totalitärt styre.
I korthet så oavsett vilka brister den amerikanska regeringen har – och den har verkligen brister – så har man sedan 1940 befriat folk världen över. Eller för att citera Jawad Amir Sayyid från i våras, strax efter att han lämnat graven: "Jag tror att Allah arbetade genom Bush för att få detta att hända. Om jag träffade Bush skulle jag säga 'tack så mycket, tack så mycket, du är en god människa, du gav mig livet åter'".
Orden kanske är överdrivna men hans känsla av tacksamhet gentemot Amerika är samma känsla som hundratals miljoner människor någon gång delat.
