Den skrämmande utvecklingen i Gaza visar på nödvändigheten av att västvärlden ändrar sin inställning till detta problematiska område där 1,3 miljoner människor bor.
Gazas nutidshistoria börjar 1948 när egyptiska styrkor invaderade det brittiskt kontrollerade området och Kairo gav sitt stöd till den symboliska "All-Palestine Government" medan de i själva verket styrde territoriet som ett protektorat. Denna ordning upphörde 1967 när det israeliska ledarskapet i självförsvar tog kontroll över Gaza och motvilligt ärvde ett tättbefolkat, fattigt och fientligt inställt område.
Trots detta accepterade invånarna i Gaza under tjugo år det israeliska styret. Först när intifadan började 1987 protesterade invånarna i Gaza. Våldet och det höga politiska priset fick israelerna att starta en diplomatisk process som kulminerade i Osloavtalet 1993. Med Gaza-Jeriko överenskommelsen 1994 kunde Israel så göra sig av med området och ge det till Yasser Arafats Fatah.
Meningen var att dessa överenskommelser skulle ge Gaza stabilitet och välstånd. Affärsmän skulle återvända från utlandet och hjälpa till att få fart på ekonomin. Den Palestinska Myndigheten skulle hålla tillbaka islamister och stävja terrorister. Yasser Arafat tillkännagav att han skulle "bygga ett Singapore" där, vilket faktiskt var en väldigt träffande jämförelse eftersom det självständiga Singapore vid sin tillkomst 1965 inte ingav stora förhoppningar, fattigt och etniskt konfliktdrabbat som det var.
Men Arafat var förstås inte någon Lee Kuan Yew. Levnadsvillkoren för Gazborna försämrades och islamisterna, som skulle hållas tillbaka, kom till makten: Hamas vann valet 2006 och tog 2007 full kontroll över Gaza. Ekonomin krympte. Hellre än att bekämpa terroristerna anslöt sig Fatah till dem. Gazaborna började skjuta raketer över gränsen 2002 och undan för undan har detta har skett allt oftare, räckvidden har ökat liksom dödligheten, och har till slut gjort att den israeliska staden Sderot blivit nästan obeboelig.
Inför ett dödligt farligt Gaza beslöt Ehud Olmerts regering att isolera det i förhoppning att ekonomiska umbäranden skulle få Gazaborna att skylla på Hamas och vända sig mot dem. I viss utsträckning lyckades detta och Hamas popularitet minskade. Israelerna genomförde också räder mot terroristerna för att få stopp på raketattackerna. Trots detta fortsatte anfallen; den 17 januari intensifierade därför israelerna situationen genom att skära av bränsleleveranserna samt stänga gränserna. "Såvitt mig anbelangar" sade Olmert "så kan Gazaborna vara utan bensin till sina bilar eftersom deras mordiska terroristregim inte låter människorna i södra Israel leva i fred".
Detta lät förnuftigt, men pressen skrev hjärtskärande historier om Gazabornas lidande och död på grund av avbrottet och dessa historier överröstade den israeliska ståndpunkten. Vädjanden och fördömanden från omvärlden krävde att israelerna lättade på restriktionerna.
 Gazabor korsar gränsen till Egypten den 23 januari genom att bryta sig igenom den 13 meter höga barriären. |
Israelerna har sig själva att skylla, de har genom sin egen inkompetens försatt sig själva i detta svåra läge – genom att skriva under dåliga överenskommelser och ge Gaza till gangstern Arafat, köra ut sina egna medborgare, tillåta för tidiga val, gå med på Hamas erövring och ge upp kontrollen av Gazas västra gräns.
Vad kan västvärlden göra nu? Gränsöverträdandet erbjuder ironiskt nog ett tillfälle att städa upp i röran.
Washington och andra regeringar borde tillkännage att experimentet med ett självstyrande Gaza har misslyckats och sätta press på President Hosni Mubarak i Egypten att hjälpa till, kanske genom att ge mer land till Gaza eller kanske till och med införliva det som en provins. Detta skulle innebära en återgång till situationen 1948-67 förutom att Kairo denna gång inte skulle hålla Gaza på en armlängds avstånd utan ta ansvar för det.
Kulturellt är denna anknytning naturlig: gazaborna talar samma arabiska som egyptierna i Sinai, de har större gemenskap med Egypten än de har med Västbanken och de är ekonomiskt förbundna med Egypten (till exempel de många smugglartunnlarna). Dessutom har Hamas sitt ursprung i en egyptisk organisation, Det muslimska brödraskapet. Som David Warren från Ottawa Citizen anmärkte, att kalla gazaborna för "palestinier" är mindre riktigt än politiskt korrekt.
Varför inte formalisera den egyptiska anknytningen? Bland mycket annat skulle detta leda till (1) slut på raketattackerna mot Israel, (2) visa hur ytlig den palestinska nationalismen är, en ideologi som är yngre än ett sekel och kanske (3) bryta det arabisk-israeliska dödläget.
Det är svårt att se vad de amerikanska skattebetalarna har fått i utbyte för de US$65 miljarder de har överöst Egypten med alltsedan 1948; men Egyptens införlivande av Gaza kan rättfärdiga att de fortsätter betala ut $1.8 miljarder varje år.
