Kan "vägkartan" som President Bush just lanserade klara sig bättre än de tidigare dystra misslyckandena för palestinsk-israelisk diplomati? Ja – om man undviker att göra samma misstag.
Att den sista omgången skulle misslyckas stod klar redan från början den 13 september 1993 – dagen för den berömda handskakningen mellan ärkefienderna Yitzhak Rabin och Yasser Arafat på gräsmattan framför Vita Huset och undertecknandet av Osloavtalet.
Mindre bekant är att dödsstöten för initiativet kom samtidigt, när ett förinspelat tal av Arafat till palestinierna visades på jordansk TV: Arafat undvek att nämna något som helst om fred med Israel eller ta avstånd från terrorism, vilket var de centrala delarna av den dagens överenskommelse. Istället förklarade han hur undertecknandet av Osloavtalet passar in i kontexten att förgöra Israel.
Arafat påminde tittarna om PLOs beslut 1974 att skapa "en nationell myndighet på all palestinsk mark som befriats eller från vilken israelerna drar sig tillbaka". Han presenterade Osloavtalet som ett steg på väg mot att bit för bit demontera Israel.
Till svar på detta borde Rabin omedelbart ha satt stopp för förhandlingarna. Han borde ha deklarerat att den nyligen undertecknade överenskommelsen var ogiltig eftersom Arafat hade brutit mot kärnprincipen i avtalet – palestinskt accepterande av den judiska staten. Rabin borde ha låtit sin del av uppgörelsen anstå tills Arafat höll ett tal där han tog avstånd från våld och accepterade det permanenta existerandet av Israel.
Men Rabin gjorde naturligtvis inget av allt detta, inte då och inte vid någon annan tidpunkt under resten av hans tid som premiärminister, trots otaliga fall av hets och våld. Inte heller hans efterträdare gjorde någonting. Tvärtom: israelerna visade sig så likgiltiga för våldet som riktades mot dem att – medan våldet fortsatte – drog de sig tillbaka från större delen av Västbanken och Gaza.
Ännu mer anmärkningsvärt är att deras mest långtgående eftergift till palestinierna kom efter att det nuvarande våldet började i september 2000.
Det fanns ett skäl för denna uppenbara ologiskhet, något Douglas Feith (nu statssekreterare för försvarspolitiken) förklarade 1996 i Middle East Quarterly. Det israeliska ledarskapet, visade han, var upptagna med en "tillbakadragningsprocess, inte [en] fredsprocess". Som en politiker uttryckte det, Västbanken och Gaza var inget annat än "en börda och en förbannelse". I själva verket drog sig den israeliska regeringen ensidigt tillbaka från de områdena.
Arafat utnyttjade denna verklighet genom att låtsas ta avstånd ifrån våld och acceptera Israel medan han i själva verket gjorde det motsatta. När Israel tillät palestinier att ostraffat bryta överenskommelser så utvecklade palestinierna föga förvånande ett förakt för dessa överenskommelser – och kände sig alltmer uppmuntrade att döda israeler. Slutligen så lanserade de "Aqsa-intifadan" och Osloprocessen kollapsade.
Denna historia har direkt påverkan på "vägkartan".
Initiativet till diplomati kommer den här gången från Washington, inte Jerusalem; så medan palestinskt våld blossar upp igen (sju israeler har redan mördats sedan avtäckningen av vägkartan) kommer amerikanska tjänstemän att vara de som beslutar hur man skall svara.
Bush har helt rätt tryckt på behovet av "ett fullständigt slut" på våldet och offentligt hetsande. Han har också lovat att insistera på att "åtagandena fullföljs". Den absolut största frågan framöver är huruvida sådana uttalanden är Osloliknande retorik eller verkligen är trovärdiga.
Vad kommer att hända om:
- Mahmoud Abbas (Abu Mazens) löfte att "agera kraftfullt mot hets och våld och hat i alla dess former" är lika ihåligt som Arafats tidigare försäkringar?
- Hans avståndstagande från "terror mot israelerna oavsett var de är" är betydelselöst?
- Hamas och Islamiska Jihad begår våldshandlingar mot israeler?
Frestelsen kommer att vara stor att – som Israels regering gjorde under Oslorundan – blunda för palestiniernas brott mot överenskommelsen och hoppas på att fler förmåner kommer att få dem att upphöra med hetsen och våldet. Men det tillvägagångssättet misslyckades förra gången och kommer att göra det igen den här gången.
Ironiskt nog är det så att om President Bush verkligen vill att denna diplomatiomgång skall lyckas måste han, mer än vad flera israeliska premiärministrar gjorde, se till att mördandet av israeler får konsekvenser. Han måste vara beredd på att försena tidtabellen han satt upp till dess att palestinierna verkligen uppfyller hans krav på dem.
Vita Huset lade förra hösten fram en "nolltoleranspolitik" för irakiska brott mot FNs resolutioner; man måste göra likadant idag med palestinierna; Varje uppvigling eller sanktionerat våld stannar upp processen helt och hållet.
Att göra så kommer att tillåta Bushadministrationen att hjälpa till att åstadkomma palestinsk-israelisk försoning. Men att ignorera våldet kommer bara att göra saker än värre än de är idag.
