Enligt den senaste opinionsundersökningen har antietablissemangpartiet med det harmlösa namnet Sverigedemokraterna eller SD det största stödet av alla politiska partier i Sverige. Denna nyhet kan potentiellt få enormt viktiga konsekvenser inte bara för Sverige utan för hela Europa.
 Sverigedemokraternas logotyp med parollen "Trygghet & Tradition". |
Sverige är en speciell plats. Ett av världens rikaste och fredligaste länder (man har inte varit inblandad i någon beväpnad konflikt på två hundra år), fram tills nyligen var det ett anmärkningsvärt homogent samhälle där socialism, med det optimistiska antagande att människor föds goda och att det är omständigheter som gör dem dåliga, fungerade och regeringen åtnjöt hög trovärdighet. Sveriges stolthet över vad landet åstadkommit ledde till en etnisk överhöghet vilket symboliseras av påståendet man ofta hör om att man är en "moralisk supermakt".
Detta arv har dock också inspirerat till intolerans av oliktänkande; "Var tyst, följ konsensus, låt byråkraterna utföra det". Landet har blivit så ökänt för sin kvävande falska enighet att jag faktiskt hörde en dansk nyligen ställa en fråga vid ett offentligt forum, "Varför har Sverige förvandlats till Skandinaviens Nordkorea?"
Sveriges historia har också bidragit till att skapa en mentalitet av icke-kris och denna mentalitet kämpar mot de obekväma, flexibla lösningar som behövs för att hantera de nuvarande problem landet nu står inför, i synnerhet de som hänger samman med vågorna av i huvudsak muslimska invandrare. Som en av mina samtalsparneter uttryckte det när vi talades vid i Stockholm tidigare denna månad "Gårdagens framgång har lett till dagens misslyckande". Till exempel så är säkerheten i Stockholom mycket lägre än i länder som Bolivia, och inga nämnvärda ansträngningar görs för att förbättra läget vilket gör islamistiskt våld allt mer oundvikligt.
I denna trångsynthet sticker SD ut eftersom man erbjuder det enda politiska alternativet. Bevis på detta fick vi i december 2014 när SD verkade få en vågmästarroll i en viktig budgetvotering mellan vänster- och högerblocken i landets lagstiftande församling Riksdagen – enda tills de andra sju partierna gick samman i en stor koalition för att förhindra att de skulle få något inflytande.
Som denna desperata handling visar så erbjuder Sverigedemokraterna en populistisk – och inte, som vanligtvis sägs en "extremhöger" – blandning av politik som för de äldre etablerade partierna är en styggelse: Främst så uppmanar man till att assimiliera lagliga invandrare, utvisa de olagliga och minska framtida invandring med åtminstone 90 procent. Man tar även upp ett antal andra politiska frågor (rörande brott, försvar, Europeiska Unionen och Israel) som är långt utanför den Svenska konsensusen och ytterst motbjudande för de andra partierna.
 En annons i Stockholms tunnelbanestationer visar Sverigedemokraternas budskap. |
Etablissemanget hatar och räds SD på goda grunder, man letar pedantiskt efter alla möjliga fel med partiet med början med dess påstådda nyfascistiska förflutna (även om fascistiska kopplingar inte är unika för SD) och man går vidare med de minsta svagheter hos partiets ledning.
Att stödja SD är fortfarande tabu. Rikspolischefen skrev en gång på Twitter att han "kräktes" när han såg SDs ledare; naturligtvis vågar hans personal inte medge att de stödjer partiet. Men en polis sade till mig att han beräknade att 50 procent av poliserna röstar på SD..
 Den framtida Rikspolischefens twittermeddelande om att han kräks när han ser Sverigedemokraternas partiledare. |
Trots att partiet är utfryst drar SD i allt högre utsträckning till sig svenskar (inklusive invandrare), vilket ger dem betydande valvinster, de har i stort sett fördubblat antal röster vart fjärde år: från 0,4 procent 1998 till 1,3 procent 2002, 2,9 procent 2006, 5,7 procent 2010 och 12,9 procent i september 2014. Och nu, mindre än ett år senare, visar en opinionsundersökning från YouGov att man nästan har fördubblat antalet röster igen till 25,2 procent, vilket innebär att man leder över de regerande socialdemokraterna (som endast har stöd av 23,4 procent) och det största (nominella) högerpartiet Moderata Samlingspartiet (med endast 21 procent).
Inte mindre viktigt, jag lärde mig i Stockholm att det intellektuella och politiska klimatet har förändrats. Journalister, politiska rådgivare och politiker har alla märkt att idéer som för bara ett år sedan låg utanför huvudfåran idag får uppmärksamhet. Till exempel har fyra större dagstidningar ifrågasatt konsensusen till förmån för hög invandring. Bortsett från de framvällande SD rösterna beror denna förändring på ett flertal faktorer: den chockerande ökningen av den Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS) vilket har förändrat debatten; fortsatt upprördhet över Decemberöverenskommelsen som exkluderar SD från att få sitt rättmättiga parlamentariska inflytande; samt det avtagandet minnet av Anders Behring Breiviks mördande framfart år 2011 i Norge.
Allt som allt verkar det som förnekelse och censur endast kan fortgå en viss tid innan självbevarelsedriften sparkar igång. De västerländska länder som är mest benägna att begå nationellt självmord håller kanske på att vakna upp ur sin dvala. Om denna förändring kan ske i Sverige "Skandinaviens Nordkorea" så kan det ske och kommer sannolikt att ske även på andra håll i Europa.
