Den islamistiska rörelsen kan verka starkare än någonsin, men en närmare titt visar på två svagheter som skulle kunna leda till dess undergång och det kanske snabbt.
Dess styrka är uppenbar. Talibanerna, Al-Shabaab, Boku Haram och ISIS tar islamismen – den ideologi som kräver att islamisk lagstiftning ska tillämpas både i sin helhet och stränghet – till outhärdliga ytterligheter, de härjar och förråar på sin väg till makten. Pakistan skulle kunna falla i deras händer. Ayatollorna i Iran har kommit in i en andra andning tack vare Wienavtalet. Qatar har den högsta per capita inkomsten i världen. Recep Tayyip Erdoğan är på väg att blir Turkiets diktator. Islamistiska agenter svärmar in i Medelhavet på väg mot Europa.
 Wienavtalet i juli 2015 gav ayatollorna en andra andning. |
Men svagheter på hemmaplan, i synnerhet käbbel och ogillande, skulle kunna förgöra den islamistiska rörelsen.
De interna stridigheterna blev brutala 2013 när islamister helt abrupt upphörde med sitt tidigare mönster av samarbete sinsemellan och istället började strida inbördes. Ja den islamistiska rörelsen som helhet delar samma mål men den innehåller också olika intellektuella, grupperingar och partier med olika etniska tillhörigheter, taktiker och ideologer.
Deras inre splittring har spridit sig snabbt och långt. Dessa inkluderar sunniter mot shiiter, i synnerhet i Syrien, Irak och Jemen; monarkister mot republikaner, i synnerhet i Saudiarabien; icke-våldsamma mot våldsamma, i synnerhet i Egypten; moderniseringsförespråkare mot medeltida väckelsepredikanter, i synnerhet i Tunisien; och helt vanliga personliga skillnader, i synnerhet i Turkiet. Dessa uppdelningar hindrar rörelsen genom att de vänder vapnen inåt.
Dynamiken här är uråldrig: när islamister närmar sig makten strider de inbördes om makten. Skillnader som knappast spelar någon roll i vildmarken får stor betydelse när insatserna blir högre. I Turkiet till exempel samarbetade den politiska ledaren Erdoğan och den religiösa ledaren Fethullah Gülen fram tills de lyckades skilja sin gemensamma fiende militären från politiken, då vände de sig mot varandra.
Impopularitet, det andra problemet, är kanske den största faran för rörelsen. När människor får förstahandsupplevelse av islamistiskt styre så förkastar de det. Abstrakt tro på fördelarna med islamisk lagstiftning är en sak, en helt annan är att lida under dess umbäranden vilka sträcker sig från den Islamiska statens totalitära fasor till den jämförelsevis godartade framväxande diktaturen i Turkiet.
Tecken på detta missnöje inkluderar den stora majoriteten iranier som förkastar den Islamiska republiken, vågen av flyktingar från Somalia och den massiva egyptiska demonstrationen 2013 mot det Muslimska Brödraskapet efter att dessa suttit endast ett år vid makten. Precis som med fascistiskt och kommunistiskt styre leder islamistisk suveränitet ofta till att folk röstar med fötterna.
 Stora skaror egyptier ville få slut på islamistiskt styre i juni 2013. |
Skulle dessa två tendenser hålla i sig så är den islamistiska rörelsen på väg mot problem. Vissa analytiker tycker sig redan se tecken på att den islamistiska eran är över och att något nytt är på väg att växa fram ur vraket. Den sudanesiske forskaren Haidar Ibrahim Ali hävdar till exempel att en "post-islamiseringsera" har börjat, då islamismens "vitalitet och attraktionskraft har uttömts även bland de ivrigaste anhängarna och entusiasterna".
Islamismens fiender har mycket arbete framför sig. Muslimer måste både bekämpa denna rörelse och utveckla ett övertygande alternativ till dess mål att införa islamisk lag, att konstruktivt förklara vad det innebär att vara en muslim år 2016. Icke-muslimer kan fungera som deras hjälpsamma assistenter och förse dem med allting från applåder till pengar till vapen.
Islamismens växande problem ger oss anledning till förhoppning men inte till självbelåtenhet eftersom en ny kursändring kan ske när som helts. Men om den nuvarande trenden håller i sig så kommer den islamistiska rörelsen att ha varit begränsad på samma sätt som fascismen och kommunismen tidigare varit, de har skadat den västerländska civilisationen och inte förstört den.
Oavsett trend så förblir att besegra islamismen den huvudsakliga utmaningen.
