Det är ett privilegium att vara en amerikan som arbetar med utrikespolitik, vilket jag har gjort sedan sent 70-tal, och i liten skala delta i det viktiga projektet att hitta mitt lands plats i världen. Men nu, under Barack Obama, har beslut fattade i Washington dramatiskt förlorat i betydelse. Det är oroande och skrämmande. Och inte längre ett privilegium.
Både under det strukturerade Kalla Kriget och under de två kaotiska decennier som följde på det innebar Amerikas ekonomiska storlek, teknologiska framkant, militärmakt och grundläggande anständighet att även när de var inaktiva så räknades USAs regering lika mycket eller mer i världsutvecklingen som vilken annan stat som helst. Snuva i Washington blev till influensa på andra ställen.
Svaga och i stort sett oviktiga presidenter som Jimmy Carter och Bill Clinton var viktiga trots dem själva, till exempel under den iranska revolutionen 1978-1979 eller den arabisk-israeliska konflikten på 90-talet. Starka och aktiva presidenter som Ronald Reagan och George W. Bush fick större betydelse genom påskyndandet av den Sovjetiska kollapsen och invaderandet av Afghanistan och Irak.
Men nu med Barack Obama har USA glidit in en chockerande irrelevans i Mellanöstern, världen mest turbulenta region. Vankelmodighet, inkompetens och passivitet har gjort Obama-administrationen impotent. På den utrikespolitiska arenan agerar Obama som om han hellre skulle vilja vara premiärminister i Belgien, ett litet land som i allmänhet följer sina större grannars beslut vid omröstningar i FN, eller kråmar sig moraliskt om problem långt borta. Belgare "leder av naturen från baklinjen" för att använda den berömda frasen som härrör från Obamas Vita Huset.
 Obamas tal 2009 i Kairo var för väldigt länge sedan. |
Qatar (med en befolkning på 225 000) har utan tvekan större inflytande på aktuella händelser än den 1,400 gånger större USA (befolkning: 314 miljoner). Notera hur Obama nu för tiden spelar andra fiol till emirerna i Doha: De tar ledningen genom att förse de libyska rebellerna med vapen, han följer efter. De hjälper aktivt rebellerna i Syrien, han tvekar. De förser det nya ledarskapet i Egypten med miljarder, han snubblar över sina egna fötter. De stödjer oreserverat Hamas i Gaza, han jagar illusionen av en israelisk-palestinsk "fredsprocess". För detta ändamål har den amerikanske utrikesministern gjort sex resor på fyra månader till Israel och de palestinska områdena i jakten på ett diplomatiskt initiativ som nästan ingen tror kommer att få ett slut på den arabisk-israeliska konflikten.
 Dohan, nu mer inflytelserik än Washington i Mellanöstern. |
Under tiden har den amerikanske försvarsministern ringt till den egyptiske ledaren Abdul-Fattah al-Sisi 17 gånger 17 times, samtalen har varat mellan 60-90 minuter, ändå misslyckades han med att övertyga Sisi om att avstå från att använda våld mot det Muslimska Brödraskapet. Och ännu mer slående är att Sisi uppenbarligen vägrade Sisi apparently refused svara när Obama ringde. De $1,5 miljarder som USA ger till Egypten i bistånd årligen verkar futtiga i jämförelse med de $12 miljarder från tre länder i Persiska Viken, samt löften promises att kompensera för alla nedskärningar av västerländskt bistånd. Båda sidor i Egyptens djupa politiska splittring anklagar Obama för att favorisera de andra och förbannar hans namn. Medan dussintals koptiska kyrkor brann, spelade han sex rundor golf six rounds of golf. Det är ironiskt att det var i Egypten som Obama för fyra långa år sedan höll ett viktigt tal där han förkastade George W. Bushs politik i synbar triumf.
 Woodrow Wilson (1913-21) var den förste av fyra Demokratiska presidenter som väsentligt ökade statens makt. |
Hittills har priset amerikanska intressen betalat för Obamas tafatthet inte varit högt. Men det kan snabbt ändras. Vad som är mer bekymmersamt är att Iran snart kan komma att göra ett genombrott med sina kärnvapen och börja använda sig av sin nyfunna makt, även om de inte använder sig av sina nya vapen. Den nya regimen i Egypten skulle kunna återgå till sin tidigare anti-amerikanism och anti-sionism; viktiga element important elements i Egypten uppmanar redan till avvisande av amerikanskt bistånd och uppsägning av fredsfördraget med Israel.
Som en amerikan som ser sitt land som en kraft för det goda är denna utveckling smärtsam och skrämmande. Världen behöver ett aktivt, omtänksamt och bestämt USA. Historikern Walter A. McDougall slår helt rätt fast att "Skapandet av Amerikas Förenta Stater är den centrala händelsen under de senaste fyra hundra åren" och dess civilisation "stör vägen för alla andra civilisationer genom sin blotta existens". Nåväl, kanske inte så mycket störning dessa dagar; måtte den dystra nutiden bli kortvarig.
 Washington Times graf som illustrerar denna artikel. |
