Försvar för 'Irakifiering'

Behåll kursen – men ändra kursen. Detta var innebörden i den plötsliga, skarpa och försynta förändringen av Washingtons Irakpolitik förra veckan.

Efter att den amerikanske civile administratören i Irak, L. Paul Bremer III, varit på snabbvisit i Vita Huset, sade President George W. Bush att han vill "att irakierna blir mer involverade i styrandet av sitt land" och kom med några förslag på hur man uppnår detta. Två dagar senare offentliggjorde den irakiska regeringen att den formella ockupationen av Irak skulle vara slut i juni 2004 och övergå till att bli endast en "militär närvaro".

Ambitiösa planer för en tidig konstitution har nu lagts åt sidan; istället, rapporterar Associated Press, kommer Bremer att "namnge en interimistisk ledare med makt att styra landet tills en konstitution kan skrivas och val hållas".

Militären kommer att "irakifieras". Den nya betoningen ligger mindre på att etablera en Jeffersonsk demokrati och mer på att flytta makt och ansvar till irakierna och att göra detta utan dröjsmål.

Denna välkomna förändring är en seger för Försvarsdepartementets realism och ett nederlag för Utrikesdepartementet drömmar och förhoppningar (som Wall Street Journal uttrycker det) "att återskapa Philadelphia från 1787 i Baghdad". Visst vore det underbart om amerikaner och britter i lugn och ro kunde utbilda irakierna i regerandets sköna konst. Men irakierna är inte barn som längtar efter att få lära sig från västvärldens instruktörer. De är stolta över sin historia, trotsiga mot världen utanför, misstänksamma mot angloamerikaner och fast beslutna att styra sitt eget land. Alla försök att handleda dem kommer att misslyckas.

Dagens Irak är oerhört olik Tyskland eller Japan efter 1945, i huvudsak därför att det finns en helt annan ekvation.

• Tyskar och japaner besegrades båda som ett folk, slutkörda av ett flerårigt fullskaligt krig, så de accepterade ombyggnaden av deras samhällen och kultur. Irakierna däremot steg nästan oskadda fram efter ett tre veckors krig utformat för att inte skada dem. De kände sig befriade mer än besegrade, irakier är inte på humör att bli tillsagda vad de ska göra. De tar för sig av vad ockupationen erbjuder dem och avvärjer, med våld och andra former av motstånd, det de inte vill ha.
• Omvänt så är det så att eftersom amerikanerna inte har utkämpat ett långt och brutalt krig med irakierna så känner de begränsad oro för Iraks framtida kurs.

I korthet så är den irakiska beslutsamheten mycket större än ockupanternas vilket allvarligt begränsar vad de senare kan åstadkomma.

Washingtons förnuftiga nya inställning ligger i linje med min uppmaning i april 2003 om en "politiskt moderat men operativt stark, demokratiskt sinnad irakisk stark man" liksom min rekommendation att låta irakier styra Irak.

Detta betyder inte att jag vill att de amerikanska, brittiska, polska, italienska och andra trupperna skall överge landet; nej de måste stanna kvar men begränsa sig själva till att spela en mindre roll.

• Närvaro: Kängorna på stadsgatorna bör vara irakiska, inte utländska. Dra bort koalitionsstyrkorna från de bebodda områdena, överför dem till öknen (som är vidsträckt i Irak).
• Makt: Garantera gränserna, olje- och gasledningar och regeringen i Baghdad. Infånga Saddam Hussein och hans hantlangare. Annars bör irakierna upprätthålla ordningen.
• Beslut: Låt irakierna fatta interna beslut (säkerhet, finans, rättvisa, utbildning, religion etc.) behåll endast utrikes- och försvarspolitiken i koalitionens händer.

Irakierna borde – medan koalitionen håller ett vakande öga från långt håll – ges chansen att klara sig själva. När en regering under en längre tid har bevisat att man klarar sig, förtjänar de att få full suveränitet. Om saker och ting skulle gå fel kan trupperna i öknen alltid ingripa.

Och var införstådda med att irakifikation innebär stora möjligheter för saker och ting att gå snett. Iraks meriter med självstyre under de senaste 70 åren har varit katastrofala; realistiskt sett så måste vi förvänta oss att det framtida ledarskapet kommer att vara mindre än exemplariskt. Men så länge det inte utgör någon fara för omvärlden eller brutaliserar sin egen befolkning bör det vara acceptabelt, för amerikaner och britter gav sina liv i våras inte så mycket för att reda upp Irak som för att skydda sina egna länder.

Det är inte troligt att Irak kommer att bli en modell för demokrati för den muslimska världen någon gång snart. Men om Bush-administrationen håller kursen med sin utmärkta nya politik, får en ny irakisk regering chansen att utvecklas under åratal och kanske decennier till ett anständigt land med en öppen politisk process, framgångsrik ekonomi och blomstrande kultur.

Näraliggande ämnen:  Irak, USAs utrikespolitik prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.