TORONTO – Hur är det med yttrandefriheten på kanadensiska universitet?
Det såg ganska dystert ut i september 2002 när en mini-intifada förhindrade Benjamin Netanyahu, tidigare premiärminister i Israel, från att tala på Concordia.
Så för ett par dagar sedan lyckades Ali Hassan och hans Middle East Students Association kortvarigt ställa in ett föredrag av mig om "Barriärer för fred" i Mellanöstern vid York University i Toronto. Men rektorn Lorna Marsden gjorde det rätta och beslöt att en minoritetsåsikt – min – hade rätt att bli hörd och skulle höras.
Resultatet blev inte det vanliga akademiska föredraget. Man avskärmade en del av universitetets stora basketbollplan med ett draperi och bakom detta fick jag hålla mitt tal. Lokalen hade varit stängd i 24 timmar innan föredraget började. Tillträdet var starkt begränsat. Endast studenter tilläts delta och de var tvungna att hämta ut biljetterna dagen innan. Vid gymnastiklokalen fick de först visa upp ID-kort och sedan gå igenom metalldetektorer och kroppsvisiteras. Ett hundratal polismän, ett tiotal till häst, rörde sig över hela området, beredda på problem. Stora delar av universitetsområdet var avstängt.
För min del så tog flera livvakter in mig genom en bakdörr till gymnastiksalen och lät mig sitta i ett förvaringsutrymme tills det var dags för mig att gå in i gymnastiksalen. Men den mest minnesvärda aspekten av detta föredrag var helt klart James Hogan, en polis som jobbar med hatbrott hos Torontopolisen. Han gick igenom vissa förhållningsregler för att försäkra sig om att jag var medveten om att Kanadas strafflagstiftning förbjuder ett antal offentliga uttalanden inklusive att förespråka folkmord (upp till fem års fängelse) och främja hat mot en specifik grupp (upp till två års fängelse).
Trots att föredraget var kraftigt försenat när det började – all kroppsvisitering tar tid – och trots att akustiken på basketbollplanen varierade mellan hemsk och ohygglig så gick föredraget och den efterföljande frågor-och-svar stunden utan några problem.
Mitt besök på York bekräftar, som om det behövs mer bevis, att de nordamerikanska universiteten har blivit – med Abigail Thernstroms ord – "en ö av förtryck i ett hav av frihet". Detta problem fångades oavsiktligt men kortfattat upp av en tidningsrubrik för några dagar sedan: "York University tillåter föredrag av en pro-israelisk akademiker". Tänka sig!
Ingen annan institution – media, kyrkor, parlamentet, näringslivet – skulle behandla en avvikande åsikt på det sättet. Och behöver det verkligen påpekas att universitetet skall vara en plats för forskning och debatt?
Försöket att förhindra mitt föredrag bekräftar också vilka specifika källor som är fientligt inställda till yttrandefrihet. Teoretiskt sett skulle dessa kunna komma från extremhögern, radikala kristna och pro-israeliska aktivister; men faktum är att de alltid utan undantag kommer från extremvänstern, islamister och anti-israelaktivister.
Denna brokiga trekant har två tydliga falanger, de tuffa från gatan och akademikerna. De högljudda låtsas inte ens acceptera yttrandefrihet, vilket de visade i York på deras affischer vilka uppmanade folksamlingen att "hindra" mig från att tala på universitetsområdet – inget raffinerat här inte. De är helt enkelt barbarer som måste motarbetas genom rigoröst efterlevande av principer och strikt tillämpning av lagen.
Akademikerna arbetar mer förrädiskt, de bibehåller en yta av hövlighet samtidigt som de begränsar yttrandefriheten på mer diskreta sätt och straffar oliktänkande med dåliga betyg, nekar dem anställning på fakulteten och bjuder inte in dem till aktiviteter på universitetet. Till och med de visar dock ibland sina rätta ansikten och sin intolerans.
Mitt besök på York fick de två sistnämnda av dessa mönster att framträda. Universitetets Centre for International and Security Studies gjorde misstaget att bjuda in mig att möta studenterna före föredraget; när deras ordförande David Dewitt hörde mer om mig och mina aktiviteter så drog han tillbaka inbjudan med motiveringen att de gjorde att han och hans kolleger kände sig "olustiga". (Innan detta visste jag inte att säkerhetsexperter var bräckliga typer gjorda av skört glas). York University Faculty Association som är en mäktig och auktoritär röst kom från ingenstans med ett formellt uttalande där man anklagade mig för att ha "en rasistisk agenda och en metod av hot och skrämsel".
Det faktum att studenterna i tisdags måste gå igenom metalldetektorer för att lyssna till mig tala pekar på den förruttnelse som satt in på våra institut för högra lärdom, en förruttnelse som kommer att gro så länge som samhället i allmänhet ignorerar vad som sker på universiteten. Förbättringar kräver att de som har universitetens bästa för ögonen – alumner, förvaltare, föräldrar, lagstiftare och andra – inte blundar för den intolerans och extremism som finns på universiteten utan vidtar de åtgärder som krävs för att motverka det.
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 30 januari 2003: Polismannen Hogan gav mig en kopia på den lagstiftning som potentiellt berör mitt tal, jag har lagt upp den här.
Uppdatering 22 mars 2010: Ann Coulter fick alldeles nyss en varning att inte sprida "hatpropaganda" innan hon talade på ett kanadensiskt universitet, University of Ottawa, i hennes fall var kom varningen dock via ett brev från rektorn, inte en genomgång av en uniformerad polis.
Ed Morgan, en juridikprofessor vid University of Toronto, påminner sig i samband med Coulters varning mitt föredrag:
Ingenstans har frågan om hatpropaganda kommit upp till ytan mer än i de Mellanösterndebatter som drabbat många universitet och där hot om klagomål om hatpropaganda hänger på administratörens infall. Daniel Pipes, grundare av Campus Watch, en webbsida som spårar och 'avslöjar' skrifter av pro-islamiska akademiker över hela USA, fick som bekant en liknande varning som Coulter av York University när han besökte dem för flera år sedan.
Till skillnad från Aijaz Ahmad, författare till The Nazification of Israel, som tillbringade flera terminer på Yorks Department of Sociology med att håna den judiska staten utan att ens behöva stå till svars för det. Visserligen är de två inte helt jämförbara – Pipes webbsida säger sig vara en verklig databas, inte en teori, medan Ahmads pamflett sätter sin egna radikala prägel på den information han presenterar – var och en kan vara obehaglig för den ena eller andra sidan i Mellanösternfrågan. Ingen av dem är dock kriminell.
