Den här veckan är det sextio år sedan Egyptens självutnämnda Fria officerare störtade Kung Farouqs konstitutionella monarki – och den första årsdagen då man kan föreställa sig slutet på den militära despotismen som så länge har skadat landet. Tråkigt nog så kommer dess mest sannolika ersätta att medföra ett än värre styre.
 King Farouk I (r. 1936-52). |
Monarkins era hade mängder av fel, från otillräckliga inkomstnivåer till våldsamma rörelser (främst bland dessa Det Muslimska Brödraskapet) men det var en era av modernisering, av en växande ekonomi och av ökat inflytande i världen. Industrialiseringen hade börjat, kvinnor slutade täcka sina ansikten med slöjor och egyptisk mjukmakt fick stort genomslag i arabiskspråkiga länder: Tarek Osman minns i sin utmärkta Egypt on the Brink: From Nasser to Mubarak (Egypten på randen: Från Nasser till Mubarak) (Yale) denna tid som "liberal, glamorös, kosmopolitisk".
Generalernas och överstarnas dystra styre började den 23 juli 1952, och leddes av den ambitiöse Gamal Abdul Nasser (1954-1970). Den grandiosa Anwar el-Sadat (1970-81) efterträdde honom, därefter kom den pompöse Husni Mubarak (1981-2011). Nasser, den värste av de tre, dansade till demonerna av antikapitalistisk förbittring och antiimperialistisk frustration; hans styre förlamade landet genom konfiskering av privat egendom och enfaldiga utländska äventyr (med Syrien, mot Israel, i Jemen) det ådrog landet kostnader som man fortfarande betalar.
 President Muhammad Naguib (1953-54). |
Regimen specialiserade sig på bedrägeri. Juntan klädde sig i civila kläder medan militärens långa arm sträckte sig över ekonomin, säkerheten, den lagstiftande församlingen och rättsväsendet. Enigheten med Syrien maskerade bitter fientlighet. Demonstrativ rivalitet med islamisterna dolde en smutsig konkurrens om bytet. Fred med Israel skylde över fortsatt krigsföring med andra medel.
Under arméns långa, smärtsamma och bakåtsträvande styre gick Egypten tillbaka enligt alla betydelsefulla index, från levnadsstandard till diplomatiskt inflytande samtidigt som befolkningen fyrdubblades från 20 till 83 miljoner och den islamistiska ideologin blomstrade. Egypten och Sydkorea, skriver Osman, var samhällsekonomiskt lika 1952; nu har Egypten hamnat på efterkälken. Han skriver att "samhället inte utvecklades" under arméns styre utan tvärtom "på många områden gick man faktiskt tillbaka". Han noterar sedan 1952 "en övergripande känsla av obotlig skada, en nationell förlust". Från fotbollsmatcher till poesi förnimmer man nederlagskänslan.
 President Gamal Abdul Nasser (r. 1954-70). |
Då han närmade sig 30 år vid makten beslöt Farao Mubarak i ett anfall av hybris att åsidosätta sina militära kolleger. Han hoppades kunna stjäla ännu mer pengar även om det betydde att han förnekade officerarna deras andel och han försökte (pressad av sin fru) att ordna så att istället för ytterligare en officer skulle hans son, bankmannen Gamal, efterträda honom som president.
De rasande generalerna bidade sin tid. Tidigt 2011, när modiga, sekulära och moderna unga människor på Tahrir-torget deklarerade sin otålighet med tyranniet så exploaterade juntan dem till att störta Mubarak. Liberalerna trodde att de vunnit men de fungerade endast som verktyg och förevändning för militären att göra sig av med sin avskydda ledare. Efter att ha tjänat sitt syfte så skuffades de åt sidan medan officerarna och islamisterna slogs om bytet.
 President Anwar el-Sadat (r. 1970-81). |
Vilket leder oss till nutiden: De väpnade styrkornas högsta råd styr fortfarande landet, det Muslimska Brödraskapet vill putta bort dem. Vilken av dessa ovärdiga, autokratiska krafter kommer att vinna? SCAF har enligt min mening en 80 procentig chans att behålla makten vilket betyder att islamisterna endast kommer att segra om de är tillräckligt duktiga. SCAF lyckades skickligt oskadliggöra det Muslimska Brödraskapets mest karismatiska och kapabla ledare Khairat al-Shater av tvivelaktiga tekniska orsaker (hans fängslande under Mubarak-regimen). Detta innebar att den mycket mindre kompetente Mohamed Morsi blev brödraskapets fanbärare och landets nye president. Hans första veckor har visat att han är mumlande och fumlande utan någon fallenhet för att utkämpa politiska strider ens mot de inkompetenta människor som jobbar för SCAF.
Medan egyptierna uthärdar den 60e årsdagen av militärens kupp så har de lite att se fram emot. Även om fler 23 juli firanden med stor sannolikhet väntar dem så lider de åtminstone inte av en första årsdag av islamistiskt styre. Det är bättre att domineras av giriga soldater än av islamistiska ideologer.
Men egyptierna och deras supportrar utomlands kan sträva efter något bättre. De liberaler som demonstrerade på Tahrir-torget förblir landets enda hopp och västvärldens enda allierade; de förtjänar att stödjas. Oavsett hur långt borta från maktens korridorer de är så utgör deras framväxt ett motgift mot sextio års tyranni och tillbakagång.
