Ve den i Sverige som har en annan åsikt än den ortodoxa uppfattningen att det är fint och nobelt att ta emot ett stort antal utblottade människor från sådana länder som Irak, Syrien och Somalia. Att ens argumentera mot att tillåta hela en procent per år av ett lands befolkning att invandra till Sverige från sämhällen som är helt annorlunda det svenska samhället, kan göra att man hamnar på undantag såväl politiskt som socialt, ja till och med komma på kant med lagen. (Jag känner en journalist som hotas med arrestering för en liten meningsskiljaktighet i detta ämne). Att hävda att det finns en svensk kultur som är värd att bevara möts med förvåning.
 Den svenska regeringen har öppnat dörrarna för syriska flyktingar. |
Och ändå är verkligheten med invandringen uppenbar för alla: bidragsberoende, våldsamt bigotteri mot kristna och judar och en rad olika sociala problem från arbetslöshet till politiskt motiverad våldtäkt. Följaktligen väljer ett växande antal svenskar – trots kända risker – att välja bort konsensus och oroa sig för sitt lands kulturella självmord.
Tabut för sådana attityder innebär att de politiska partierna, med endast ett undantag, ståndaktigt stöder fortsatt invandring. Endast Sverigedemokraterna (SD) erbjuder ett alternativ: verkliga ansträngningar att integrera de invandrare som finns i landet och en 90 procentig minskning av framtida invandring. Trots ett osmakligt nyfascistiskt förflutet (inte något unikt för dem, förresten) så har SD blivit alltmer respektabelt och har belönats med valframgångar, man har gått från 3 procent i valet 2006 till 6 procent 2010 till 13 procent i valet 2014. Alla svenskar jag talade med under mitt besök i Sverige nyligen förväntar sig att SD kommer att växa ytterligare, något som nyligen genomförda opinionsundersökningar bekräftar.
Om ett parti eller block av partier skulle få majoritet i Sveriges enkammarriksdag så skulle SD bli i det närmaste irrelevanta. Men Riksdagens två block är nästan jämstora. Tre partier på vänsterkanten har 159 av 349 mandat medan "högeralliansen" (citationstecken för att ange att ur ett amerikanskt perspektiv är de knappast konservativa) bestående av fyra partier, har 141 mandat. Detta innebär att SD med sina 49 mandat har en vågmästarroll.
 Riksdagshuset i Stockholm. |
Men SD är avskydda så inget parti förhandlar med dem för att få igenom sina förslag, inte ens indirekt genom media. Både vänstern och "högern" försöker isolera och misskreditera dem. Trots detta har SD haft det avgörande inflytandet över en del viktiga beslut, i synnerhet den årliga budgeten. I enlighet med sin policy att driva bort från makten varje regering som vägrar minska invandringen så gjorde man gemensam sak med Alliansen och fällde vänsterbudgetens budget, vilket ledde till att regeringen tvingades utlysa nyval som skulle hållas i mars 2015.
Men då hände plötsligt något anmärkningsvärt: de två större blocken kompromissade inte endast om den nuvarande budgeten utan också om framtida budgetar och maktdelning ända fram till år 2022. Vänster- och "högeralliansen" utarbetade en byteshandel så att val inte behöver hållas i mars, vilket tillåter vänstern att styra fram tills 2018 och "högern" möjligen från 2018 till 2022. Denna politiska kartell inte bara berövar SD dess centrala roll, om partiet inte får en majoritet av platserna i parlamentsvalet 2018; utan SD har inte heller någon betydelse för de beslut som tas under de närmaste åtta åren, då invandringsfrågan under denna tid inte kommer att tas upp till behandling.
 En grafisk bild av de två större parlamentariska blockens uppgörelse (blåsippan är Sverigedemokraternas symbol). |
Detta är inget mindre än häpnadsväckande: för att kväva en debatt om landets mest omstridda fråga gick 86 procent av parlamentet samman för att marginalisera de 14 procent som inte håller med. De två huvudblocken spädde ut sina redan ljumma skillnader för att exkludera det framväxande populistiska partiet. Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson säger helt korrekt att med denna uppgörelse har hans parti blivit det enda verkliga oppositionspartiet.
På lång sikt ser det dock ljust ut för SD som troligen kommer att tjäna på denna odemokratiska fingerfärdighet. Svenskar, med lång vana av demokrati, uppskattar inte beslut som fattas bakom stängda dörrar och i det närmaste gör deras röster ogiltiga i valet 2018. De gillar inte dess mobbningseffekt. De gillar inte heller att man vägrar ta itu med en högst kontroversiell fråga. Och när tiden är kommen att "slänga ut de värdelösa", och den tiden kommer alltid, så kommer Sverigedemokraterna att stå för det enda alternativet till den trötta, splittrade koalition som kommer att ha haft makten i åtta långa år – under vilken tid invandringsproblemen kommer att skrämma ytterligare väljare.
Med andra ord; detta flagranta förtryck driver på den debatt den var avsedd att krossa. Inom en inte alltför avlägsen framtid kanske den oerhört viktiga frågan om nationellt självmord faktiskt diskuteras.
