Det impopulära Amerika

Som störtandet av Saddam Hussein visade så tror konservativa amerikaner att förebyggande åtgärder, användande av överväldigande styrka och att klara sig på egen hand är nödvändigt för att stärka amerikansk nationell säkerhet.

Liberalerna håller inte med. New York Times talar för många av den senare gruppen, på ledarsidan tar man ställning mot vad man kallar President George W. Bush "historia av att agera ensamvarg (och hans) alltför aggressiva hållning", man säger att dessa risker underminerar hans mål genom att provocera fram motstånd från omvärlden. Alla nio Demokratiska presidentkandidater framför liknande kritik, liksom AFL-CIO, oräkneliga antal journalister, religiösa ledare och vetenskapsmän.

Utöver att ha en annan uppfattning än administrationen om specifika åtgärder i Irak så utmanar liberalernas argument bredare konservativa antaganden om nyttan av en bestämd amerikansk utrikespolitik. Bushadministrationen till exempel var praktiskt taget ensam om att avvisa två fördrag (den Internationella Brottsmålsdomstolen, Kyotoprotokollet) och två nära avtal (om handeldvapen, om kemiska och biologiska vapen). Man vidtog också två kraftiga åtgärder (såsom att upphäva ABM-fördraget med Ryssland och utvidga NATO fram till ryska gränsen).

"Bush skapar nya fiender fortare än han avskräcker gamla" är hur Gerard Alexander från Universitetet i Virginia sammanfattar den liberala anklagelsen – en anklagelse som han skarpsynt vederlägger i The Weekly Standards novembernummer. Alexander urskönjer två argument för det liberala påståendet: andra makter känner sig för första gången hotade av amerikanskt agerande; och de svarar med att vidta åtgärder mot Washington. Låt oss gå igenom vart och ett av dessa argument.

Nyligen hotade: Om man ser tillbaka på det sista halvseklet, noterar Alexander många tillfällen när andra makter kände sig fjärmade från Washington.

• 1950-talet: USAs allierade bildade ett västeuropeiskt block. Frankrike byggde upp en egen kärnvapenkapacitet.
• 1960-talet: Frankrike drog sig ur NATOs militära sammansättning. De flesta USA-allierade protesterade kraftigt mot USAs krig i Vietnam.
• 1970-talet: OPEC riktade sitt oljevapen huvudsakligen mot amerikanerna för att protestera mot USAs politik i Mellanöstern.
• 1980-talet: I något som förebådade dagens situation föraktade européerna Ronald Reagan som en dumbom och en cowboy, många gick ut på gatorna och demonstrerade i protest mot USAs kärnvapen och motsatte sig vidare USAs planer på att bygga ett missilförsvarssystem, reformera FN och isolera sandinisterna. I vissa frågor, såsom Havsrättskommissionen, motsatte de sig enhälligt Washingtons hållning.
• 1990-talet: Den Europeiska Unionen drabbade upprepade gånger samman med USA i handelsfrågor. Man offentliggjorde också skapandet av en gemensam militärstyrka separat från NATO.

Dagens spänningar har kort sagt något bekant över sig.

Vidta åtgärder mot Washington: "Att se vad människor gör och inte endast vad de säger", påpekar Alexander, "förblir det bästa testet av vad människor verkligen tycker om Amerika". Oavsett hur högljudda negativa opinionsundersökningar och rivaliserande diplomatiska ansträngningar kan vara så utgör de inte i sig en kris. En kris skulle kräva av andra mäktiga stater att de vidtog åtminstone en av två åtgärder.

• Investera kraftigt i att förbättra den militära kapaciteten genom utökad arsenal och större truppmobilisering: Detta har inte skett. Alexander finner "få bevis för att en uppbyggnad som ett skydd mot framtida amerikanska aktioner ens påbörjats". Europeiska Unionens stater spenderar i allmänhet en halv till en tredjedel av vad Washington lägger på militären och denna allmänna proportion har inte förändrats under de senaste två åren, förutom vissa smärre ökningar utformade för att möta nya terrorismutmaningar.
• Bygg upp uttryckliga militära allianser: Också här finner Alexander att "Det finns inga bevis för att samarbete mellan större EU-länder och Ryssland (eller Kina) sträcker sig längre än till opposition mot en invasion som redan är över".

Reaktionerna på de senaste amerikanska aktionerna har varit begränsad till ord och har därför begränsad betydelse.

"Så mätt med vanliga normer", hävdar Alexander, "agerar européerna och de flesta andra som om de ogillar vissa aspekter av USAs politiska beslut, är irriterade på Amerikas inflytande, motsätter sig vissa åtgärder som administrationen vidtagit och ogillar President Bush mer än hans föregångar, men de förblir ohotade av USA". Förargelse kan knappast räknas som fiendskap.

Det finns inga övertygande bevis för "att USAs politik provocerar fram den omvälvande förändringen av Amerikas rykte som Bushs kritiker upptäckt". Översatt till politiska termer så betyder detta att kritikerna behöver hitta en annan fråga att sysselsätta sig med.

Näraliggande ämnen:  Åsikter om USA, USAs utrikespolitik prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.