Notera skillnaden: när Matteo Salvini, Italiens inrikesminister, nyligen besökte Jerusalem, som han hyllade som Israels huvudstad, kallade premiärminister Benjamin Netanyahu honom en "stor vän till Israel". I hemlandet fördömde dock Italiens liberala judar Salvini för bland annat hans politik gentemot zigenarna och hans påstådda "rasism mot utlänningar och invandrare".
 Matteo Salvini (V) och Benjamin Netanyahu i Jerusalem, december 2018. |
En liknande kamp som ställer den mäktiga staten Israel mot små och krympamde judiska församlingar förekommer i många europeiska länder, de diskuterar undantagslöst samma ämne: vad massmedia kallar för högerextremism, populistiska, nativistiska eller nationella partier – och vad jag kallar för civilisationist-partier (eftersom de främst strävar efter att behålla den västerländska civilisationen). Israels ledarskap fokuserar föga förvånande på dessa partiers utrikespolitik, i allmänhet ser de dem som sina bästa vänner i Europa medan Europas judiska etablissemang inte mindre förvånande betonar de partiernas inrikespolitik, framställer dem som oförbätterliga antisemiter, man siar till och med om en återgång till 1900-talets fascistiska diktaturer.
Oavsett hur provinsiell och marginell denna kamp inom den judiska världen kan verka för den större världen så spelar den faktiskt stor roll och kan potentiellt påverka framtiden för Europa. Det beror på den unika moraliska auktoritet Förintelsen gett judarna för att bedöma vem som är en fascist och vem som inte är det. Eller, med Wall Street Journals mer dämpade formulering "Visserligen utgör judiska väljare en relativt liten del av valmanskåren i många europeiska länder men att få deras stöd skulle kunna bidra till att förbättra den offentliga bilden av högerextremistiska partier". Om Jerusalem får överhanden kan civilisationister lättare och snabbare ansluta sig till Europas politiska mainstream, få makt och ta itu med sina prioriterade frågor som att kontrollera invandring och bekämpa islamisering. Om det lokala judiska etablissemanget får överhanden kommer civilisationister att få kämpa längre för att få legitimitet och kommer därför att nå makten långsammare och uppnå sina mål med betydligt mer smärta.
Europas judar
Judar som bor i Europa (exklusive Ryssland) uppgår till omkring 1,5 miljoner av en befolkning på omkring 600 miljoner eller en fjärdedel av en procent; det är ungefär samma som antalet hinduer och en tjugondel av antalet muslimer. Till skillnad från dessa nya religiösa samhällena har judarna uthärdat två tusen år av orosfylld historia i Europa, präglat av anklagelser om ritualmord och andra konspirationsteorier, Korstågen, getton och pogromer, som kulminerade med Förintelsen. Till skillnad mot dessa växande invandrargrupper gör alla utmaningarna från massmuslimsk invandring, grasserande antisemitism och antisionism från den politiska vänstern situationen för europeiska judar så vansklig att i Frankrike där judar utgör mindre än en procent av befolkningen så upplevde de nästan 40 procent av rasistiskt eller religiöst motiverade våldshandlingar år 2017. En opinionsundersökning nyligen visar att 38 procent av Europas judar överväger att emigrera från kontinenten.
 Det Judiska Muséet i Berlins utställning "Jerusalem ist jetzt in Berlin" (Jerusalem är nu i Berlin) visar en halvmåne och en stjärna, islamiska symboler. |
Denna historiskt ängsliga grupp ligger förnärvarande lågt. Med det delvisa undantaget Frankrike tenderar Europas judar att anamma kvasi-antisionistiska åsikter för att stilla Israels kritiker. Detta förklara sådana kränkningar som Anne Franks Hus i Amsterdam som jämförde den israeliske premiärministern Ariel Sharon med Hitler och Jewish Museum in Berlin som har en utställning om Jerusalem som nästan uteslutande betonar den stadens muslimska historia och karaktär.
Judiska ledare är också i stort sett tysta om massinvandring och riktar sin kollektiva fientlighet mot civilisationist-partier, en handling av judisk medborgerlig dygd som det europeiska etablissemanget kräver om judiska ledare skall fortsätta behandlas med respekt, fortsätta ha tillgång till regeringen och behandlas varsamt av mainstreammedia. I Frankrike till exempel kan Gilbert Collard från Nationell samling vara "en ovillkorlig försvarare" av Israel men beröm det han säger och du kommer att finna att du omedelbart blir kallad för rasist och utesluten från samhällssocieteten.
Förvisso hyser vissa civilisationister rasistiska, konspiratoriska och fördomsfulla åsikter om judar; vaksamhet behövs för att försäkra sig om att deras vänskap inte endast är en taktik för att vinna godkännande och legitimitet. Men civilisationister är inte judarnas huvudproblem. På det politiska planet främjar de inte oinskränkt invandring och multikulturalism som tolererar och även uppmuntrar islamisering, det dubbla existentiella hotet mot judiskt liv i Europa.
På det personliga planet utgör civilisationister inte det största hotet mot judarna; i en stor studie av diskriminering och hatbrott mot judar fastslår EU:s byrå för grundläggande rättigheter att "de allvarligaste fallen av antisemitiskt trakasseri" begås till 30 procent av "extremistiska muslimer", till 21 procent av vänsterextremister och till 13 procent av högerextremister. Med andra ord så trakasserar islamister och vänsterextremister tillsammans judar fyra gånger mer än civilisationister.
Trots detta ägnar sig många europeiska judar – och i synnerhet deras ledare – åt en förödmjukande uppvaktning av Etablissemanget – politiska partier, media, utbildningsinstitutioner – de hyllar den moraliska överlägsenheten hos just de krafter som förstör deras liv. För att använda Bat Ye'ors terminologi så uppför de sig som dhimmis (den historiska andraklass statusen för icke-muslimska monoteister som lever under muslimskt styre).
 Pinchas Goldschmidt. |
För ett utmärkt exempel på detta kan man titta på Rabbi Pinchas Goldschmidt, ordförande för the Conference of European Rabbis. Han varnar väldigt försiktigt för att Jeremy Corbyn som premiärminister skulle få judarna att lämna Storbritannien samtidigt som han känslosamt förtalar civilisationister och säger att de utgör ett hot om ett återvändande till "total diktatur" och fördömer deras proisraeliska politik som ett olagligt sätt att erhålla en "kosherstämpel" av godkännande.
Israel
Netanyahus regering sätter värde på att anti-etablissemangspartier trotsar det verbalt-varma-men-i-verkligheten-kalla mönstret av Europas etablerade partier: Medan de 3M (Theresa May från Storbritannien, Emmanuel Macron från Frankrike och Angela Merkel från Tyskland) talar positivt om Israel så deltar de betydligt mer aktivt i delegitimering av Israel i FN och stödjer Iran-avtalet vilket de flesta israeler ser som ett dödligt hot. Mer allmänt pekar den israeliske journalisten Eldad Beck på "dualiteten av den tyska inställningen där Berlin förklarar sin förpliktelse för Israels existens och säkerhet samtidigt som de ger stöd till de organisationer som undergräver den judiska statens existens och säkerheten".
Till skillnad från sådana politiska plattityder ser civilisationist-partier (återigen med undantag för Frankrike) Israel som en moralisk vapenpartner och en allierad mot islamismen. De visar detta genom att bekämpa antisemitism, bygga Förintelsemuseum, fördöma Iran-avtalet, uppmana sina respektive regeringar till att flytta sina ambassader till Jerusalem, lär sig av den israeliska säkerhetstjänsten och skyddar Israels intressen inom den Europeiska Unionen. Geert Wilders från Nederländerna bodde i Israel i ett år och besökte därefter landet dussintals gånger. Att Europas judar lever tryggare där civilisationist-partier framtvingat strikta kontroller förstärker endast den israeliske uppskattningen; som Evelyn Gordon påpekade 2017 "Ungerns 100 000 judar rapporterade inte en enda fysisk attack samtidigt som Storbritanniens 250 000 judar rapporterade 145".
 Januari 2015: Två belgiska soldater står utanför det Judiska muséet i Bryssel där en islamist dödade fyra personer i maj 2014. (Bild: Daniel Pipes) |
Som svar på denna värme och säkerhet samarbetar den israeliska regeringen i allt större utsträckning med civilisationister – men får då utstå de europeiska judarnas ilska, de judar de svurit att skydda, vilket skapar något av ett dödläge. Till exempel så önskar Jerusalem helt klart arbeta med Österrikes proisraeliska utrikesminister Karin Kneissl, utsedd av det landets civilisationist-parti, men Österrikes judar har kraftigt fördömt denna möjlighet, de går så långt som att varna att "de kommer att bekämpa" Jerusalem.
Slutsats
Två preliminära poänger: Naturligtvis är varken de europeiska judarna eller den israeliska regeringen en enhetlig grupp. Paula Bieler i Sverige, Gidi Markuszower i Nederländerna och Davis Lasar i Österrike representerar sina civilisationist-partier i respektive parlament; Juden in der AfD stöder Tysklands civilisationist-parti. Israels president Reuven Rivlin däremot agerar som en dhimmi: han skrev om antisemitism i en dagstidning i London och undvek artigt att ens nämna Corbyns namn samtidigt som han på annat håll illvilligt karaktäriserade civilizationister som "nyfascistiska rörelser ... som har betydande och mycket farligt inflytande" (detta trots att han medgav "deras starka stöd för staten Israel"). I enlighet med denna inställning vägrade Rivlin att träffa Salvini.
För det andra har denna europeiska spänning en amerikansk parallell: Israels regering har betydligt bättre relationer med Trump-administrationen än man har med det amerikansk-judiska etablissemanget. Symboliskt för detta är att när Donald Trump åkte till Pittsburgh för att sörja massakern på 11 judar i en synagoga så protesterade den lokala judiska församlingen mot hans härvaro och lämnade Israels ambassadör till USA att ensam välkomna presidenten.
Om slaget intensifieras är resultatet praktiskt taget förutsägbart: statsskäl kommer så småningom att driva den israeliska regeringen till att köra över de lokala judiska farhågorna och arbeta med civilisationister medan Europas judar fortsätter utvandra vilket gör deras röster allt svagare. Denna utveckling kommer att vara bra eftersom civilisationister är inte ett hot som på 1930-talet som de framställs av oppositionspolitiker och mainstreammedia, utan ett hälsosamt svar på ett extraordinärt problem. Faktum är att ju snabbare den israeliska rösten blir förhärskande desto bättre för alla – Europa, dess judiska befolkning och staten Israel. Den enda frågan är hur snart det kommer att ske.
Tillägg 27 januari 2019: (1) Vid åminnelsen av Förintelsens minnesdag instämde Benjamin Netanyahu med en del av denna essä:
Antisemitism från högern är inte något nytt fenomen där. Det som är nytt i Europa är kombinationen av islamisk antisemitism och antisemitismen från vänsterextremister vilket inkluderar antisionism, vilket nyligen skett i Storbritannien och Irland.
(2) Däremot gav Deborah Lipstadt, en amerikansk historiker, ett perfekt exempel på dagens diasporakritik av Israels regering när hon skriver att dess
politiska ledarskap har tagit på sig egna skygglappar medan det (antisemitiska) hotet samlar krafter. Premiärminister Benjamin Netanyahu har prisat Ungerns trångsynta premiärminister Viktor Orbán som en "sann vän till Israel" hängiven "behovet att bekämpa antisemitism". ... Netanyahu var lika omdömeslös och ohistorisk när han räckte ut sin hand till Polens egna främlingsfientliga högerregering.
Tillägg 31 januari 2019: Trots att ämnet i denna artikel är känsligt och kontroversiellt så har jag mötts av allmänt instämmande förutom på en enda punkt, nämligen meningen att "Med det delvisa undantaget Frankrike tenderar Europas judar att anamma kvasi-antisionistiska åsikter för att stilla Israels kritiker. Jag inser när jag ser tillbaka att jag borde ha skrivit "Europas judiska ledarskap" men också det bestrids av Joël Rubinfeld, ordförande för Ligue Belge Contre l'Antisémitisme, som skriver till mig:
När det gäller din artikel "Europas judar vs. Israel" håller jag inte med om uttalandet "Med det delvisa undantaget Frankrike tenderar Europas judar att anamma kvasi-antisionistiska åsikter för att stilla Israels kritiker".
Jag har i olika kapaciteter sedan 2007 – ordförande för den judiska församlingen i Belgien, vice-ordförande för European Jewish Congress och medordförande för European Jewish Parliament – haft möjlighet att träffa judiska ledare från de flesta europeiska länder. Javisst skiljer de sig åt i synen på Israel men de är alla förenade i ett orubbligt engagemang för de sionistiska idéerna och mer eller mindre högröstade i sitt stöd för Israels rätt att försvara sig. Det finns förvisso i flera länder små "kvasi-antisionistiska" judiska grupper men dessa kan räknas på ena handens fingrar och detta synsätt förblir till stora delar marginellt.
Med detta sagt så måste vi ibland hantera politiska påtryckningar. Jag upplevde detta personligen under Gaza-kriget 2008-2009 och den ökade antisemitismen som följde på det i större europeiska städer. Jag var med i en grupp som träffade den dåvarande ordföranden för det europeiska parlamentet, Hans-Gert Pöttering. Till svar på min uppmaning till honom att göra ett offentligt uttalande mot den ökande antisemitismen rådde Pöttering oss att minska antisemitismen i Europa genom att kritisera Israel och dess försvarskrig mot Hamas-terrorister! Få europeiska judiska ledare ger dock efter för denna form av påtryckning.
Uppdatering 10 februari 2019: Gol Kalev har granskat spänningarna som beskrivs ovan och ger oss en osannolik parallell från Österrike 1897 när invånarna i Wien
valde en antisemitisk borgmästare. Till judarna i Wiens lättnad vägrade kejsaren att godkänna Karl Lueger men [Theodor] Herzl lobbade premiärministern till att acceptera folkets val, han hävdade att bojkott mot den populistiske ledaren endast skulle öka hatet mot judarna. "Om ni förnekar honom kommer ni att bli ansvarig för allt judehat" sade han till premiärministern.
Lueger var borgmästare i Wien fram till 1910. Kalev drar från detta slutsatsen att
Det skulle vara bra för dagens israeliska politiker att lära sig från landets ideologiska förfader – att avvisa högerextremistiska österrikiska ledare är inte nödvändigtvis det smartaste draget om deras mål är att bekämpa antisemitism och hålla judarna säkra.
Kommentarer: Jag instämmer med huvuddragen i Kalevs argument, att Israel bör föra en dialog med Frihetspartiet i Österrike (FPÖ), men jag har tre reservationer:
- Finns det något som tyder på att tillåta den vedervärdige Lueger att tillträda som borgmästare och sitta kvar i 13 år var bättre än att förneka honom att bli borgmästare?
- Lueger, en grym antisemit, kan inte jämföras med ledningen för FPÖ. Detta är en förvanskning.
- Frågan är vad denna historiska omständighet för en stor och kuschad lokal judisk befolkning har att göra med dagens situation när ämnet är ett Israel som är snarlikt Österrike befolkningsmässigt och ekonomiskt och betydligt större när det gäller demografisk tillväxt och militär styrka?
