För exakt 10 år sedan idag slutade Iraks erövringskrig mot Kuwait med ett fullständigt misslyckande. Den irakiska presidenten Saddam Hussein förväntades snabbt förlora kontrollen över Irak men ett decennium senare förblir han väldigt mycket vid makten.
Hur lyckades han med det? Tariq Aziz, en av Saddams huvudtalesmän, gav oss redan innan krig bröt ut i januari 1991 en antydan om varför hans chef inte var orolig. Mellanösternregimer, berättade Aziz för USAs utrikesminister James Baker, har aldrig "gått ut i krig mot Israel eller USA och förlorat politiskt". Visserligen är detta något överdrivet (arabiska ledare betalade ett pris för förlusten mot Israel 1948-1949) men i grunden stämmer det: militära förluster skadar inte en Mellanösternhärskare. Istället förnekar han katastrofen på slagfältet och frodas politiskt.
Här är några exempel:
- Suezkrisen 1956; Egyptens president Gamal Abdel Nasser led ett förödmjukande militärt nederlag mot britterna, fransmännen och israelerna, men insisterade på att ha vunnit en seger. Man trodde allmänt på honom. Som ett resultat "stärkte denna episod honom politiskt och moraliskt" skriver Shukri Abed från Universitetet i Maryland, och det hjälpte Nasser att blir den dominerande figuren i arabisk politik.
- Sexdagarskriget 1967: Katastrofal förlust mot Israel tvingade Nasser att erbjuda sig att avgå, men egyptierna svarade med massiva gatudemonstrationer och uppmanade honom att stanna kvar vid makten (det gjorde han). Syriens försvarsminister 1967, Hafez Assad, gick vidare och blev president i sitt land.
- Slaget om Karama 1968: Yasser Arafats Fatah förlorade sin första större konfrontation med israelerna, men hävdade att man vunnit.
- Yom Kippurkriget 1973: Israeliska styrkor besegrade visserligen egyptierna och syrierna, men deras regeringar beskrev återigen kriget som en stor triumf.
- Belägringen av Beirut 1982: Arafat förvandlade en förödmjukande reträtt från Beirut till en politisk seger, han framhöll att israelerna behövde 88 dagar för att besegra honom, mycket längre än det tog dem att besegra de andra arabiska styrkorna.
Idag minns man dessa händelser som strålande segrar. Till exempel återberättade Hamas några år senare att palestinierna 1982 "förödmjukade" Israel och "bröt deras beslutsamhet".
Men vad är förklaringen till detta förvånande mönster? Tre aspekter av muslimskt liv hjälper till att förklara det.
- Heder spelar oerhört stor roll; att behålla denna är mer värt än att faktiskt åstadkomma någonting. Hussein Sumaida, en irakier i exil, förklarar Saddams motiv när han utmanade större delen av världen 1991: "Att vinna spelade ingen roll. Det som spelade roll var att sätta upp en bra show och vinna den arabiska världens hjärtan och sinnen".
- Fatalism erbjuder muslimska härskare ett sätt att undvika skuld. Det var redan förutbestämt, vad kunde vi göra? As'ad Abu Khalil från California State University finner att i stunder av nederlag intar arabiska ledare hållningen att "människor inte har något inflytande över eller påverkan på sina handlingar och gärningar. Det är endast Gud som agerar". Att åberopa "det oundvikliga ödet" frikänner de arabiska regimerna och arméerna från ansvar. Detta mönster, säger han helt korrekt, "har blivit så vanligt att det blivit förutsägbart".
- Konspirationsteorierna är så starka att varje konfrontation med Västvärlden (inklusive Israel) antas innebära en avsikt att förgöra deras härskare och erövra deras land. Egyptierna till exempel är i allmänhet övertygade om att de brittiska och franska regeringarna 1956 planerade att likvidera Nasser och ockupera Egypten. När dessa förödande förväntningar inte förverkligades så upphöjdes hans blotta överlevande till en berömd seger.
Att besegra en fiende på slagfältet räcker inte för att vinna i Mellanöstern; härskaren och hans regim måste också elimineras. De politikiska konsekvenserna för Irak är uppenbara.
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 28 augusti 2006: Hasan Nasrallahs stjärnstatus i Mellanöstern efter att med objektiva mått mätt ha förlorat kriget mot Israel passar precis in i detta mönster. Lee Smith visar på att det fortsätter än idag i "De verkliga förlorarna; Hizbollahs Hassan Nasrallah erkänner att kriget var ett misstag" (The Real Losers: Hezbollah's Hassan Nasrallah admits that the war was a mistake).
