Publicerat i Conspiracy Theories in American History: An Encyclopedia
Santa Barbara, Calif.: ABC-Clio, 2003
Vol. 2, pp. 547-50
Enligt konspirationsteorin Oktoberöverraskningsteorin så konspirerade Ronald Reagan i oktober 1980 med den Islamiska republiken Iran för att vinna över Jimmy Carter i det amerikanska presidentvalet den 4 november. Överenskommelsen: i utbyte mot att Khomeinis regering höll sin amerikanska gisslan på den amerikanska ambassaden i Teheran tills efter valet, och på så sätt skadade Carters kandidatur, skulle Reagan belöna dem med krigsmateriel. Konspirationsteorin varade i över ett decennium, från 1980-93, men har sedan dess försvunnit.
Ursprunget till idén kommer från Lyndon LaRouche, en av de mest produktiva, originella och bisarra amerikanska konspirationsteoretikerna. Strax efter valet 1980 lade en av LaRouches tidningar (Executive Intelligence Review, 2 december 1980) fram konspirationsteorin, en annan tidning upprepade den tre år senare. (New Solidarity, 2 september 1983). Idén tilldrog sig dock minimal uppmärksamhet fram tills Iran-Contraskandalen vintern 1986 eftersom denna verkade uppfylla villkoren i den påstådda överenskommelsen. Irans tidigare president, Abol Hassan Bani Sadr, lade trevande fram denna teori i en artikel den 12 april 1987 i the Miami Herald. När kommentatorer i USA (i synnerhet Christopher Hitchens som skrev i The Nation, 4-11 juli 1987) stödde tanken kände sig Bani Sadr uppmuntrad nog att komma med större och mer utstuderade påståenden (New York Times, 3 augusti 1987; Miami Herald, 9 augusti 1987; samt en intervju i augusti 1987 [Cockburn, 192-3; 281]).
En handfull konspirationsteoretiker i USA (Barbara Honegger, Martin Kilian, David Marks, Robert Parry, Jurgen Roth och Craig Unger) började forska i Bani Sadrs anklagelser och snubblade över en rad självhävdare, bondfångare och kriminella från flera länder. Rollbesättningen inkluderade israeler (Ari Ben-Menashe, Ahran Moshell och Will Northrop), fransmän (Robert Benes och Nicholas Ignatiew), iranier (Jamshid Hashemi, Ahmed Heidari, Houshang Lavi, Hamid Naqashan), amerikaner (Richard Babayan, Richard Brenneke, William Herrmann, Oswald LeWinter, Heinrich Rupp och Gunther Russbacher) och till och med en sydafrikan (Dirk Stoffberg). Dessa inte bara bekräftade historien och lade till egna utsvävande historier utan forskarna kontaminerade vårdslöst sina källor genom att informera dem om andra uttalanden vilket stimulerade dem till att komma med storslagna påståenden.
Efter ett år återvände Bani Sadr till ämnet och fann sina konspirationsteorier helt konkretiserade; han var i synnerhet imponerad av Brennekes anklagelser vid en rättegång i Denver 1988, detta utgjorde i hans ögon officiell dokumentation av komplotten. Uppmuntrad av denna nya information teoretiserade den tidigare iranska presidenten nu om en mycket större och långvarigare konspiration mellan Reagan och Khomeini (Playboy, september 1988; och i de intervjuer han gav Jean-Charles Deniau i september och oktober 1988, vilka ligger till grund för deras gemensamma bok [Deniau and Sadr, 48; 57]).
Trots att Oktoberöverraskningsteorin nu hade mognat förblev den en skamlig njutning för seglivade konspirationsteoretiker. Först när New York Times den 15 april 1991 för ovanlighetens skull ägnade två tredjedelar av sin ledarsida åt denna tes blev den en offentlig fråga. Författaren till artikeln, Gary Sick, gav ämnet en viss respektabilitet (Kommendör i flottan, Ph.D. vid Columbia University, handläggare vid Ford Foundation, styrelseledamot i Human Rights Watch) och trovärdighet eftersom han varit Vita Husets huvudsakliga rådgivare för Iran under den iranska revolutionen och gisslankrisen. Sick påstod att "personer associerade med Reagan-Bushkampanjen 1980 hade hemliga möten med iranska tjänstemän för att fördröja frigivandet av den amerikanska gisslan tills efter valet i USA. I gengäld skulle Iran belönas med en betydande mängd vapen från Israel". Sick tog även upp möjligheten att George H. W. Bush var en av dessa amerikaner och därmed ifrågasatte han legitimiteten av åtminstone en efterföljande Republikansk president.
Oktoberöverraskningen svällde med en gång till nationell betydelse. Ledande TV-program ägnade timmar åt frågan, för veckomagasin blev det huvudnyheter och Jimmy Carter uppmanade till en undersökning. En opinionsundersökning i januari 1992 visade att 55 procent av amerikanerna trodde att dessa anklagelser var sanna och endast 34 procent trodde att de var falska (Goertzel, 733). Som en del i hans förberedelser att kandidera till presidentposten sände H. Ross Perot sina medarbetare att tala med Gunther Russbacher i hans fängelsecell i Missouri. I februari 1992 röstade Representanthuset för att inleda en undersökning av anklagelserna och Senaten följde snart efter.
Sick själv utvecklade sin ledare till en bok på 278 sidor, Oktoberöverraskning: Amerikas gisslan i Iran och valet av Ronald Reagan, ursprungstiteln October Surprise: America's Hostages in Iran and the Election of Ronald Reagan. I den här boken karaktäriserar Sick valet 1980 som en "dold politisk kupp". För att ge sin historia den känsla av äkthet som är så viktig för en konspirationsteori beskrev han omsorgsfullt och i detalj händelser som (visade det sig) aldrig ägt rum. När han således till exempel beskriver ett fiktivt möte i Madrid den 27 juli 1980 lägger han till denna lilla detalj: "Konversationen avbröts två gånger när kypare från hotellet kom för att servera kaffe" (Sick, 83).
Så mycket uppmärksamhet för Oktoberöverraskningsteorin innebar att den måste granskas noggrant och omsorgsfullt och under sådan granskning kollapsade den omedelbart. Flera undersökande journalister började granskningsprocessen, i synnerhet Frank Snepp, "Brenneke Exposed," Village Voice, 10 september 1991; John Barry, "Making of a Myth," Newsweek, 11 november 1991; Steve Emerson och Jesse Furman, "The Conspiracy That Wasn't," New Republic, 18 november 1991; och Frank Snepp, "October Surmise," Village Voice, 25 februari 1992.
Två kongressutfrågningar bekräftade dessa slutsatser. Senaten slog fast att "hur man än ser på det så är det uppenbart att det inte finns några trovärdiga bevis som stödjer anklagelsen om en uppgörelse mellan Reagankampanjen och Iran om att fördröja frisläppandet av gisslan". (Kommittén för utländska relationer 1992, 115). Kongressens rapport gick längre och förklarade att "Det aldrig funnits någon Oktoberöverraskningsuppgörelse". Man fann "inga som helst trovärdiga bevis" för att någon kommunikation förekommit mellan Reagankampanjen och den iranska regeringen och "inga trovärdiga bevis" för att Reagankampanjen försökt försena frisläppandet av gisslan. Rapporten uttryckte också oro för att "vissa vittnen kan ha begått mened när de varit edsvurna" (Kommittén för Hela Kammaren om Tillståndet i Unionen 53; 7-8; 239).
Med tanke på att när de väl kommit i rullning är konspirationsteorier långlivade blev överraskande nog inte denna det. För en gångs skull lyckades forskning med att framgångsrikt misskreditera en konspirationsteori. En av symbolerna för detta var att Oliver Stone beslöt att inte göra en film om det. Men en hängiven konspirationsteoretiker ger sig inte så lätt och Sick fortsatte att framlägga Oktoberöverraskningstesen, han skrev (New York Times, 24 januari 1993) att Representanthuset "inte begravt" hans påståenden om kampanjkontakter med iranierna; och att man "lämnar möjligheten öppen" för Republikansk inblandning i Carteradministrationens utrikespolitikiska förhandlingar.
Oktoberöverraskningsepisoden är mycket intressant som en konspirationsteoretisk fallstudie. I synnerhet är det två aspekter som sticker ut: Gary Sick har på egen hand förvandlat den från en historia som endast togs på allvar av folk långt ut på vänsterkanten till en trovärdig offentlig historia; och den självklarhet med vilken den bekräftar konspirationsteoretikernas tendens att anklaga andra för det de själva gör. Om denna sista poäng: gång på gång finner man att medan konspirationsteoretikernas anklagelser om hemliga överenskommelser och olaglig verksamhet varit ogrundade så har de själva ägnat sig åt just sådan verksamhet. Exempel på detta inkluderar:
De hävdade att Casey och Bush låtsades vara i USA när de var i Paris och Madrid. Richard Brenneke, den kanske enskilt viktigaste källan till Oktoberöverraskningstesen, hävdade att han var i Paris och Madrid när kreditkortskvitton visade att han var i Portland, Oregon.
De anklagade Reagans kampanjledare för att konspirera för att rädda sina egna skinn när detta är precis vad konspirationsteoretikerna gjorde; åtminstone sju av dem (Robert Benes, Richard Brenneke, Ahmed Heidari, Nicholas Ignatiew, Oswald LeWinter, Hamid Naqashan och Will Northrop) ertappades som lögnare och oktoberöverraskningen gav dem ett tillfälle att rehabilitera sina rykten.
Sick, en tidigare tjänsteman inom Carteradministrationen, anklagade Reagankampanjen för att i hemlighet göra upp om vapenhandel med iranierna. Faktum är att Sick själv redan 1985 avslöjade att Jimmy Carter initierat en sådan uppgörelse.
Sick anklagade andra för att hålla inne med information, ändå är detta precis vad han själv gjorde, han höll tyst om de hundratusentals dollar han fick från Oliver Stone för filmrättigheterna till Oktoberöverraskningshistorien.
Sick anklagade amerikanska regeringstjänstemän för att ljuga, ändå var han själv långt ifrån ärlig. Han skrev i sin artikel i New York Times att han hade hört rykten om en Reagan-Khomeini-uppgörelse under valkampanjen 1988, men att han "vägrade tro på dem". Inte alls: den 30 oktober 1988, när valkampanjen var på sin höjdpunkt, berättade han för The Rocky Mountain News "Först avfärdade jag detta men inte längre. Vad jag hörde där övertygade mig om att det var möten i Paris".
Referenser
- Cockburn, Leslie. 1987, Out of Control. New York: The Atlantic Monthly Press.
- Deniau, Jean-Charles och Bani Sadr. 1987. Le Complot des ayatollahs. Paris: Editions la Découverte.
- Goertzel, Ted. 1994. "Belief in Conspiracy Theories." Political Psychology 15.
- Sick, Gary. 1991. October Surprise: America's Hostages in Iran and the Election of Ronald Reagan. New York: Times Books.
- U.S. House. 1993. Committee of the Whole House on the Steven Emerson, "No October Surprise", American Journalism Review (March 1993)
- State of the Union. Joint Report of the Task Force to Investigate Certain Allegations Concerning the Holding of American Hostages by Iran in 1980. Washington, DC: U.S. Government Printing Office.
- U.S. Senate. 1992. Committee on Foreign Relations. The "October Surprise" Allegations and the Circumstances Surrounding the Release of the American Hostages Held in Iran. Washington, DC: U.S. Government Printing Office.
