Allting verkade så klart i efterdyningarna av 11 september när civilisationens makter stod på ena sidan och barbarerna på den andra.
Kvällen efter attacken kungjorde president Bush att "Amerika och våra vänner och allierade står tillsammans med alla de som vill ha fred och säkerhet i världen och vi står tillsammans för att vinna kriget mot terrorism". Dagen därpå – för första gången i dess 52-åriga historia – åberopade NATO sin organisations ömsesidiga hjälpklausul och förklarade att attacken på USA var "en attack mot dem alla".
Det var då. Sexton månader senare befinner sig Bushadministrationen i strid med många av "de vänner och de allierade" och även med ett stort antal amerikaner. På den första årsdagen av 11 septemberattackerna, när utrikesminister Colin Powell talade till FN och sade att "vi är alla tillsammans i detta" så hade hans ord börjat låta ihåliga.
Till viss del är denna brist på enhet ett resultat av det oundvikliga lättandet av vaksamheten när mer än ett år passerar utan vare sig några större framgångar mot terrorism eller några större terrorismincidenter (även om det var nära flera gånger, i synnerhet i New York och Tel Aviv; och attacker på Bali och i Moskva skördade båda fler än hundra dödsoffer var).
Men missnöjet kommer också från mer djupgående skillnader i synsätt. Opinionsundersökningar pekar enhälligt på en stor uppgång i anti-amerikanism. I en oerhört stor opinionsundersökning utförd av Pew Global Attitudes som släpptes förra veckan finner man till exempel en ökning av negativa åsikter om USA i mer än två tredjedelar av de 27 länder där undersökningen genomfördes. Det är tröttsamt vanligt att höra hur amerikaner "förtjänade vad de fick" den 11 september.
I Europa är tecknen på antipati ibland uppseendeväckande: En bok som hävdar att Usama bin Laden attackerade World Trade Center som en del av den amerikanska regeringens konspiration hamnade snabbt högst upp på bästsäljarlistan i Frankrike. I Florens, Italien, skriver Benny Irdi Nirenstein i National Review "marscherade 300 000 européer – många viftande med palestinska flaggor och bärande T-shirts med bilder på Che Guevara, Stalin och Mao Zedong – för att fördöma möjligheten att USA kommer att befria det irakiska folket".
Palestinska flaggor och bilder på Stalin? Vad händer här?
En förklaring till denna fientlighet fick vi i en insiktsfull artikel förra veckan skriven av den amerikanska analytikern Ken Sanes i Hong Kongs Asia Times Online.
Sanes hävdar att det inte finns två utan tre "supersystem" med globala ambitioner, system som formar mycket av planetens politik. En är förstås militanta islam med sitt bistra budskap om extremism, intolerans, förbittring, ondska, aggression och totalitär kontroll. Sedan finns det den amerikanska modellen med (vad jag kallar) individualistisk liberalism – med sin betoning på den individualistiska och även hedonistiska "jakten på lycka" samt betoning på den fria marknaden och begränsad regeringsmakt. Dessa två system definierar debatten.
Och så – och det är här som Sanes analys blir intressant – finns Europa som erbjuder byråkratisk vänsterextremism (återigen mitt begrepp) som ligger någonstans mittemellan. Sanes noterar hur den europeiska modellen har vissa gemensamma drag med den amerikanska (dess beroende av den fria marknaden för att skapa välstånd) och vissa gemensamma drag med militanta islam (dess beroende av starka regeringar för att uppnå sina mål).
De geografiska gränserna är naturligtvis bristfälliga, det finns massor av etatistiska liberaler i USA och åtminstone några individualistiska liberala människor i Europa. (Och islamister finns på båda ställen).
Sanes originalitet ligger i de Euro-amerikanska skillnaderna och han presenterar dem inte som två varianter på ett system utan som två åtskilda system – inte två dialekter av ett språk utan två helt skilda språk
Om denna tolkning är korrekt är det spända läget mellan Europa och Amerika när det gäller sådana frågor som bestrålad mat, dödsstraff, den Internationella brottmålsdomstolen, Irak och den arabisk-israeliska konflikten, tecken på betydande meningsskiljaktigheter och inte något övergående käbbel. Konfrontationen mellan Bushadministrationen och låt oss säga Tysklands kansler Gerhard Schroeder är djupare och mörkare än man vanligtvis uppfattar.
Sanes perspektiv har också två viktiga innebörder som är värda att fundera över: 1990-talet bör ses som endast ett tillfälligt mellanspel mellan två eror av kosmisk rivalitet. Och Amerikas allierade i den senaste omgången (mot Sovjetunionen) formar sig till motståndare i den nya.
