Militanta Islam fortsätter döda, men politiker och journalister vänder fortfarande bort blicken.
Ett fruktansvärt exempel kommer från Pakistan där en rad attacker mot kristna, både inhemska och utländska, har skett under det senaste året:
- 28 oktober: en attack mot St. Dominics kyrka i Behawalpur, 16 personer dödas.
- 17 mars: en attack mot The Protestant International Church i Islamabad, dödar fem (inklusive två amerikaner).
- 22 maj: en attack mot verkställande sekreteraren för Karachi Diocese of Church Pakistan, som bands fast vid en stol och injicerades med gift.
- 5 augusti: en attack mot Murree Christian School, sex personer dödas.
- 9 augusti: en attack mot The Christian Hospital i Taxila dödar fyra
- 25 september: en attack mot The Institute for Peace and Justice, en kristen välgörenhetsorganisation i Karachi, dödar sju.
Det har också förekommit många fler angrepp på kyrkor och kyrkoinstitutioner som inte slutat med dödlig utgång, det senaste var förra söndagen. Det råder ingen tvekan om förövarnas motiv: Militanta islamiska grupper talar öppet om att deras mål är "att döda kristna" och efteråt skryter de om att de har "dödat icke-troende".
Offren vet alltför väl varför de utsätts – "bara för att vara kristen" som en person uttryckte det. En lokal kristen ledare slår fast "att terroristattacken var en handling utförd av al Qaeda eller någon pro-talibansk organisation".
Den pakistanska polisen vet också vem som ägnar sig åt detta våld och varför. "Vi undersöker huruvida det finns ett anti-kristet gäng som opererar i Karachi, ett gäng som utgörs av jihadister" säger chefen för stadens polis.
En polischef från en stad på landsbygden säger om blodbadet den 25 september: "Till skillnad från de vanliga terroristerna så hade mördarna (förra veckan) inte bråttom. De tog gott och väl 15 minuter på sig för att skilja ut de kristna och se till att var och en av deras mål fick den mest fruktansvärda död".
En överlevare från den slakten berättar att mördarna separerade de kristna från muslimerna genom att kräva av varje gisslan att han reciterade en vers från Koranen. De som inte kunde göra det placerades vid ett bord i biblioteket, bands fast vid stolar, förseddes med munkavle och sköts i huvudet (förutom en person som sköts i badrummet).
Politiker och journalister låtsas dock inte känna till problemet.
Pakistans president Pervez Musharraf reagerade på slakten den 25 september med vad som verkade vara förvirring: "Jag kan omöjligt säga vem (som ligger bakom mördandet). Det skulle kunna vara al Qaeda, det skulle kunna vara vilken sekteristisk extremist som helst inifrån, eller utländska element från RAW". (RAW är the Research and Analysis Wing, Indiens underrättelseorganisation). Pakistans inrikesminister betonade också att RAWs roll " inte kan uteslutas".
Massmedia är nästan lika illa: Paul Marsahll från Freedom House visar på att amerikansk och europeisk rapportering om dessa många massakrer i Pakistan kringgår dimensionen med militanta Islam och presenterar istället grymheterna som om de skulle ha ett vagt antiväst syfte.
Detta mönster av motvillighet och omskrivningar när det gäller Pakistan passar in i ett mer generellt sammanhang. President Bush deklarerade krig inte mot militanta Islam utan mot en ansiktslös fiende han omväxlande kallade "terrorister" "ett radikalt nätverk av terrorister", "terrorister i världen som inte tål tanken på fred", "terrorism med en global räckvidd", "ogärningsmän", "en farlig grupp människor", "ett gäng kallblodiga mördare" och till och med "folk utan ett land".
Etablissemangets media har varit delaktig. Med det märkbara undantaget av CNNs Lou Dobbs som talar om "kriget mot radikala islamister" upprepar man utan vidare regeringens linje att konflikten inte har någonting att göra med religiösa motiv. Det är som om Franklin D. Roosevelt efter Pearl Harbor skulle ha förklarat krig mot överraskningsattacker istället för mot det Japanska imperiet.
Detta undvikande får konsekvenser: en fiende som inte kan namnges kan inte besegras. Först när "krig mot terrorism" blir "krig mot militanta Islam" kan kriget faktiskt vinnas.
Lyckligtvis har presidenten ibland antytt detta, som i maj när ha kallade fienden de som "definieras av sitt hat: de hatar … judar och kristna och alla muslimer som inte håller med dem".
Det är inte ett krig mot terrorism, inte ett krig mot Islam. Det är ett krig mot en terroristversion av Islam. Myndigheter i USA, Pakistan och på andra ställen måste inse detta otrevliga faktum. Att inte göra det kommer att betyda onödig förlust av människoliv.
