Bashar al-Assads beklagansvärda närvaro i Presidentpalatset i Damaskus kan, i motsats till vad Västvärlden antar, göra mer nytta än skada. Hans mordiska terroristiska och pro-Teheran regim är också icke-ideologisk och relativt sekulär; den avvärjer anarki, islamistiskt styre, folkmord och skurkar som kontrollerar Syriens kemiska vapen.
Medan Syriens inbördeskrig intensifieras så hjälper västerländska stater i allt högre utsträckning rebellerna att störta Assad och hans kumpaner. Genom att göra detta så hoppas västvärlden på att rädda liv och underlätta övergången till demokrati. Många västerländska röster uppmanar till mer än det icke-dödliga bistånd som erbjuds nu, de vill beväpna rebellerna och sätta upp säkra zoner och till och med gå med i kriget mot regeringen.
Att hjälpa rebellerna tar dock inte hänsyn till en grundläggande fråga: främjar ett ingripande i Syrien mot Assad våra egna intressen? Denna uppenbara fråga förbises eftersom många västerlänningar känner sig så säkra på sin egen välfärd att de glömmer sin säkerhet och istället fokuserar på att bekymra sig för dem som de uppfattar som svaga och utnyttjade, vare sig det är människor (till exempel ursprungsbefolkningar eller fattiga) eller djur (valar och sällsynta fiskar). Västerlänningar har utvecklat sofistikerade mekanismer för att agera i dessa frågor (till exempel ansvar att skydda, djurrättsaktiviteter).
För de av oss som dock inte är så säkra så går fortfarande högsta prioritet till att avvärja hot mot vår säkerhet. Mot denna bakgrund så innebär att hjälpa rebellerna ett flertal nackdelar för Västvärlden.
För det första är rebellerna islamister som har för avsikt att bilda en ideologisk regering som är än mer fientligt inställd till Västvärlden än vad Assads är. Att de bryter sina relationer med Teheran kommer att balanseras upp av att de bidrar till att främja den barbariska kraften hos islamismens Sunnistyrkor.
För det andra, argumentet att västerlänningars inblandning skulle minska det islamiska inflytandet på upproret genom att man ersätter det materiel som kommer in från Sunni-länder, är skrattretande. Syriens rebeller behöver inte Västvärldens hjälp att störta regimen (och skulle inte vara tacksamma för det om de fick det, om Irak är något att gå efter). Den syriska konflikten handlar i grunden om landets Sunni-araber, vilka inte har rösträtt, som utgör 70 procent av invånarna, mot Assads privilegierade 12 procentiga Alawi-minoritet. Lägg därtill hjälpen från utländska islamistiska frivilliga såväl som ett flertal Sunnistater (Turkiet, Saudiarabien, Qatar) och Assadregimen är dödsdömd. Assad kan inte kväsa det allt bredare upproret mot hans styre; det är faktiskt så att ju mer hans trupper slaktar och stympar desto fler avhopp sker och hans stöd krymper för att till sist endast bestå av en Alawi-kärna.
För det tredje kommer det inte att spara liv att påskynda kollapsen av Assads regim. Det kommer inte att bli slutet på konflikten utan endast slutet på det första kapitlet, än mer våld kommer sannolikt att följa. När Sunniterna slutligen hämnas sina femtio års förtryck av Alawiterna förebådar en seger för rebellerna folkmord. Den syriska konflikten kommer troligen att bli så extrem och så våldsam att västerlänningar kommer att vara glada att de hållit sig på avstånd från båda sidor.
För det fjärde så ger en pågående syrisk konflikt fördelar för Västvärlden. Ett flertal Sunni-regeringar har noterat Obama-administrationens tvehågsenhet mot att agera och har tagit på sig ansvaret för att slita bort Syrien från den iranska intressesfären; detta kommer som en välkommen utveckling efter deras decennium av att tillmötesgå den Shiitiska Islamiska Republiken. Dessutom så medan sunni-islamister bekämpar shiitiska islamister, är båda sidor försvagade och deras dödliga rivalitet minskar deras förmåga att ställa till problem för världen utanför. Genom att inspirera otåliga minoriteter (sunniter i Iran, kurder och shiiter i Turkiet) skulle fortsatta strider i Syrien också försvaga islamistiska regeringar.
När regimen faller kanske det Alawitiska ledarskapet, med eller utan Assad, drar sig tillbaka till sina förfäders redutter i Latakia-provinsen i nordvästra Syrien; iranierna skulle mycket väl sjövägen kunna förse dem med pengar och vapen, vilket skulle göra det möjligt för dem att hålla ut i flera år, vilket ytterligare skulle förvärra konfrontationen mellan sunnitiska och shiitiska islamister och ytterligare distrahera dem från att anfalla andra.
Enda undantaget från politiken att inte ingripa skulle vara för att säkra Syriens enorma arsenal av kemiska vapen, både för att förhindra att terroristgrupper lägger beslag på det och Assad från att använda sig av det i ett Götterdämmerung scenario medan han går under, även om denna svåra uppgift skulle kräva att så många som 60 000 utländska marktrupper skickades till Syrien.
Ingenting i västerländska staters författning kräver att de involverar sig i varje utländsk konflikt; att vänta ut denna kommer att visa sig vara ett smart drag. Förutom de moraliska fördelarna av att inte stå till svars för kommande fasor så kommer strategin att hålla sig borta att ge västvärlden en möjlighet att så småningom hjälpa sina enda sanna vänner i Syrien, landets liberaler.
