Israels krig mot Hamas tar upp det gamla dilemmat: Vad skall man göra med palestinierna? Länderna i västvärlden, inklusive Israel, behöver sätta upp mål för att bestämma sig för vilken politik de ska driva för Västbanken och Gaza.
Låt oss först blicka tillbaka på vad vi vet inte fungerar och inte kan fungera:
- Israelisk kontroll. Ingendera sidan önskar att situationen som började 1967 skall fortsätta. Situationen uppstod när de israeliska försvarsstyrkorna tog kontroll över en befolkning som religiöst, kulturellt, ekonomiskt och politiskt är annorlunda och fientligt inställd.
- En palestinsk stat: Osloavtalet från 1993 påbörjade denna process men en giftig brygd av anarki, ideologisk extremism, antisemitism, jihadism och krigshets ledde till ett fullständigt palestinskt misslyckande.
- En enstatslösning: Med tanke på de båda befolkningsgruppernas ömsesidiga avsky är tanken på ett kombinerat Israel-Palestina (vad Muammar al-Qaddafi kallar "Israstine") lika absurd som det verkar.
Om man tar bort dessa tre möjligheter återstår endast ett praktiskt förhållningssätt, det som fungerade någorlunda väl mellan 1948-1967:
- Delat jordanskt-egyptiskt styre: Amman styr på Västbanken och Kairo styr i Gaza.
Detta tillbaka-till-framtiden förhållningssätt väcker föga entusiasm. Inte bara det att det delade jordansk-egyptiska styret inte utmärkte sig särskilt väl, men att återuppväcka detta arrangemang skulle röra upp de palestinska känslorna vare sig de är nationalister eller islamister. Kairo ville aldrig ha Gaza och har bestämt avvisat att få det tillbaka. En akademisk analytiker avfärdar därför denna tanke som "en ouppnåelig fantasi som enbart kan fördunkla de riktiga och svåra valen".
Det är den inte. Både Yassir Arafats och Mahmoud Abbas misslyckanden och "fredsprocessen" har drivit fram ett nytänkande i Amman och Jerusalem. Faktum är att Ilene R. Prusher från the Christian Science Monitor redan år 2007 såg att tanken på ett förbund mellan Västbanken och Jordanien "verkar vinna anhängare på båda sidor om Jordanfloden".
Den jordanska regeringen, som med stor entusiasm införlivade Västbanken 1950 och endast övergav sina krav under påtryckningar 1988 visar tecken på att vilja återkomma. Dan Diker och Pinchas Inbari dokumenterade 2006 för tidskriften The Middle East Quarterly hur den Palestinska Myndighetens "misslyckande med att ta kontroll och bli en politiskt livskraftig enhet har fått Amman att tänka om när det gäller huruvida deras politik rörande Västbanken, att inte blanda sig i, ligger i deras intresse". Israeliska byråkrater har också visat sig vara öppna för denna tanke och har då och då uppmanat jordanska trupper att gå in i Västbanken.
Vissa palestinier som börjat misströsta om självstyre välkomnar det jordanska alternativet. En anonym högre tjänsteman i den Palestinska Myndigheten berättade för Diker och Inbari att en form av federation eller förbund med Jordanien erbjuder "den enda rimliga, stabila, långsiktiga lösning på den palestinsk-israeliska konflikten". Hanna Seniora menade att "den nuvarande försvagade utsikten för en tvåstatslösning tvingar oss att ånyo tänka på möjligheten av ett förbund med Jordanien". New York Times Hassan M. Fattah citerar en palestinier i Jordanien: "allt har förstörts för oss – vi har slagits i 60 år och det finns ingenting kvar. Det skulle vara bättre om Jordanien hade ansvaret för Palestina, om kung Abdullah kunde ta kontroll över Västbanken".
Detta är inte enbart prat: Diker och Inbari rapporterar att inofficiella förhandlingar mellan den Palestinska Myndigheten och Jordanien 2003-2004 "resulterade i en överenskommelse att i princip skicka 30 000 Badrmiliser" till Västbanken.
Och trots att Egyptens president Hosni Mubarak för ett år sedan gjorde ett offentligt uttalade där han sade att "Gaza är inte en del av Egypten och kommer heller aldrig att bli det" så är sista ordet knappast hans. För det första så vill egyptierna, oaktat vad Mubarak säger, till övervägande del ha starka band med Gaza; Hamas håller med; och israeliska ledare håller med ibland. Så grundvalen för en översyn av politiken finns.
För det andra kan man diskutera om inte Gaza mer är en del av Egypten än av "Palestina". Under den största delen av den islamiska perioden kontrollerades området antingen av Kairo eller var administrativt en del av Egypten. Gazabornas talade arabiska är identisk med den arabiska som egypterna som bor i Sinai talar. Ekonomiskt har Gaza mest koppling till Egypten. Hamas själv härleder sitt ursprung till det Muslimska Brödraskapet som är en egyptisk organisation. Är det dags att tänka på gazaborna som egyptier?
För det tredje skulle Jerusalem kunna utmanövrera Mubarak. Om man skulle offentliggöra ett datum då man stänger av tillförseln av vatten, elektricitet, mat, mediciner och annan kommers plus att man accepterar ökad egyptisk säkerhet i Gaza så skulle Kairo tvingas ta ansvar för Gaza. Detta skulle bland många andra fördelar även göra dem ansvariga för gazabornas säkerhet och slutligen göra slut på anfallen via tusentals Hamasraketer och granater.
Det jordansk-egyptiska alternativet höjer inte pulsen men det kan vara där dess värde ligger. Det erbjuder en unikt sansad lösning på det "palestinska problemet".
