Under sin korta historia har Israel hanterat sina fiender enligt två väldigt olika doktriner.
Från 1948 fram tills 1993 så avskräckte man sina motståndare från att vidta fientliga åtgärder genom hot om smärtsam vedergällning. Denna doktrin har ett välkänt namn: Avskräckning. Avskräckning fungerade bra för Israel, det blev motvilligt accepterat av deras fiender under en period på 45 år. Men avskräckningen hade också många avigsidor, det var långsamt, dyrt och passivt. Det var också hårt och internationellt impopulärt.
Omkring 1993 tröttnade israelerna på avskräckningspolitiken till förmån för en doktrin som var attraktivare eftersom den var snabbare, billigare, mer aktiv, mildare och mer acceptabel för omvärlden. Istället för att hota sina fiender innehöll denna nya politik tre huvudingredienser vilka i grund och botten är desamma vare sig Arbetarpartiet eller Likud sitter vid makten.
För det första så får araberna vad Israel bedömer att de har laglig rätt att kräva. I denna anda så fick libaneserna ett fullständigt tillbakadragande av israeliska styrkor från sitt territorium; palestinierna har redan autonomi och ser fram emot en egen stat; syrierna behöver endast säga "ja" för att får hela Golanhöjderna under sin kontroll.
För det andra så trots att Israel formellt kräver att deras förhandlingspartner skriver under avtal så insisterar man knappt på att detta villkor uppfylls. Man har inte vidtagit några seriösa steg för att framtvinga ett förbud för jihad-retorik, för att terrorister skall överlämnas eller för att begränsa den palestinska vapenarsenalen.
För det tredje måste det finnas en indikation på att mer våld inte kommer att tolereras.
Det ligger en subtil logik bakom denna doktrin: Israels generösa - i det närmaste ensidiga - uppfyllande av arabiska önskemål, plus att man ignorerar provokativa handlingar och aggressiva uttalanden, görs för att åstadkomma ekonomisk tillväxt och en vänskapligare atmosfär och därigenom inympa i araberna ett mindre radikalt och mer sansat synsätt vilket i sin tur skall leda till förbättrade relationer med Israel.
Den gamla doktrinen kallades avskräckning; har den nya något namn? Ja det har den. Det kallas för eftergifter.
Ifall denna karaktärisering verkar orättvis, här - från den auktoritativa Encyclopedia of US Foreign Relations - är en objektiv beskrivning av eftergift som termen användes före mitten på 1930-talet. Fram till dess, får vi lära oss, "hänvisade det i första hand till lämpliga eftergifter för missnöjda nationer vars klagomål ägde viss legitimitet, i förhoppning om att kunna gjuta olja på vågorna och främja fred och goodwill. Om man agerade från en styrkeposition motiverades eftergiften inte av rädsla eller svaghet utan av en känsla av statskonst och en uppfattning att begränsade eftergifter inte skulle utgöra någon fara för dess vitala nationella intressen".
Låter det bekant? Doktrinen beskriver precis Israel - känslan av styrka, envägsöverföringen av tillgångar, uppfattning av eftergifternas icke-vitala natur.
Men vänta, det finns mer. Encyklopedin fortsätter med att förklara vad som hände på 30-talet. Storbritanniens och Frankrikes ledare stod inför aggressiva regimer i Tyskland, Italien och Japan och hemsökta av skrämmande minnen av Första Världskriget "strävade de efter att minska spänningen genom en ny typ av eftergifter som inkluderade att man ignorerar uppenbara kränkningar av fredsavtalet". Detta beskriver också Israel på pricken.
Och det är inte allt: Storbritanniens och Frankrikes eftergifter "resulterade utan undantag i ökade krav, förhöjd spänning och krigshot". Israel upplever detta också - tänk på Hizbollahs blodisande hot under de senaste veckorna som senare upprepats av Hamas.
Några av detaljerna från 30-talet är också skrämmande nära. Här är tre: Storbritanniens premiärminister Ramsay MacDonald deklarerade att säkerheten måste säkerställas "inte med militära utan med moraliska medel". Shimon Peres, Osloprocessens fader, kunde inte ha sagt det bättre.
När en senare premiärminister, Neville Chamberlain, såg Hitlers envisa krav på en del av Tjeckoslovakien som "Führerns sista krav" så gick han med på att Hitler fick ta över det värdefulla territoriet. Det påminner om den israeliska politiken gentemot Syrien och Golanhöjderna.
Chamberlain försökte, skriver den framstående historikern Donald Kagan "att förmå tyskarna att visa goodwill och bra uppförande genom ekonomiska incitament". Det beskriver ganska bra den israeliska politiken gentemot palestinierna.
Och framtiden? Enligt samma encyklopedi så "Medan flera misslyckanden efter varandra stärkte beslutsamheten hos förespråkarna för eftergifter att lyckas genom att intensifiera ansträngningarna, så urartade en politik som föddes med hedervärda mål till en politik full med intriger och ränksmiderier och, omsider, förödmjukande kapitulation".
Lyckligtvis är Israel långt från en förödmjukande kapitulation och kan förbättra sina utsikter genom att överge en doktrin med eftergifter som är dömd att misslyckas och återgå till den beprövade avskräckningen. Visserligen är den senare långsam, hård och impopulär. Men den fungerar.
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 28 januari 2003: För en mer allmän bedömning av eftergiftens attraktionskraft i Västvärlden se min krönika idag (Eftergifter och varför Europa är så motvillig att agera" [Appeasement and] Why Europe Balks.")
