Europas långtidsrelationer med sin växande muslimska minoritet, kontinentens mest kritiska fråga, kommer att följa en av tre vägar: harmonisk integration, utvisning av muslimer eller ett islamiskt övertagande. Vilket av dessa scenarier är det mest troligt kommer att ske?
Europas framtid har stor betydelse inte bara för deras egna invånare. Under ett halvt årtusende, 1450-1950, styrde dessa sju procent av världens landmassa världshistorien; dess kreativitet och vigör uppfann moderniteten. Regionen förlorade kanske den kritiska positionen redan för sextio år sedan men man förblir oerhört viktig inom ekonomi, politik och intellektuella områden. Den riktning man väljer att gå får därför stor betydelse för resten av mänskligheten och i synnerhet för dess dotterländer såsom USA som historiskt har betraktat Europa som en källa till idéer, människor och varor.
Här är en beräkning av sannolikheten av varje scenario.
1. Muslimer styr
Den framlidna Oriana Fallaci noterade att med tiden blir "Europa mer och mer en islamsk provins, en islamsk koloni". Historikern Bat Ye'or har gett denna koloni namnet "Eurabia". Walter Laqueur spår i sin kommande bok Europas sista dagar (Last Days of Europe) att det Europa som vi känner kommer att förändras. Mark Steyn går än längre i America Alone: The End of the World as We Know It och hävdar att en stor del av västvärlden "inte kommer att överleva det tjugoförsta århundradet och mycket av det kommer att effektivt försvinna i vår livstid inklusive många om inte de flesta europeiska länder". Tre faktorer - tro, demografi och känslan av kulturellt arv - talar för att Europa blir islamiserat.
Tro: En extrem sekularism dominerar i Europa, i synnerhet bland eliten, det har gått så långt att troende kristna (som George W. Bush) ses som mentalt obalanserade och inte lämpliga för offentliga ämbeten. 2005 nekades Rocco Buttiglione, en framstående italiensk politiker och troende katolik, jobbet som Italiens EU kommissionär på grund av hans syn på sådana ämnen som homosexualitet. Djupt rotad sekularism betyder också tomma kyrkor: I London beräknar forskare att fler muslimer går till moskén på fredag än kristna till kyrkan på söndag. Trots att staden är hem till omkring sju gånger fler människor som är födda kristna än som är födda muslimer. Medan kristendomen avtar drar islam till sig. Prins Charles är ett exempel på många européers fascination med islam. Det kan ligga många konverteringar i Europas framtid, för som talesättet som tillskrivs G.K. Chesterton lyder "När människor slutar att tro på Gud betyder det inte att de inte tror på någonting utan att de tror på vad som helst".
Europas sekularism utformar sin diskurs på ett sätt som är helt okänt för amerikaner. Före detta vicepresidenten för JihadWatch.org Hugh Fitzgerald illustrerar en sida av denna skillnad:
De mest minnesvärda uttalandena av en amerikansk president har nästan alltid innehållit igenkännbara bibliska fraser. … Denna källa till retorisk styrka visade sig sistlidna februari (2003) när rymdfärjan Columbia exploderade. Hade det inte varit en amerikansk utan en fransk rymdfärja som hade exploderat och om Jacques Chirac hade hållit ett sådant tal hade han kanske använt sig av det faktum att det var sju astronauter och framkallat en bild av de Plejaderna som först omnämns i den hedniska antiken. Den amerikanska presidenten gjorde något helt annat, vid en högtidlig nationell ceremoni började och avslutade han med bibelhebreiska. Han hämtade sin text från Jesaja 40:26 vilket ledde till en smidig övergång från förundran och vördnad för de himmelske härskarorna som frambringades av Skaparen till tröst för den jordiska förlusten av besättningen.
Muslimernas starka tro med den sammanhängande jihadkänslan och känslan av islamsk överhöghet skulle inte kunna skilja sig mer från tron hos de bortfallande europeiska kristna. Denna skillnad gör att många muslimer ser Europa som en kontinent som är mogen för att konverteras och domineras. Hemska anhängare av överhöghetstanken hävdar att de nått resultat, såsom uttalandet av Omar Bakri Mohammed "Jag vill att Storbritannien ska bli en islamisk stat. Jag vill se islams flagga vaja över Downing Street nr 10". Eller förutsägelserna av en Belgienbaserad imam: "Snart kommer vi att ta makten i det här landet. De som kritiserar oss nu kommer att ångra det. De kommer att bli våra tjänare. Var beredda för timmen är nära". [1]
Befolkning: Demografisk kollaps pekar också på att Europa blir islamiserat. Födelsetalen i Europa idag ligger på i genomsnitt 1,4 barn per kvinna men för att befolkningen ska kunna upprätthållas krävs det lite över två barn per par eller 2,1 barn per kvinna. De nuvarande födelsetalen är endast två tredjedelar av det som behövs; en tredjedel av den erforderliga befolkningen föds helt enkelt inte.
För att undvika en allvarlig befolkningsnedgång med allt det elände det innebär - och i synnerhet en frånvaro av arbetare som kan finansiera generösa pensionsplaner - behöver Europa invandrare, många invandrare. Den importerade tredjedelen av befolkningen tenderar att vara muslimsk, delvis därför att muslimer finns nära (det är bara tretton kilometer från Marocko till Spanien, endast några hundra till Italien från Albanien eller Libyen); delvis därför att koloniala band fortsätter att binda Sydasien till Storbritannien eller Maghreberna till Frankrike; och delvis på grund av att våldet, tyranniet och fattigdomen som är så förhärskande i den muslimska världen idag orsakar våg efter våg av utvandring.
På samma sätt kompletterar det höga födelsetalet bland muslimer det låga födelsetalet bland inhemska kristna. Trots att det muslimska födelsetalet håller på att sjunka så är det fortfarande betydligt högre än det hos den inhemska europeiska befolkningen. I Bryssel har "Muhammad" under några år varit det mest populära namnet på nyfödda pojkar medan Amsterdam och Rotterdam kommer att omkring år 2015 bli de första europeiska städerna med en muslimsk majoritetsbefolkning. Den franske analytikern Michel Gurfinkiel bedömer att en etnisk gatustrid i Frankrike skulle ha en fördelning mellan barn till infödda och barn till invandrare på omkring en-mot-en. Aktuella förutsägelser spår en muslimsk majoritet i den ryska armén år 2015 och i landet som helhet omkring 2050. Dessutom har höga födelsetal en del att göra med de förmoderna omständigheter många muslimska kvinnor i Europa lever under.
Känsla av kulturellt arv: Det som ofta beskrivs som Europas politiska korrekthet reflekterar vad jag tror är ett djupare fenomen, nämligen många européers fjärmande från sin civilisation, en känsla av att deras historiska kultur inte är värd att kämpa för eller ens rädda. Det finns anmärkningsvärda skillnader inom Europa rörande detta. Det land som kanske är minst benäget att utsättas för detta fjärmande är Frankrike där traditionell nationalism fortfarande är stark och fransmännen är stolta över sin identitet. Storbritannien är det land som mest fjärmats, vilket symboliseras av det sorgliga regeringsprogrammet, "ICONS - A Portrait of England", som lamt hoppas kunna återuppväcka patriotismen genom att sammankoppla britterna med deras "nationella skatter" såsom Nalle Puh och minikjolen. Denna försagdhet har fått direkta och motsatta konsekvenser för muslimska immigranter som Aatish Taseer förklarade i tidningen Prospect.
Brittiskhet är den mest nominella aspekten av unga brittiska pakistaniers identitet. … Om du förringar din egen kultur riskerar du att de nyanlända letar efter en någon annanstans. Så långt bort i detta fall att för många av andra generationens brittiska pakistanier så är den arabiska ökenkulturen mer tilltalande än både brittisk och subkontinental kultur. Efter att tre gånger har berövats en hållbar känsla av identitet blev radikala islams energigivande extra nationella synen på världen en tillgänglig identitet för andra generationen pakistanier.
Muslimska immigranter föraktar i stor utsträckning den västerländska civilisationen och i synnerhet dess sexualitet (pornografi, skilsmässa, homosexualitet). Ingenstans i Europa assimileras muslimer, blandäktenskap är sällsynta. Här är ett målande exempel från Kanada vars förhållanden påminner om Europas mer än vad USAs gör: Modern till den notoriske Khadrklanen, känd som landets första terrorismfamilj, återvände till Kanada från Afghanistan och Pakistan i april 2004 med en av sina söner. Trots att hon söker skydd i Kanada hävdade hon offentligt endast en månad tidigare att Al Qaida-sponsrade träningsläger var bästa stället för hennes barn. "Skulle du vilja att jag uppfostrade mitt barn i Kanada så att han vid 12-13 års ålder är narkoman eller har ett homosexuellt förhållande? Är det bättre"?
(Ironiskt nog så under de gångna århundraden, som historiken Norman Daniel har dokumenterat, såg kristna européer ner på muslimerna för deras månggifte och harem, de ansåg dem vara översexualiserade och på grund av detta kände sig européerna moraliskt överlägsna).
För att sammanfatta: det första argumentet innebär att Europa kommer att bli islamiserat, att man tyst och stilla underkastar sig dhimmi-statusen eller konverterar till islam eftersom Europas yin och muslimska yang passar så bra ihop: låg och hög religiositet, lågt och högt födelsetal, lågt och högt kulturellt självförtroende.[2] Europa är en öppen dörr som muslimer går igenom.
II. Muslimer avvisas
Eller kommer dörren att stängas i deras ansikten? Den amerikanske kolumnisten Ralph Peters avvisar det första scenariot: "Långt från att njuta av utsikten att ta över Europa genom att föda barn lever Europas muslimer på lånad tid. … förutsägelser om ett muslimskt övertagande av Europa … ignorerar historia och Europas outplånliga brutalitet. Istället skildrar han Europa som platsen "som fulländade folkmord och etnisk rensning" han förutspår att dess muslimer "kommer att ha tur om de endast blir deporterade" och inte dödade. I Menace in Europe: Why the Continent's Crisis Is America's, Too, håller Claire Berlinski underförstått med, hon pekar på de "urgamla konflikter och mönster … som nu släpar sig ut ur dimmorna från den europeiska historien" vilket mycket väl skulle kunna utlösa våld.
I detta scenario vaknar de infödda européerna - som fortfarande utgör 95 procent av befolkningen - upp en dag och hävdar sin rätt. "Basta!" kommer de att säga och återkräva sin historiska ordning. Detta är inte så långsökt; en irritation bland européerna, mindre hos eliten än hos massorna, har påbörjats. Exempel på denna förbittring inkluderar anti-hijab-lagstiftningen i Frankrike, irritation över restriktionerna på nationella flaggor och kristna symboler samt insisterandet på att servera vin vid statliga middagar. En rörelse utvecklades spontant i flera franska städer tidigt år 2006 som serverar fläsksoppa till fattiga och på så sätt med vilje utesluter muslimer.
Dessa är mindre frågor men rebelliska anti-invandrarpartier har redan uppkommit i många länder och börjar kräva inte bara en effektiv kontroll av gränserna utan också utvisning av illegala immigranter. En nativistisk rörelse håller på att bildas i Europa, till stora delar osynlig mitt framför ögonen på oss. Det franska presidentvalet 2002 kom att bli en kamp mellan Jacques Chirac och nyfascisten Jean-Marie Le Pen. Oavsett hur magra resultaten varit hittills så finns det stor potential. Partier som motsätter sig invandring och islam har i allmänhet en nyfascistisk bakgrund men med tiden blir de alltmer respektabla, de kastar av sig sitt antisemitiska förflutna och sina tvivelaktiga ekonomiska teorier och fokuserar istället på frågor om tro, demografi och identitet och utbildning om islam och muslimer. British National Party och Belgiens Vlaamse Belang är två exempel på en sådan vandring mot respektabilitet vilken en dag kan komma att följas av valbarhet.
Vissa partier har redan smakat på makten. Jörg Haider och Freiheitliche Partei Österreichs hade makten en kort period. Lega Nord i Italien var i flera år del av den styrande koalitionen. Dessa partier kommer troligtvis att växa sig starkare på grund av att deras anti-islamist och ofta anti-islamiska budskap ger genklang och mainstream partier kommer delvis att anamma deras budskap. (Danmarks konservativa parti är en modell; efter 72 år i opposition återvände de till makten 2001 huvudsakligen på grund av ilska rörande invandring). Dessa partier kommer troligtvis att gagnas när invandringen till Europa stiger okontrollerat till än högre höjder inklusive kanske en massutvandring från Afrika, som många faktorer tyder på är på väg att hända.
När de en gång kommit till makten kommer nationalistpartierna att avvisa multikulturalism och försöka återinföra traditionella värderingar och sedvänjor. Man kan bara spekulera om deras möjligheter och om muslimernas reaktion, men upploppen i Frankrike 2005 ger oss en möjlig vink om vad som väntar. Peters uppehåller sig vid de fascistiska och våldsamma aspekterna av vissa grupper och förväntar sig en olycksbådande anti-muslimsk backlash. Han till och med skildrar ett scenario där "amerikanska krigsskepp ligger för ankar och amerikanska marinkårssoldater har gått i land i Brest, Bremerhaven eller Bari för att garantera en säker evakuering av Europas muslimer".
I åratal har muslimer oroat sig för just en sådan inspärrning och brutalisering följd av utvisning eller till och med massaker. Redan på sent 80-tal manade den framlidne Kalim Siddiqui, ledare för Londons Muslim Institute, fram vålnaden av "Gaskammare för muslimer i Hitler stil". Shabbir Akhtar varnade i sin bok som utkom 1989 Be Careful With Muhammad för att "nästa gång det finns gaskammare i Europa är det inga tvivel om vilka som kommer att vara inuti dem", syftande på muslimer. En karaktär i Hanif Kureishis novell från 1991 The Buddha of Suburbia, förbereder det gerillakrig han förväntar sig kommer att följa efter att "de vita slutligen vänt sig mot de svarta och asiaterna och försökt tvinga in oss i gaskammare".
Men det är troligare att de europeiska försöken att ta tillbaka sin kontinent kommer att vara fredliga och lagliga, med muslimer - i linje med de senaste mönstren av skrämsel och terrorism - som de som initierar våldsamheter. Ett flertal opinionsundersökningar bekräftar att omkring fem procent av brittiska muslimer stödjer 7 juli bombningarna, vilket tyder på en allmän benägenhet att ta till våld.
Hur det än händer så kan ett europeisk självhävdande inte antas ske i samförstånd.
III. Muslimer integrerade
I det bästa scenariot finner de inhemska européerna och muslimska invandrarna ett modus vivendi och lever tillsammans i harmoni. Kanske det klassiska uttalandet av denna optimistiska förväntning var en studie från 1991 La France, une chance pour l'Islam ("Frankrike, en möjlighet för Islam") av Jeanne-Hélène och Pierre Patrick Kaltenbach. "För första gången i historien" skrev de "erbjuds islam chansen att vakna upp i ett demokratiskt, rikt, världsligt och fredligt land". Den förhoppningen lever vidare. En ledarartikel i Economist från 2006 hävdas att "för ögonblicket åtminstone verkar utsikten för Eurabia vara skrämselpropaganda". Vid samma tidpunkt hävdade också Jocelyne Cesari, docent i islamiska studier vid Harvard Divinity School, att det existerar en balans: precis som "islam förändrar Europa" sade hon "förändrar Europa islam". Hon finner att "muslimer i Europa inte vill ändra de europeiska staternas karaktär" och förväntar att de anpassar sig själva till den europeiska kontexten.
Sådan optimism ha tyvärr lite fog för sig. Européerna skulle ännu kunna uppdaga sin kristna tro, få fler barn och värdesätta sitt eget arv. De skulle kunna uppmuntra icke-muslimsk invandring eller kulturanpassa de muslimer som redan finns bland dem. Men sådana förändringar är inte på gång, inte heller verkar deras utsikter särskilt goda. Istället odlar muslimerna missnöje och ambitioner vilka går stick i stäv med deras inhemska grannar. Vad som är oroande är att varje generation verkar mer fjärmad än dess föregångare. Den kanadensiske novellisten Hugh MacLennan har döpt sitt lands engelsk-franska delning till de "två ensamheter"; man ser någonting liknande men betydligt mer uttalat utvecklas i Europa. De opinionsundersökningar som British Museum gjort till exempel finner att en majoritet av dem upplever en konflikt mellan deras brittiska och muslimska identiteter och önskar införa islamisk lag.
Möjligheten att muslimer accepterar ramarna för det historiska Europa och smidigt låter sig integreras inom dessa kan i det närmaste avskrivas. Till och med Bassam Tibi, professor vid University of Göttingen, som ofta har varnat att "antingen islam blir europiserat eller Europa blir islamiserat" har personligen gett upp kontinenten. Nyligen kungjorde han att han lämnar Tyskland efter 44 år där för att flytta till Cornell University i USA.
Slutsats
Som den amerikanske kolumnisten Dennis Prager sammanfattar det: "det är svårt att föreställa sig några andra framtida scenarier för Västeuropa än att det antingen blir islamiserat eller slutar med inbördeskrig". Faktiskt är det dessa två djupt oattraktiva alternativa vägar som verkar bestämma Europas val, med maktfulla krafter som drar i motsatta riktningar: antingen att muslimer tar över eller att muslimer avvisas – Europa som en utvidgning av Nordafrika eller i ett tillstånd av nästan inbördeskrig.
Vilket kommer det att bli? Den avgörande händelsen som kommer att besvara denna fråga har inte ännu skett så ingen kan ännu veta. Avgörandets tid närmar sig dock snabbt. Inom nästa årtionde eller däromkring kommer dagens flytande tillstånd att få ett slut, den europeisk-islamska ekvationen kommer att hårdna och kontinentens framtida kurs kommer att vara uppenbar.
En korrekt förutsägelse av denna kurs blir desto svårare att göra eftersom det inte finns något historiskt prejudikat. Inget större landområde har någonsin ändrat från en civilisation till en annan på grund av befolkningens sammanbrott, tro och identitet; inte heller har ett folk rest sig i stor skala för att kräva sitt fädernearv tillbaka. Nyheten och omfattningen på Europas predikament gör den svår att förstå, frestande att förbise och nästan omöjlig att förutse. Europa leder oss alla in i terra incognita.
Mr Pipes är chef för the Middle East Forum och gästprofessor vid Pepperdine University. Denna artikel är bearbetad efter ett föredrag vid en Woodrow Wilson Center conference om "Euro-Islam: Dynamiken av effektiv integration".
[1] De Morgen 5 oktober 1994 . Citerad i Koenraad Elst, "The Rushdie Rules", Middle East Quarterly, juni 1998.
[2] Det är slående att notera att på dessa tre sätt var Europa och USA mycket mer lika varandra för 25 år sedan än idag. Detta tyder på att deras skiljeväg mindre är ett resultat av historiskt mönster som går århundraden tillbaka och mer ett resultat av utvecklingen på 1960-talet. Hur djupt det än påverkade USA så påverkade det Europa ännu mer.
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 12 april 2007: I en avhandling i två delar med titeln "Är ett europeiskt inbördeskrig oundvikligt till 2025"? Anser Paul Weston det vara oundvikligt att Europa kommer att befinna sig i ett inbördeskrig så blodigt att de kommer att få "Andra världskriget att framstå som ett slagsmål". I del I argumenterar han på grundval av demografiska prognoser. I del II fokuserar han på islamisk imperialism och förutspår ganska specifikt när den europiska reaktionen kommer att komma: "Någonstans mellan år 2017 och 2030 under en period med förhöjd spänning kommer islamister i Frankrike, Holland eller Belgien att spränga en kyrka, ett tåg eller ett flygplan för mycket. Vedergällningsaktioner kommer att börja och de i sin tur kommer att svara".
Uppdatering 16 april 2007: I en större genomgång av Philip Jenkins nya bok God's Continent: Christianity, Islam, and Europe's Religious Crisis, skriver Richard John Neuhaus skeptiskt om den rosenröda synen på kontinentens framtid. I majnumret 2007 av tidskriften First Things ("Europas betydligt överdrivna död") The Much Exaggerated Death of Europe") avslutar Neuhaus genomgången med följande anekdot:
Vid en middag nyligen med europeiska intellektuella framlade jag för en inflytelserik fransk ärkebiskop Daniel Pipes prognos: Antingen assimilation eller fördrivning eller islamiskt övertagande: Det, sade han, är alldeles för stränga möjligheter. "Vi hoppas på det första" sade han "medan vi arbetar på att minska invandringen och förbereder oss på mjuk islamisering". Mjuk islamisering. Det är en blek beskrivning. Vare sig mjuk eller hård är utsikten att i den inte så avlägsna framtiden kommer någon att publicera en bok med titeln Allah's Continent.
Uppdatering 7 maj 2007: Våldet som förutspåddes av Ségolène Royal, den socialistiske presidentkandidaten i Frankrike, efter hennes motståndare Nicolas Sarkozy segrat, blev verklighet, även om inte särskilt kraftfullt. Både hennes varning och verkligheten med våldet för landet ytterligare ett steg närmare det långdragna kvasi-inbördeskrigs scenario som skisseras ovan.
Uppdatering 1 juli 2007: I "Baby Bust," använder sig Noah Pollak av temat i min andra fotnot och omvandlar den till en kort artikel. Han frågar varför européer har så få barn och svarar:
Den nuvarande generationen av barnafödande européer har kommit att betrakta sina liv genom 1968-generationens kulturrevolution, den stora gruppen unga människor som, ironiskt nog, var produkten av efterkrigstidens europeiska babyboom och fick makt och inflytande på grund av sin egen demografiska vikt. Den kulturella omvälvningen 1968 var en motsägelsefull syntes av revolutionär hedonism, politisk och ekonomisk kollektivism och en fast övertygelse att Västvärlden hade blivit eller alltid hade varit en makt för imperialism, krigföring och miljöförstörelse. I betydligt högre utsträckning än deras motpart i Amerika uppnådde 68-orna verklig politisk makt och med det en kulturell ledning som fortfarande dominerar mycket av det franska och europeiska politiska och intellektuella livet.
Uppdatering 26 september 2007: I en intervju i "Europe's failure to integrate Muslims called a 'recipe for civil war'" utbreder sig Bassam Tibi om sina problem i Tyskland och ger en mer balanserad syn än överskrifter antyder om varför både ursprungseuropéer och invandrade muslimer har fel.
Uppdatering 6 oktober 2007: 48 minuter in i intervjun om dokumentären The Third Jihad anslöt sig Bernard Lewis till dem som förutspår Eurabia: "Europa är redan, tror jag, förlorat".
Uppdatering 12 januari 2009: Jag tittar på en möjlig fjärde väg för Europa med en muslimsk mikrostat i Europa i "Muslimska autonoma zoner i väst"? (Muslim Autonomous Zones in the West?)
