Förvånande nog har någonting matnyttigt kommit ur kombinationen av det missuppfattade mötet i Annapolis och en svag israelisk premiärminister, Ehud ("Fred uppnås genom eftergifter") Olmert. Till skillnad från sina föregångare krävde Olmert av de palestinska förhandlarna att de accepterar Israels existens som en judisk stat, vilket förstås framkallade en avslöjande respons.
Såvida palestinierna inte erkänner Israel som "en judisk stat" sade Olmert den 11 november, kommer Annapolisrelaterade förhandlingar inte äga rum. "Jag har ingen som helst avsikt att kompromissa angående den judiska staten. Detta kommer att vara ett villkor för oss för att erkänna en palestinsk stat."
Han upprepade dessa ord en dag senare, när han beskrev "erkännandet av Israel som en stat för det judiska folket" som en "utgångspunkt för alla förhandlingar. Vi kommer inte att argumentera med någon i världen om att Israel är en stat för det judiska folket". Det palestinska ledarskapet, påpekade han, måste "vilja skapa fred med Israel som en judisk stat".
Genom att ta upp det här ämnet har fokus äntligen hamnat på den centrala frågan i den arabisk-israeliska konflikten: sionismen, den judisk-nationella rörelsen, ett ämne som ofta ignorerats i tumultet kring förhandlingar. Nästan ända sedan statens födelse har förhandlingarna fokuserat på förvecklingar och sidoämnen såsom gränser, trupputplaceringar, beväpning och vapenkontroll, heliga plaster, naturtillgångar, boenderätter, diplomatisk representation och utrikesrelationer.
Det palestinska ledarskapet svarade snabbt och otvetydigt på Olmerts krav:
- The Higher Arab Monitoring Committee i Nazareth bad enhälligt den Palestinska Myndigheten att inte erkänna Israel som en judisk stat.
- Salam Fayad, den Palestinska Myndighetens "premiärminister", sade: "Israel kan definiera sig som de själva vill, men palestinierna kommer inte att erkänna den som en judisk stat."
- Yasser Abed Rabbo, generalsekreterare för den Palestinska befrielserörelsen: "Den här frågan ligger inte på bordet; den tas up för inhemsk [israelisk] konsumtion."
- Ahmad Qurei, den palestinske chefsförhandlaren: "Det här [kravet] avvisas definitivt."
- Saeb Erekat, chef för PLO:s förhandlingsavdelning: "Palestinierna kommer aldrig att erkänna Israels judiska identitet. … Det finns inget land i världen där religiösa och nationella identiteter flätas samman."
Erekats generalisering är både underlig och avslöjande. Inte nog med att 56 stater samt PLO tillhör Organization of the Islamic Conference, de flesta av dessa, inklusive PLO, har antingen Sharia (islamska lagar) som huvudlagstiftning eller som enda giltiga lagstiftning. Saudiarabien kräver till och med att varje invånare skall vara muslim.
Dessutom sträcker sig det religiöstnationella sambandet långt bortom muslimska länder. Jeff Jacoby från Boston Globe påpekar att argentinsk lag "ger regeringen mandat att stödja den Romerskkatolska trosläran. Drottning Elisabeth II är överhuvud för den Engelska kyrkan. I det Himalayanska kungadömet Bhutan kungör grundlagen att Buddhismen är nationens 'spirituella arv.' … 'Den rådande religionen i Grekland' deklareras det i sektion II i den grekiska grundlagen, 'är den Grekisk-ortodoxa kyrkan av Kristus'."
Varför denna falska principiella vägran att erkänna Israel som en judisk stat? Kanhända därför att PLO fortfarande ämnar eliminera Israel som en judisk stat.
Notera min användning av ordet "eliminera, " inte förstöra. Ja, anti-sionismen har fram tills nu tagit sig uttryck från mesta dels militärt, från Gamal Abdel Nassers "kasta judarna i havet" till Mahmoud Ahmadinejads "Israel måste utraderas från kartan". Men den israeliska arméns militära styrka har fört anti-sionismen till ett mer diskret angreppssätt genom att acceptera en israelisk stat, men plocka isär dess judiska karaktär. Anti-sionister överväger flera sätt att åstadkomma detta:
Demografiskt: Palestinierna skulle kunna översvämma den judiska befolkningen i Israel, ett mål de bevisligen har genom sitt krav på "rätten att återvända" och deras såkallade "livmoderskrig".
Politik: Arabiska medborgare i Israel förkastar allt mer landets judiska karaktär och kräver att landet blir en bi-nationell stat.
Terror: De 100 palestinska attackerna varje vecka som ägde rum från september 2000 till september 2005 var försök att förorsaka ekonomisk nedgång, emigration och blidkande inför palestiniernas krav.
Isolation: Alla FN resolutioner, fördömningar i tidningsledare och aggressioner på universitet är ämnade att bryta ned den sionistiska själen.
Arabiskt erkännande av Israels judiska karaktär måste ha högsta diplomatiska prioritet. Tills palestinierna formellt accepterar sionismen och följer upp detta med att upphöra med alla diverse strategier att eliminera Israel, borde förhandlingar upphöra och inte startas om. Till dess finns det inget att prata om.
