	Daniel Pipes Mobilsajt Vanlig sajt
Hemsida \| Artiklar \| Biografi \| Sök \| English

Lee Harvey Oswalds onda arv

av Daniel Pipes
Jerusalem Post
22 november, 2007

Ursprunglig engelsk artikel: Lee Harvey Oswald's Malign Legacy
Översättning till svenska: Ilya Meyer

Vad är det för fel på den amerikanska liberalismen? Vad hände med Franklin D. Roosevelts, Harry Trumans, och John F. Kennedys självsäkra, optimistiska och praktiska Demokratiska parti? Varför har Joe Lieberman, det närmaste man kan komma deras nutida efterföljare, jagats ut ur partiet? Hur har anti-amerikanism kunnat infektera skolor, medierna och Hollywood? Och varifrån kommer den liberala ilska vilken konservativa som Ann Coulter, Jeff Jacoby, Michelle Malkin, och Media Research Center så omfattande har dokumenterat?

James Piereson från Manhattaninstitutet ger en historisk förklaring som är både ny och övertygande. Hans bok Camelot och den Kulturella revolutionen: Hur mordet på John F. Kennedy krossade den amerikanska liberalismen Camelot and the Cultural Revolution: How the Assassination of John F. Kennedy Shattered American Liberalism (Encounter), har spårat liberalismens glidning i riktning mot anti-amerikanism tillbaka till det till synes oväsentliga faktum att Lee Harvey Oswald varken var segregationist eller en kall krigare utan en kommunist.

Så här säger Piereson:

Under de cirka fyrtio år som föregick mordet på Kennedy den 22 november 1963 var framstegsandan/liberalismen den förhärskande och nästan den enda offentliga filosofin; Kennedy, en realistisk moderat, kom från en stark tradition där man försökte, och lyckades, utvidga demokratin och välfärdsstaten.

I motsats till detta saknade republikaner som Dwight Eisenhower ett intellektuellt alternativ till liberalismen och därför endast drog ner på takten. De konservativa "resterna" ledda av William F. Buckley Jr hade i stort sett ingen som helst påverkan på politiken. Den radikala högern, personifierad av John Birch Society, vräkte ur sig fanatiska uttalanden som var både ologiska och ineffektiva.

Mordet på Kennedy påverkade liberalismen ordentligt. Piereson förklarar att det beror på att Oswald var en nyvänsterkommunist som mördade Kennedy för att skydda Fidel Castros styre i Kuba från presidenten, som under Kubakrisen 1962 demonstrerade Amerikas militära styrka. Kennedy dog med andra ord eftersom han var så hård i det Kalla kriget. Liberaler motsatte sig detta faktum eftersom det stod i motsats till deras uppfattning och framställde istället Kennedy som ett offer för den radikala högern och en martyr för liberalismen.

Denna politiska fantasibild krävde att man tog två djärva steg. Det första gällde Oswald:

Man låtsades inte om hans kommunistiska världsbild utan karaktäriserade honom som högerextremist. På så sätt kunde New Orleans distriktåklagare Jim Garrison hävda att "Oswald hade varit mer hemmastadd med Mein Kampf än med Das Kapital."
Man förminskade hans roll och gjord den betydelselös genom att (1) spekulera om sexton andra attentatsmän eller (2) genom att uppfinna en enorm konspiration där Oswald var duperad av maffian, Ku Klux Klan, anti-Castrokubaner, Vitryssland, oljemiljonärer från Texas, internationella banker, CIA, FBI, det militärindustriella komplexet, generalerna eller Kennedys efterträdare Lyndon Johnson.

Med Oswald nästan utraderad från historien, eller till och med gjord till syndabock fortsatte det ledade etablissemanget – Johnson, Jacqueline Kennedy, J. Edgar Hoover och många andra – med att göra ytterligare någonting förvånande. De skyllde inte attentatet på kommunisten Oswald utan på det amerikanska folket, i synnerhet den radikala högern, den anklagades för att ha dödat Kennedy eftersom han ansågs vara för mjuk i det Kalla kriget eller för medgörlig mot medborgarrättsrörelsen i Amerika. Här är bara fyra av alla de exempel Piereson använder sig av för att dokumentera den vanvettiga förvrängningen:

Chefsdomaren Earl Warren förnekade att det fanns "hat och bitterhet som har injicerats i vår nations liv av bigotta människor".
Senatens majoritetsledare Mike Mansfield rasade mot "det bigotteri, hat, de fördomar och den arrogans som i det hemska ögonblicket strålade samman för att anfalla honom".
Kongressledamoten Adam Clayton Powell sade "Gråt inte för Jack Kennedy, utan gråt för Amerika".
En ledare i New York Times ondgjorde sig över "Den skam som drabbade hela Amerika på grund av den känsla av vansinne och hat som dödade president John F. Kennedy".

I detta "förnekande eller ignorerande" av Oswalds motiv och skuld lokaliserar Piereson ursprunget till den amerikanska liberalismens vändning i riktning mot anti-amerikansk pessimism. "Tyngdpunkten på reformer, som för den amerikanska liberalismens hade varit pragmatiskt och framåtsiktande, överskuggades nu av en känsla av nationellt självfördömande".

Synen på USA som krass, våldsam, rasistisk och militaristisk försköt liberalismens fokus från ekonomiska till kulturella frågor (rasism, feminism, sexuell frihet, rättigheter för homosexuella). Denna förändring bidrog till den motkulturella rörelsen från sent 60-tal; men mer bestående så skapade den en "rest av ambivalens" om värdet av traditionella amerikanska institutioner och värdet av att utplacera USA:s militärmakt, vilket 44 år senare fortsätter vara liberalismens generella uppfattning.

På så sätt lever Oswalds onda arv vidare år 2007, den fortsätter att skada och fördärva liberalismen, fortsätter att besudla den nationella debatten.

Näraliggande ämnen: Konservativa och liberala, Konspirationsteorier, USAs politik prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka