"Avdankade hökar flockas runt Guiliani" ("Used Hawks Flock to Giuliani's Team") står det den 15 oktober som överskrift på en artikel i Newsweek där man smutskastar presidentkandidaten Rudy Giuliani och påstår att borgmästarens rådgivare är "några av Bushperiodens mest uttalade neokonservativa" och utgör en återanvändning av George W. Bush politik. Artikeln citerar även en utrikespolitisk analytiker som anklagar Giuliani för att "vara mer Bush än Bush".
 George W. Bush (h.) och Rudy Giuliani (v.) |
|
Mycket märkvärdigt. Det motsatta borde vara uppenbart vad Newsweeks artikel om de sex rådgivarna – Norman Podhoretz, Martin Kramer, Peter Berkowitz, Nile Gardiner, Robert Kasten samt mig själv – beträffar. För det första var vi allihop oeniga med Bushadministrationens utrikespolitik på många sätt och för det andra saknade vi inflytande över den. Med andra ord så handlar den verkliga historien om Giulianis nystart i utrikespolitiken och att han i detta arbetar tillsammans med en grupp som är helt utan anknytning till den nuvarande presidentens framgångar och misslyckanden.
Mina egna åsikter till exempel avviker från Bushadministrationens. Jag har under de senaste sju åren både skrivit och yttrat mig kritiskt vad gäller hur man hanterar situationen i Irak, Kriget mot terror, demokratisering och (i synnerhet) den arabisk-israeliska konflikten.
Irak: Sedan april 2003 har jag om och om igen hävdat att Irakpolitiken är för ambitiös. Under parollen "Stanna kvar – men ändra inriktning" utvecklade jag en tredje strategi mellan administrationens och dess kritikers, en strategi som gick ut på att så snabbt som möjligt få bort utlänningar från det irakiska styret och få bort koalitionstrupperna från städerna och ut till den irakiska landsbygden och gränserna. Jag hånade den enorma amerikanska ambassaden i Bagdad. Jag uppmanade till en senareläggning av valet och att maktbefogenheterna överlämnades till en demokratiskt sinnad stark irakier.
Kriget mot terror: Jag protesterade mot det eufemistiska och felaktiga begreppet "krig mot terror" genom att plädera för nödvändigheten av (1) att korrekt identifiera fienden och (2) utveckla en klar och tydlig plan för hur man skall besegra fienden. Jag lovordade förbättringarna vilka kulminerade med Bushs uttalande i augusti 2006 om att amerikanerna "ligger i krig med islamistiska fascister" men efter det har jag beklagat hans nyvunna motvilja mot att namnge fienden.
Demokratisering: När presidenten först tillkännagav att hans målsättning var att öka det politiska engagemanget i Mellanöstern applåderade jag samtidigt som jag varnade för det alltför snabba sätt på vilket man ersatte tyranni med demokrati, jag uppmanade till att gå långsamt och försiktigt fram. Dock såg jag att det faktiska genomförandet stärkte islamisterna och jag gav det därför betyget icke-godkänt.
Arabisk-israeliska konflikten: Jag har motsatt mig så gott som varje försök från den nuvarande administrationen att verka på den scenen, jag har fördömt det tal Bush höll i juni 2002 i vilket han belönade terrorism, jag har förkastat hans anammande av en palestinsk stat och efter hans återval 2004 varnat för "den potentiellt värsta krisen någonsin i relationerna mellan USA-israel". Jag har förutspått att den kommande förhandlingsomgången i Annapolis kommer att misslyckas och jag oroas över hur mycket skada de kan vålla.
Trots dessa skillnader har jag två gånger entusiastiskt röstat för George W. Bush, jag är stolt över att han valde mig till sin rådgivare år 2003 och jag tror att historikerna kommer att beskriva hans presidentperiod som lyckad. Men att framställa Rudy Giulian och hans rådgivare som klonade från Bushadministrationen är rent nonsens. Nyhetstidningar bör kanske överväga att undersöka hur det ligger till innan de häver ur sig.
Och slutligen några tankar om den "neokonservativa" etiketten som Newsweek och vänsterkritiker slänger ur sig: Som Irving Kristol, ibland kallad Neokonservatismens gudfader, påpekar så har termen utvecklats sedan den först framträdde på tidigt 70-tal och karaktäriseras idag av tre huvuddrag:
- Inom det ekonomiska området tror man att sättet att uppnå tillväxt på är genom låga skatter och på att inte ta alltför stora risker;
- När det gäller socialpolitik intar man en gynnsam inställning till en stark och växande moralisk statsmakt och
- Inom utrikespolitiken vill man ha en patriotisk anti-världsregering som är beredd att hjälpa andra demokratiska stater.
Jag passar till viss del in i denna treenighet och håller med om de första och tredje punkterna dock inte den andra där jag är mer av en libertarian. Denna ambiguitet ledde mig år 2005 till att konstatera att jag aldrig riktigt kunnat bestämma mig för om jag är neokonservativ eller inte – samtidigt som jag noterade att andra för länge sedan tydligen hade fattat det beslutet för mig. "Journalister använder 'neokonservativ' för att beskriva mig, redaktörer inkluderar vad jag skriver i en neokonservativ antologi, kritiker använder sig av mina åsikter för att få en inblick i neokonservativt tänkande och jag blir till och med inbjuden för att representera den neokonservativa ståndpunkten".
Om man med det begreppet idag menar att ha stött George W. Bushs Mellanösternrelaterade politik, då är jag inte en neokonservativ.
