Vad ska man göra i Irak? Frågan har blivit akut på grund av de ständiga attackerna på koalitionsstyrkorna, inte minst vågen av sju stora bilbombsexplosioner. Den senaste av dem, i söndags, dödade sex och skadade dussintal på Baghdad Hotel.
Mer generellt så medan veckorna blev till månader ersattes den kortvariga tacksamhet mot koalitionen för att man befriades från Saddam Husseins otäcka styre, av känslor av förbittring. Irakierna klagar på att broarna inte har återuppbyggts tillräckligt snabbt, valutan är inte tillräckligt stabil och samhällsservicen inte tillräckligt regelbunden. Ett folk som är vana vid att leva inom gränserna för en totalitär stat finner det ofta störande med frihet för alla.
Även irakier som arbetar intimt tillsammans med koalitionen muttrar över Washingtons beslut. Iraks styrande råd (IGC), ett råd som utsetts, har uttryckt bestörtning inför utsikten av att ha turkiska trupper stationerade i Irak – något som Bushadministrationen hade arbetat särkskilt hårt för.
Dessa skillnader mellan irakier och deras befriare kommer sannolikt att bli större efter hand.
Vad ska man göra? Det är faktiskt enkelt: Lämna över makten till irakierna. Låt dem forma en regering. Inskränk omfattningen av den roll presidentens sändebud Paul Bremer spelar.
Låt inte koalitionsstyrkorna patrullera på gatorna i städerna eller skydda byggnader, flytta dem till baser i öknen. Därifrån kan de åta sig huvuduppgiften att kontroller gränserna, garantera olje- och gasinfrastrukturen, spåra upp Saddam Hussein och vara den högsta auktoriteten för den irakiska regeringen – utan att störa den irakiska befolkningen.
Det måste erkännas att detta råd följer de riktlinjer som den franska regeringen uppmanar till; President Jacques Chirac har sagt att "Det kommer inte att bli någon konkret lösning om inte suveräniteten överförs till Irak så snabbt som möjligt" och uppmanade till ett maktskifte över sex till nio månader.
USAs utrikesminister Colin Powell svarade genom att avfärda ett sådant skifte som "fullständigt orealistiskt". Den amerikanska planen är för irakierna att ta kontroll om några år, inte månader.
Men varken fransmännen eller de irakier som är fientligt inställda till koalitionen är ensamma om att vilja ha en snabbare övergång; detta är också vad de irakier vill som jobbar med koalitionen, vare sig de står nära Teheran, Riyadh, CIA eller Försvarsdepartementet.
I synnerhet Ahmad Chalabi, ledare för den Irakiska nationella kongressen, uppmanar irakier att åtminstone delvis ta över finans- och säkerhetsministerierna. Detta har fått stort stöd och ökat Chalabis popularitet. Financial Times skriver att hans "förslag om suveränitet har slagit an bland vanliga irakier som känner att bästa sättet att få fart på landet är att återta kontrollen".
En så stor förändring får otrevliga konsekvenser för Washington.
Den leder till frågor om amerikansk uthållighet; den gör att man riskerar att förlora mycket av den trovärdighet man fick genom det framgångsrika kriget mot Saddam Hussein; den gör att man riskerar att slänga bort en chans till seger; och den ger araber, européer och kritiker från det amerikanska Demokratiska partiet möjlighet till skadeglädje. Än värre är att det kommer att noteras att fortsatt våld mot amerikanska trupper fungerar, det kanske till och med inbjuder till fler attacker på amerikanska styrkor på andra platser.
Dessa är giltiga skäl till att inte dra sig ur – men de förlorar sin betydelse om man förväntar sig, vilket jag gör, att uppdraget i Irak kommer att sluta med ett misslyckande. Jag förutspår detta olyckliga resultat inte på grund av brister på den amerikanska sidan utan därför att USAs motivation för att vara där verkar vara svagare än irakiernas motivation för att få bort dem.
Det senare förefaller mig mer formidabelt. Det reflekterar den intensiva fientlighet som många muslimer känner mot dessa icke-muslimer som skulle styra över dem. Titta till exempel på det våld som utförs av (bland andra) palestinier, tjetjener, kashmirer och moros.
Utifrån detta mönster verkar tumregeln vara: om en icke-muslimsk härskare inte har tvingande skäl för att kontrollera en muslimsk befolkning så kommer denna härskare så småningom att tröttas ut av våldet som riktas mot dem och ge upp. Notera att USAs regering redan har gett upp två gånger under senare år, i Libanon och Somalia.
Den USA-ledda ansträngningen att fixa Irak är inte tillräckligt viktig för amerikaner, britter eller andra icke-muslimska partner för att de skall hålla ut. Det är därför jag förespråkar att man överlämnar en betydande del av makten till irakierna och ju snabbare man gör detta desto bättre.
