Med väldigt få undantag är liberaler i USA för en hög nivå av invandring; och den amerikanska vänstern går längre och uppmanar till att "Avskaffa ICE" (en hänvisning till Immigration, Customs och Enforcement, Amerikas myndighet för gränskontroll). Men utvecklingen i Europa tyder på att denna samsyn skulle kunna splittras en dag.
 Några amerikanska vänsteranhängare kräver "Avskaffa ICE! Öppna gränserna!" |
Sedan slutet av Andra världskriget har Europas vänsteranhängare i överväldigande grad ansett att fri rörelse för arbetskraft och invandring är det bästa sättet att utmana företagens intressen; med den progressiva författaren David Adlers ord (vars artikel "Möt Europas vänsternationalister" jag har förlitat mig på här) har dessa "påskyndat historiens tempo och underblåst kapitalismens motsägelser".
Följaktligen hjälpte vänstern till att bygga upp den Europeiska Unionen och sedan anta Schengenavtalet 1985 (vilket i det närmaste eliminerade interna gränser bland 26 europeiska länder med en befolkning på fler än 400 miljoner). Man välkomnade också entusiastiskt icke-européer, en inställning som kulminerade 2015-2016 med Angela Merkel (en vänsterpolitiker i konservativ förklädnad) som tog in fler än en miljon invandrare, framförallt från Mellanöstern, vilka i Tyskland möttes av en Willkommenskultur eller välkomnande kultur.
Denna massiva tillströmning och i synnerhet islamisterna bland dem, bidrog till en motreaktion bland Vänsterns historiska bas, arbetarna, vilket lett till att dessa gått över till anti-invandrings och anti-islamiseringspartier vilka tidigare var marginaliserade, de jag kallar för civilisationister. Dessa partier med sin blandning av generösa sociala förmåner och starka gränskontroller växer sig starkare över hela Europa så att de nu har verklig makt i fem regeringar (regeringarna i Polen, Tjeckien, Ungern, Österrike och Italien).
Vänsterpolitiker inser alltmer att för att väljas måste de göra vad Adler kallar en "enorm svängning" bort från både den inre europeiska arbetsmarknaden och invandring från länder utanför Europa; de har nyligen insett att dessa två saker "uppmuntrar exploatering, tär på samhället och förnekar folkets suveränitet". Vänsternationalister kritiserar den fria arbetskraftsrörligheten av flera skäl: ekonomiska (förlorade arbeten, lägre löner), kulturella (minskad solidaritet, främlingsfientlighet) och politiska (ett elitprojekt som inte stöds av massorna).
I en häpnadsväckande omsvängning ses öppna gränser nu som skadliga för arbetarklassens intressen medan strikta gränskontroller tryggar arbetarnas rättigheter. Nationen, länge sedd som ett borgerligt projekt, har blivit en sköld för arbetare mot globaliseringens faror. I denna anda kräver ledande vänsterpolitiker i alla tre av Europas största och mest inflytelserika länder att man begränsar den fria rörelsen för arbetskraft:
Jeremy Corbyn (H), Jean-Luc Mélenchon, Sahra Wagenknecht.
Storbritannien: Jeremy Corbyn, ledare för Arbetarpartiet, skuggpremiärminister och politiker långt ut på vänsterkanten, säger att "Arbetarpartiet är inte gift med principen av rörelsefrihet för EU-medborgare" och uppmanar till "förnuftig hantering" av invandring efter Brexit baserat på Storbritanniens ekonomiska behov. Hans kollega Diane Abbott säger det enklare: "Verklig gränssäkerhet ... är vad Arbetarpartiet står för".
Frankrike: Jean-Luc Mélenchon, ledare för La France Insoumise (Okuvat Frankrike), ett populistiskt parti och Vänsterns mest framstående figur, beskyller tillfälliga anställda från andra EU-länder för att "stjäla brödet" från franska arbetare. Han lovprisar den franska flaggan och nationalsången (istället för deras socialistiska motsvarighet) som "revolutionära symboler", en förvirrande förändring.
Tyskland: Sahra Wagenknecht, en av ledarna för Die Linke (Vänsterpartiet) har kritiserat välkomnande av över en miljon invandrare 2015-2016, är emot öppna gränser och att invandrare får obegränsad tillgång till arbete i Tyskland. Hon grundade en organisation (Aufstehen eller Stå Upp) för att främja dessa idéer och det talade till fler än en av tre tyskar som potentiellt gillar dess tuffa inställning.
Den nationella versionen av socialism är naturligtvis knappast en ny idé utan den går tillbaka till Benito Mussolini i Italien som svarade på de starka känslorna från Första världskriget med en ideologi han kallade fascism; ännu mer uppenbart är Adolf Hitler som lyckades lotsa det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet eller Nazistpartiet till den absoluta makten. Med dessa monster i färskt minne möts den nuvarande trenden av kritik; till exempel fördömer Matt Qvortrup från Coventry University Wagenknechts sammanslagning av anti-invandringspolitik med populistisk ekonomis som "en farlig blandning".
 Mussolini (V) och Hitler. |
Jag däremot finner den nya upprepningen av vänsternationalism uppmuntrande: Det är viktig för Europa, Amerika och Oceanien att Vänstern och Högern samarbetar för att begränsa massiv icke-västerländsk invandring som hotar att överväldiga och till och med eliminera den västerländska civilisationen.
Adler konstaterar att 40 procent av Demokraterna i USA vill ha ännu högre invandringsnivå än den nuvarande till skillnad mot endast 5 procent av Labourpartiets väljare i Storbritannien. Kommer förlust av väljare att få den amerikanska vänstern att lära sig den hårda vägen för att sedan komma ikapp med sina motsvarigheter i den Gamla världen? Det är möjligt.
 The Washington Times grafik för denna artikel. |
