Att François Hollandes franska socialistregering just blockerat ett dåligt avtal med Teheran och framstår som Genèveförhandlingarnas hjälte är på ett sätt en stor överraskning. Men det var också en logisk följd av Obama-administrationens passivitet.
 Den franske presidenten François Hollande utstrålar allvar. |
Amerikansk utrikespolitik befinner sig i ett aldrig tidigare skådat fritt fall, med ett inkompetent och distraherat Vita Hus som knappt märker av omvärlden och när de gör det agerar på ett inkonsekvent, svagt och nyckfullt sätt. Om man skulle urskilja något så storslaget som en Obama-doktrin så skulle den lyda: "Snäs av vänner, dalta med motståndare, nedvärdera amerikanska intressen, sök konsensus och agera oförutsägbart".
Tillsammans med många andra kritiker är jag bedrövad över detta förhållande. Men den franska handlingen visar att det finns en silverkant.
Från Andra världskriget fram tills Obama valsade in har den amerikanska regeringen etablerat ett mönster av att ta ledningen i internationella sammanhang och sedan bli kritiserad för att ha gjort det. Tre exempel: I Vietnam kände amerikanerna behov av att övertyga sina Sydvietnamesiska allierade att motstå Nordvietnam och Viet Cong. Under en stor del av Kalla Kriget utövade de påtryckningar på sina allierade i North Atlantic Treaty Organization (NATO) att motstå Sovjetiska påtryckningar. Under 1990-talet uppmanade de länder i Mellanöstern att tygla och straffa Saddam Hussein.
I vart och ett av dessa fall rusade amerikanerna framåt på egen hand, för att efter ett tag bönfalla sina allierade att arbeta tillsammans med dem mot en gemensam fiende, ett fullständigt ologiskt mönster. De närmare och svaga vietnameserna, européerna och araberna borde ha varit mer rädda för Hanoi, Moskva respektive Baghdad än för de avlägsna och starka amerikanerna. Lokalbefolkningen borde ha tiggt och bett jänkarna om att skydda dem. Varför skedde detta aldrig?
Eftersom den amerikanska regeringen, övertygad om sin överlägsna vision och högre moral, upprepade samma misstag om och om igen: de betraktade sina allierade mer som långsamma och förvirrade hinder än som fullfjädrade partners, man viftade bort dem och påtog sig huvudansvaret. Med få undantag (Israel och i mindre utsträckning Frankrike) behandlade de vuxna amerikanerna tanklöst sina mindre allierade som barnungar.
Detta fick den olyckliga konsekvensen att de ingöt i dessa allierade en känsla av att vara irrelevanta. De kände att deras handlingar knappast spelade någon roll så de hängav sig åt politisk omognad. Eftersom de inte var ansvariga för sina egna öden kände de sig fria att engagera sig i anti-amerikanism och andra former av dysfunktionellt uppförande såsom korruption i Vietnam, passivitet i NATO och girighet i Mellanöstern. Mogens Glistrup, en dansk politiker, förkroppsligade detta problem när han 1972 föreslog att danskarna skulle spara både liv och skattepengar genom att upplösa militären och ersätta den med en telefonsvarare i Försvarsdepartementet som skulle spela upp ett enda meddelande på ryska: "Vi kapitulerar!"
 Mogens Glistrup, den mest oseriösa av alla europeiska politiker. |
Barack Obamas strategi drar tillbaka USA från dess sedvanliga vuxenroll och ansluter USA till barnen. Genom att reagera på kriser från fall till fall och att föredra att agera i samråd med andra regeringar föredrar han att "leda bakifrån" och endast vara en i mängden, som om han var premiärminister i Belgien och inte president i USA.
Ironiskt nog har denna svaghet den välgörande effekten att den blivit ett hårt slag i ansiktet på deras allierade och fått dem att vakna upp till det faktum att Washington alltför länge daltat med dem. Allierade som Kanada, Saudiarabien och Japan vaknar upp till realiteten att de inte kan kritisera Uncle Sam i den trygga vetskapen att han kommer att rädda dem från dem själva. De ser nu att deras agerande spelar roll, en allvarlig ny erfarenhet. Turkiska ledare till exempel försöker elda på administrationen för att få den att ingripa i det syriska inbördeskriget.
 John Kerry, den sämste amerikanske utrikesministern någonsin? |
Således kan Obamas oduglighet potentiellt få motsträviga, självupptagna partners att bli mer allvarliga, mogna aktörer. Samtidigt ger hans inkompetens hopp om en förändring av USAs rykte från dominerande barnflicka till en mycket uppskattad kollega, vilket samtidigt kommer att minska den vrede som är riktad mot amerikanerna.
Naturligtvis innebär en svag utrikespolitik en fara för katastrofer (såsom att underlätta ett iranskt kärnvapengenombrott eller att inte avskräcka en kinesisk aggressionshandling som leder till krig) så denna silverkant är just det, en liten kompensation för ett betydligt större grått moln. Det är inte något att föredra. Men om två creterier uppfylls - ingen katastrof under Obamas mandatperiod och en efterträdare som återställer amerikansk styrka och vilja - så kan det hända att amerikanerna och deras allierade ser tillbaka på denna period som en nödvändighet som lämnar ett positivt arv till eftervärlden.
