Den senaste tidens epidemi av högprofilerade attacker utförda av muslimer i Islams namn – i Kanada, Israel, Nigeria, Australien, Pakistan och Frankrike – väcker en uppenbar fråga: Hur kan de islamistiska förövarna tro att mördandet av en hedersvakt, att köra på fotgängare med bilar, att slakta icke-muslimska busspassagerare, att ta som gisslan besökare på ett kafé eller att massakrera barn till militärer och skämttecknare kommer att uppnå deras mål att införa islamisk lagstiftning och bygga ett kalifat?
Logiskt sett hjälper deras våldsamheter endast om det terroriserar deras fiender och förmår dem att böja sig för islamisternas önskemål; hot är trots allt kärnan i terrorism. Ibland uppnår islamistisk terrorism dock sitt mål. Till exempel, för att undvika bråk, har ett stort antal konstnärer använt självcensur när det rör Islam; och den klantiga regeringsreaktionen på tågbombningarna i Madrid 2004 hjälpte oppositionspartiet att vinna valet och därefter dra tillbaka spanska styrkor från Irak.
Som regel leder emellertid terrorism inte till skrämsel utan till ilska och fientlighet. Istället för att kuva en befolkning så ökar det medvetenheten och provocerar fram hat mot den islamistiska saken både bland muslimer och bland icke-muslimer. Istället för att främja den islamistiska saken så skadar högprofilerade våldshandlingar den. Några framstående exempel:
- 11 septemberattackerna drog fram islamismen ur skuggorna där den hade blomstrat, stimulerade fram ett USA-lett "krig mot terror" och en stor ökning av antiislamiska känslor;
- Massakern på skolbarn i Beslan 2004 förgiftade ryssarnas inställning till muslimer och hjälpte Vladimir Putin konsolidera makten;
- Bombningen av Maratonloppet i Boston 2013 stängde av ett stort område av staden, vilket gav miljoner människor en förstahandsupplevelse av islamistiskt förtryck;
- Onsdagens dödande av tolv människor i Paris framkallade en nationell stämning av trots som försatte islamisterna på defensiven som aldrig tidigare. Om de första timmarna varslar om vad som kommer att hända i framtiden så kommer en betydande del av den franska väljarkåren att kräva mer effektiva åtgärder mot radikala Islam.
 Framsidan på "Charlie Hebdo" som mest upprörde islamisterna. |
Ironiskt nog får inte obskyra terrorhandlingar denna kontraproduktiva effekt. För att ta ett av många exempel, när en egyptisk muslim halshögg två koptiska kristna i New Jersey 2013 var det få som uppmärksammade det och endast begränsad ilska följde. På grund av ovilja bland poliser, politiker, pressen och professorer så tenderar de flesta av dessa jihadi-liknande attacker att inte offentliggöras för att på så sätt undvika en ökning av anti-islamiska känslor. (Dessvärre är det de med en skyldighet att skydda som alltför ofta döljer sanningen).
Om högprofilerat våld är kontraproduktivt varför framhärdar då islamister med detta självdestruktiva beteende? Av ilska och på grund av en våldsam läggning.
 Yusuf Ibrahim halshögg två kristna egyptier i New Jersey – och knappast någon uppmärksammade det |
Ilska: Islamister, i synnerhet de mer extrema, utstrålar bitterhet, galla, förbittring och avund. De hyllar den medeltida perioden när muslimer var de rikaste, mest avancerade och mäktigaste av folken, och de tolkar det muslimska förfallet som ett resultat av västerländsk falskhet och svek. Endast genom att rättmätigt slå tillbaka mot dessa svekfulla korsfarare och sionister kan muslimer återta sin rättmättiga plats av ära och makt. Att uttrycka ilska blir ett självändamål och leder till närsynthet, oförmåga att planera, frånvaro av strategiskt tänkande och storsvulenhet.
En våldsam läggning: Islamisterna, triumferande i sin känsla av direkt kunskap om Guds vilja, föredrar våld. Att få fienden att huka sig av rädsla och sedan slå honom är den ultimata islamistiska drömmen, en uppfyllelse av intensiv illvilja, en triumf av Islams överlägsenhet över andra religioner och de muslimer som saknar deras tros glöd. Självmordsbombningar, halshuggningar, gangsterliknande mord och groteska anklagelser uttrycker en djup önskan om hämnd.
På lång sikt skadar dessa våldshandlingar den islamistiska saken ofantligt. Vänder man på det så kan man säga att offren för detta våld – omkring 10 000 döda i 2800 attacker enbart 2013 – inte dog förgäves utan de offrade omedvetet sina liv i ett fruktansvärt viljornas krig. Riktade mord såsom de mot de franska tecknarna får en oproportionerligt stor påverkan på den allmänna opinionen.
Sammanfattningsvis är njutningslystnad och strategisk oduglighet den islamistiska kampanjens kännetecken. Det islamistiska programmets katastrof matchas av dess odugliga taktik. Jag drar därför slutsatsen att dess öde kommer att bli att hamna i samma historias dammhög där man hittar fascismen och kommunismen. Liksom dessa två andra totalitära ideologier så kommer den att orsaka fruktansvärd förstörelse och många döda innan den slutligen misslyckas. Kriget kommer att bli långt och smärtsamt men till slut kommer civilisationens makter, återigen, att besegra de barbariska.
Den senaste tidens terrorismtrummor i Islams namn verkar till synes gagna den islamistiska saken. I verkligheten för det dock deras agenda närmare en välförtjänt kollaps.
