Förra månaden dog Yasser Arafat och den här månaden har hans död bidragit till att omvärlden nu planerar frikostiga bidrag på mellan $500 miljoner och $1 miljard per år till de palestinska araberna.
Denna nyhet publicerade Steven Weisman i The New York Times den 17 december. Han avslöjade att västvärlden, arabvärlden och andra regeringar har planer på att lägga mellan 50% och 100% i bonus till den $1 miljard per år som de redan ger till de palestinska araberna i området. Detta under förutsättning att de slår ner på terroristgrupper och genomför trovärdiga val i januari 2005.
Vita Husets talesman Scott McClellan har varken bekräftat eller förnekat uppgifterna i Weismans rapport. Däremot har president Bush gjort några väldigt ambitiösa uttalanden om den palestinsk-israeliska konflikten: "Jag är övertygad om att jag under den här perioden kommer att lyckas med att åstadkomma fred" och "Nästa år blir väldigt viktigt eftersom det kommer att föra med sig fred."
Vad bistånd beträffar har invånarna på Västbanken och Gaza knappast varit förbigångna framtill nu. De får omkring $300 per person vilket gör dem till världens största per capita mottagarna av utländskt bistånd. Konstigt nog har deras försök att förgöra Israel inte på något sätt påverkat biståndsgivarna till att använda sitt inflytande för att krossa denna fruktansvärda ambition, utan man har tvärtom subventionerat den. Utländskt bistånd betalar alltså för Palestinaarabernas krigiska propaganda, för deras vapenarsenal, deras armé och deras självmordsbomber.
Detta är dock inget som bekymrar de internationella biståndsgivarna. Världsbankens direktör för Västbanken och Gaza, Nigel Roberts, viftar bort tidigare misstag. I ett tal till donatorer säger han "Era $1 miljard per år har inte åstadkommit mycket, men vi tror att det finns en möjlighet att göra ännu mer under de nästkommande tre eller fyra åren.
Vad Roberts därmed säger är detta: Ja, era pengar möjliggjorde Arafats korruption, jihadideologin och självmordsfabriker, men dessa var gårdagens problem; nu hoppas vi att den nya ledningen använder donationerna till bättre ändamål. Var snälla och ge mer pengar för att stödja och ge mer makt åt den nya ledningen och låt oss sedan hoppas på det bästa.
Detta drömtänkande ignorerar två små problem. Det ena av dessa handlar om Palestinaarabernas vidsträckta planer på att förgöra Israel, vilket inte minst märktes under sorgedemonstrationen för ärketerroristen Arafat under dennes begravning och även på de ensidiga resultaten i opinionsundersökningar och den ständiga tillgången på nya jihadister. Palestinaarabernas upptäckt av lugn och besinning har inte ännu slagit igenom, för att uttrycka det milt.
Det andra problemet är att man skyller det sista årtiondets våld och tyranni enbart på Arafat och antar därför, felaktigt, att nu när man är befriad från honom kommer Palestina-araberna att vilja ha reformer. Den nye ledaren Mahmoud Abbas har också manat till ett slut på terrorism mot Israel, men han gjorde detta av genomskinligt taktiska skäl (det är fel att utöva terror nu) och inte av strategiska skäl (terror skall upphöra för all framtid) och ännu mindre av moraliska skäl (terror är inget annat än ondska).
Abbas är inte någon moderat politiker utan en pragmatiker. Till skillnad från Arafat som var uppfylld av sin egen levnadshistoria och sina demoner, framstår Abbas som mer resonlig, någon som mer rationellt kan fullfölja Arafats mål att förgöra Israel. Med detta i sinne har han snabbt bett Kuwaitierna om ursäkt och kommit överens med Syrien; i jämförelse med detta är det lätt att räcka ut en hand till amerikanarna.
Dock är Abbas lika inriktad på att förgöra Israel som hans mentor Arafat var. Detta tydliggörs till exempel i hans senaste uttalande där han insisterar på att miljoner palestinskarabiska "flyktingar" skall tillåtas bosättas sig i Israel så att de demografiskt kan ta över; eller genom att han behåller det hatiska innehållet i den av den Palestinska Myndigheten kontrollerade pressen.
Att ge mer pengar till Palestina-araberna nu innan de har ändrat förhållningssätt och accepterat existensen av den judiska staten Israel, är att göra om misstaget från 1990 talets Oslodiplomati. Att i förskott belöna Palestina-araberna kommer återigen att försena tidtabellen för försonlighet.
Som jag har sagt i många år så bör pengar, vapen, diplomati och ett erkännande av Palestina-araberna komma först efter det att de har accepterat Israel. Ett tecken på att så har skett är till exempel när de judar som bor och lever i Hebron (på Västbanken) inte behöver mer säkerhet än de araber som bor och lever i Nazareth (inom Israel).
Tills denna harmoniska dag kommer – vilket jag förutspår kommer att dröja ca trettio år – bör omvärlden istället för att fokusera på att ge mer pengar eller andra förmåner till Palestina-araberna, anstränga sig för att försöka få dem att acceptera Israel existens.
