Hur ska man tolka den senaste tidens oroligheter på gatorna i Istanbul och 65 andra turkiska städer? Frågan är framförallt om man kan jämföra det med de arabiska upproren i Tunisien, Libyen, Egypten, Syrien, Jemen och Bahrain under de senaste 2½ åren?
 Turkar roar sig med att avbilda Premiärminister Erdoğan som en osmansk härskare. |
Upproret kom inte från ingenstans. Jag var i Istanbul förra hösten och det var uppenbart då att Premiärminister Recep Tayyip Erdoğans diktatoriska tendenser oroade turkarna mer än hans islamiska ambitioner. Jag hörde oupphörlig kritik om att han var "berusad av makt", en "informell kalif" och "Turkiets valda samhällsplanerare".
Turkar räknade upp för mig en lång lista på auktoritära symptom som de led av efter Erdoğans Rättvise och Utvecklingsparti AKPs decennielånga styre: undertryckande av politisk kritik, vänskapskapitalism, manipulation av rättsväsendet, orättvisa frihetsberövanden, skenrättegångar och ett förakt för maktdelning. I synnerhet så var de irriterade över det sätt på vilket Erdoğan försökte påtvinga landet sin personliga smak.
Demonstrationerna som pågått sedan i fredags är protester mot detta och mycket annat. Det som började som en lokal dispyt över avlägsnandet av en liten park på Taksimtorget i hjärtat av det moderna Istanbul har snabbt vuxit till en nationell trotsyttring.
Erdoğan är ingen Moammar Kadafi eller Bashar Assad och han kommer inte att massakrera fredliga demonstranter, men hårdhänta polisoperationer har rapporterats ha lett till 2300 skadade och, enligt Amnesty International, två dödsfall. Dessutom så har premiärministern reagerat utmanande, han inte bara insisterar på sin ursprungliga plan för parken utan han proklamerar också att han kan göra vad han vill.
 Rivaliserande fotbollfans gör det otänkbara och går samman mot Erdoğan. |
Erdoğan säger med andra ord att genom att ha röstat fram AKP till makten så har turkarna gett honom auktoritet att göra precis vad han vill. Han är den valde padishahn som inte behöver stå till svars inför någon. Nåväl, demonstranterna och de hittills så ivriga utländska investerarna har något att säga om det, de kanske riskerar landets Kina-liknande ekonomiska tillväxt.
Signifikativt nog intog Abdullah Gül, Turkiets president och alltmer Erdoğans rival, en helt annan inställning till protesterna. "Demokrati betyder inte enbart val" sade Gül. "Budskapen som framförts med goda avsikter har mottagits". Genom att distansera sig själv från premiärministern förstärkte han Erdoğans isolering.
Vad Syrien beträffar så gjorde Erdoğan, efter nästan tio år vid maken, sin första större felbedömning genom att så starkt involvera Turkiet i det syriska inbördeskriget. Han reagerade med sårad stolthet när Assad, den syriske despoten och hans en gång goda vän, ignorerade hans (goda) råd att införa reformer. Erdoğan som inte gillar att bli avsnäst svarade känslomässigt och kastade in sitt land i inbördeskriget, gjorde sitt land till värd för rebellerna, gav dem proviant och vapen och försökte vägleda dem.
Resultatet har varit nästa katastrofalt från Turkiets synpunkt. Landet har upplevt nya fientligheter från Moskva, Teheran och Baghdad, förlorat både handelsvägen över land till Persiska Viken och handel med Syrien, lidit av terrorism på turkisk mark (i Reyhanli) och – kanske det mest olycksbådande – upplevt hur spänningarna vuxit mellan den högröstade Sunniregeringen och landets heterodoxa muslimska befolkningar.
Tack vare den syriske oredan har Turkiet förlorat sin avundsvärda maktposition och popularitet – deras "noll problem med grannarna" politik som gav verkliga resultat – till förmån för en känsla av att vara omringad av fiender. Om President Obama en gång i tiden skröt om sitt "nära samarbete" med Erdoğan så uppvisade förra månadens möte i Via Huset mellan de två varken den personliga kemin eller det praktiska resultatet vis-à-vis Syrien som Erdoğan sökte.
I korthet så verkar det som ett decennium av stillhet i valprocessen, politisk stabilitet och rikligt med utländska investeringar har avstannat och en ny svårare era har börjat för AKP-regeringen. De döende oppositionspartierna kanske på nytt hittar sina röster. Antikrigsfraktionerna känner sig kanske uppmuntrade. Sekularisterna kanske kommer att vara i stånd att fånga upp det utbredda missnöjet med regimens ansträngningar att tvinga medborgarna att bli mer (islamiskt) dygdiga.
Detta är ypperliga nyheter. Turkiet har varit på väg i fel riktning under AKP. Fast det är en demokrati så har AKP-regeringen fängslat fler journalister än någon annan stat i världen. Fast landet är sekulärt så har man med växande brådska infört en samling islamistiska regler, inklusive förra veckans forcerade begränsningar av alkohol samt varningar mot offentliga ömhetsbetygelser.
Fast man är medlem i NATO så deltog Turkiet 2010 i en gemensam flygövning med Kina. Fast man har ansökt om medlemskap i EU så flirtar man med Shanghai Cooperation Organisation, en organisation som grundades 1996 av ryska och kinesiska ledare som en anti-NATO grupp. Trots att man förmodas vara en amerikansk allierad så har Turkiet förödmjukat Israel, kallat sionism för ett "brott mot mänskligheten" och hyllat den terrorlistade Hamasorganisationen.
 Erdoğans polis visar de fredliga demonstranterna vem som bestämmer. |
Tack vare demonstrationerna kan vi på nytt hoppas att Turkiet kan undvika den väg man varit inne på, en väg av despotism, islamifiering och allt fler oseriösa utländska relationer. Kanske deras sekulära, demokratiska och pro-västerländska arv kan återupplivas.
Uppdatering 4 juni 2013: För en klarsynt analys av de två val som premiärministern står inför – lära av protesterna eller öka sitt auktoritativa sätt – se Kemal Kirişci, "How Erdoğan Fell From Grace."
