"Vi befinner oss i en väldigt svår belägenhet". Så sade Jordaniens Kung Abdullah för ett halvår sedan. Jag har nyligen avslutad en vecka med intensiva resor och diskussioner i hela Jordanien där jag inte fann någon som var oense med denna bedömning. Jordanien kanske inte längre är hypersårbar och under belägring, som det varit under tidigare decennier, men det står inför aldrig tidigare skådade problem.
Det skapades ur tomma intet 1921 av Winston Churchill för att tillmötesgå brittiska imperialistiska intressen och Emiratet Transjordanien, idag det Hashimitiska kungadömet Jordanien, har under nästan ett sekel fört en osäker tillvaro. Några speciellt farliga tillfällen var 1967 när Pan-arabiska påtryckningar fick Kung Hussein (regerade 1952–1999) att föra krig mot Israel vilket ledde till att landet förlorade Västbanken; 1970 då en palestinsk revolt nästan störtade honom; och 1990–91 när pro-Saddam Husseinkänslor tvingade honom att ansluta sig till en hopplös och ond sak.
 Winston Churchill (sjätte från vänster) tar en paus från skapandet av Transjordanien 1921. |
Dagens faror är många. ISIS ligger på lur i Syrien och Irak, precis bortom gränsen, attraktiva för en liten men reell minoritet jordanier. Den en gång så starka handeln med dessa två länder har i det närmaste kollapsat – och med det Jordaniens lukrativa roll som transitland. I en region full av olja och gas är Jordanien ett av de väldigt få länder som nästan inte har några oljetillgångar. Stadsbor får vatten endast en dag i veckan och folk på landsbygden ofta ännu mer sällan. Turismen har minskat tack vare Mellanösterns notoriska instabilitet. Kungens senaste hävdande av sin auktoritet tas inte väl emot av de som kräver mer demokrati.
Den centrala frågan om identitet är fortfarande olöst. Som ett land med en massiv invandring som pågått i över hundra år (till och med fler än antalet som kommer till Israel), har de tagit emot vågor av palestinier (1948–49, 1967 och 1990–91), irakier (2003) och syrier (sedan 2011). Enligt de flesta uppskattningar utgör palestinierna en betydande majoritet av landets befolkning; de står också för den djupaste delningen. Det är vanligt att tala om "jordanier" och "palestinier" även om de senare är medborgare och barnbarn till medborgare. Detta visar att deras känsla av att vara avskilda från och överlägsna stamfolken på Östbanken inte har minskat med tiden, i synnerhet inte sedan palestinierna uppnått ekonomisk framgång.
 Jordaniens Kung Abdullah II besökte president Donald Trump den 3 februari. |
Landets styrka är också imponerande. Omgiven av kriser är befolkningen realistisk och på sin vakt mot problem. Kungen har en obestridd maktposition. Blandäktenskap eroderar bort den historiska uppdelningen av landet mellan palestinier och stamfolk – något som tillströmningen av irakier och syrier ytterligare eroderar bort. Befolkningen har en hög utbildningsnivå. Jordanien har ett gott rykte över hela världen.
Sedan har vi Israel. "Var är frukterna av fred?" är en vanlig refräng om Jordaniens fredsavtal med Israel från 1994. Politiker och press kanske inte säger det men svaret är alldeles uppenbart: vare sig det handlar om att använda Haifa som ett alternativ till syriska landvägar, inköp av vatten billigt eller tillhandahållandet av rikligt med gas (vilket redan levereras). Jordanien har direkt och avsevärd nytta av sina band med Israel. Trots detta har ett perverst socialt tryck mot "normalisering" med Israel ökat med tiden, skrämt absolut alla och förhindrar relationer med den judiska staten från att nå sin potential.
 Israels ambassad i Amman är isolerad från andra byggnader och skyddas av hotfulla jordanska säkerhetsstyrkor. |
En jordanier frågade mig varför israelerna accepterar att behandlas som en älskarinna. Svaret är uppenbart: Jordaniens välfärd är viktig för Israel, därför accepterar alla israeliska regeringar, även om de gör det med sammanbitna tänder, förtalet och lögnerna som sprids via pressen och på gatorna. Även om de är alltför artiga för att säga det så önskar de helt klart att kungen skall ta tag i denna fråga och peka på fördelarna med fred.
På ett personligt plan: sedan 2005 har jag varit förespråkare för "Jordanien till Västbanken, Egypten till Gaza: Trestatslösningen" som ett sätt att lösa det palestinska problemet. Följaktligen frågade jag nästan alla mina 15 samtalspartners (som representerade ett brett spektrum av synpunkter) om en återgång till jordansk överhöghet över Västbanken. Jag är ledsen över att säga att varenda en av dem avvisade detta klart och tydligt. "Varför", sade de alla, "skulle vi vilja ha den huvudvärken?" Att acceptera deras negativa utlåtande betyder att Israel inte har någon praktiskt lösning på sitt svåra Västbanksproblem, så deras motvilliga och oönskade överhöghet över palestinierna kommer sannolikt att fortsätta in i en avlägsen framtid.
Sammanfattning av besöket: Jordanien har klarat sig igenom många kriser, de kan göra det igen men sammanlänkningen av de aktuella hoten utgör en extraordinär utmaning för Jordanien och de många människor som vill deras bästa. Kommer kung Abdullah att kunna hantera denna "svåra belägenhet?"
Uppdatering 9 mars 2017: Israels ambassadör till Jordanien delar min oro:
Enligt en rapport i dagstidningen Ha'aretz varnade Einat Shlein nyligen för att det Hashimitiska kungariket stod inför växande instabilitet mitt ibland ekonomisk kris och ett inflöde av syriska flyktingar.
I ett möte i oktober med IDFs stabschef Gadi Eisenkot var Shleins bedömning enligt uppgift pessimistisk beträffande regimens hållning. Eisenkot uppges ha varit bekymrad över bedömningen.
Intressant nog är det israeliska svaret att göra mer:
En icke-namngiven högt uppsatt israelisk tjänsteman sade till tidningen att stabschefen sedan dess sagt att den judiska staten bör hjälpa sin granne. Det var inte klart vilken slags hjälp han hade i åtanke.
