När Saddam Husseins främste talesman träffade USAs utrikesminister samma kväll Kuwaitkriget bröt ut i januari 1991 sade Tariq Aziz något anmärkningsvärt till James Baker. "Aldrig" citeras han i en irakisk utskrift "har (en arabisk) politisk regim startat ett krig med Israel eller USA och förlorat politiskt". [1]
 Iraks utrikesminister Tariq Aziz (V) skakar hand med USAs utrikesminister James Baker vid inledningen av samtal i Genève, den 9 januari 1991. |
Elie Salem, Libanons utrikesminister under större delen av 1980-talet och en känd professor i statsvetenskap instämde:
Logiken med seger och nederlag gäller inte helt och hållet i det arabisk-israeliska sammanhanget. I krig med Israel firade araberna sina nederlag som om de vore segrar och presidenter och generaler var bättre kända för de städer och regioner de förlorat än för de som de hade befriat. [2]
De överdriver lite; de syriska, egyptiska, irakiska och jordanska arméernas förlust mot Israel 1948 – 49 blev dyr för de regimerna, tre av dem föll och en överlevde med knapp nöd. [3] Förutom detta undantag skadar militära förluster vanligen inte besegrade arabiska härskare. Faktum är att katastrofer på slagfältet kan vara politiskt användbara och inte endast mot Israel eller USA utan också i interna arabiska konflikter och i konflikter med iranier, afrikaner eller européer. Under de 65 åren som gått sedan 1956 har militära förluster knappast någonsin skadat arabiskspråkiga härskare, ibland har det gynnat dem.
Följande tjugoen analyser visar på detta mönster, nitton av dem är korta analyser och två av dem är längre, därefter kommer en förklaring och den slutsats man kan dra av det. [4]
Exempel, 1956 - 2014
 Suez-krisen 1956. Egyptens president Nasser led ett förödmjukande militärt nederlag mot britterna, fransmännen och israelerna och ändå hjälpte denna händelse honom att bli den dominanta figuren i arabisk politik under det följande decenniet. |
Suez-krisen 1956. Egyptens president Gamal Abdel Nasser led ett fullständigt militärt nederlag mot britterna, fransmännen och israelerna och ändå "stärkte denna händelse honom politiskt och moraliskt", [5] skriver Shukri Abed. Denna förlust hjälpte faktiskt Nasser att bli den dominerande figuren i arabisk politik under det följande decenniet.
Egyptens krig i Jemen 1962 – 67. Efter fem år av intensiv krigföring, höga kostnader och många dödsfall drog Nasser villkorslöst tillbaka de egyptiska trupperna, som redan var försvagade av Sexdagarskriget, från inbördeskriget i Jemen. Nasser betalade nästan inget inhemskt politiskt pris för denna katastrof.
Striderna mellan Syrien och Israel, april 1967. Syrierna förlorade sex stycken MiG-21 plan och israelerna förlorade inga flygplan den 7 april men striden orsakade ingen förfäran i Damaskus. Tvärtom, president Nur ad-Din al-Attasi sade faktiskt tio dagar senare att förlusten av flygplanen är "mycket användbar för oss". [6]
Sexdagarskriget, juni 1967. Ett av de största militära nederlagen i mänsklighetens historia fick Egyptens Nasser att be sina väljare om ursäkt och erbjuda sig att avgå, men de svarade med att välla ut på gatorna och uppmana sin ra'is (president) att stanna kvar vid makten, vilket han gjorde, starkare än någonsin, fram tills han dog av naturliga orsaker 1970. I Syrien blev försvarsminister Hafez al-Assad tre år efter katastrofen 1967 landets absoluta diktator i tre decennier. Kung Hussein i Jordanien satt kvar på tronen fram till sin död tre decennier senare, han hade full kontroll och var högt respekterad.
Slaget vid Karama, 1968. Även om Yasser Arafats Fatah förlorade sin första stora väpnade konfrontation med israelerna så hävdade man att man segrat och lyckades övertyga många, något de skulle komma att göra många gånger därefter. Till och med General Aharon Yariv i Israel medgav att "även om de led en militär förlust så vann de en moralisk seger". [7]
Jom Kippur-kriget, 1973. Israelerna vacklade först men återhämtade sig och vann en mästerlig militär seger mot de förenade syriska och egyptiska arméerna. Icke desto mindre skildrade Anwar Sadat i Egypten kriget som en egyptisk triumf, en som fortfarande än i dag firas, och han använde denna påstådda framgång till att legitimera den efterföljande diplomatin med Israel.
Sadat skildrade Egyptens förlust i Jom Kippur-kriget som en triumf, en som firas än i dag. |
Syriens Assad hävdade också en stor seger. Hans levnadstecknare Moshe Ma'oz bekräftar att "Även om Assad ur en rent militär synvinkel förlorade kriget så lyckades han vända sitt nederlag till en seger i många syriers och andra arabers ögon". Ma'oz skriver att syrierna stödde Assads "stolta och modiga uppträdande under kriget såväl vad gäller de militära som diplomatiska konsekvenserna". Som ett resultat ökade hans "prestige och popularitet i Syrien under kriget och därefter". [8]
Algeriets krig i Västsahara, 1975 – 91. De marockanska och algeriska regeringarna stödde motsatta sidor i ett långvarigt inbördeskrig där Marocko och deras allierade slutligen segrade. Chadli Bendjedid, Algeriets president 1979 – 92, betalade ett lågt politiskt pris för det misslyckandet.
Syriens ockupation av Libanon, 1976 – 2005. Den svaga och splittrade regeringen i Libanon kunde inte hindra de syriska styrkorna från att komma in i landet eller stanna där i tjugonio år. Trots detta långvariga misslyckande fortsatte den härskande eliten som om inget hade förändrats i grunden. När ett folkligt uppror slutligen drev ut syrierna fortsatte eliten opåverkad.
Irak-Iran-kriget 1980 – 88. Saddam Hussein inledde Irak-Iran-kriget som kan delas in i två huvudperioder. Den första perioden, september 1980 till juli 1982, hade han initiativet och attackerade. När det gick dåligt och Irak därefter var tvungen att försvara sig under sex långa år betalade han inget inhemskt pris. Mer anmärkningsvärt är att två år efter krigsslutet, den 15 augusti 1990 (vilket var tretton dagar efter hans invasion av Kuwait) återlämnade Saddam Hussein plötsligt till Iran allt krigsbyte Irak tagit under åtta års strider: "I ett tillkännagivande i Baghdad radio sade Irak att man skulle erkänna Irans omtvistade förkrigsgränser, släppa alla krigsfångar och börja dra tillbaka trupper från omkring 1000 kvadratkilometer av ockuperat område i sydvästra Iran redan på fredagen". [9] Detta nesliga tillbakadragande gick nästan obemärkt förbi och skadade inte Saddam.
Israel mot Syrien, 1982. I ett luftkrig över Libanon förlorade syriska styrkor cirka 90 flygplan som sköts ner av de israeliska styrkorna och sköt inte själva ner några plan. Men Assad klarade sig oskadd; om något stärktes hans ställning av hans djärvhet att ta sig an den fruktade israeliska fienden.
Israel mot PLO i Beirut, 1982. Genom verbal magi förvandlade Arafat en förödmjukande reträtt från Beirut till en politisk seger genom att betona hur lång tid det tog israelerna (åttioåtta dagar) att besegra honom, mycket längre än de behövde för att besegra konventionella arabiska arméer (nio dagar 1956, sex 1967 och tjugo 1973). Rashid Khalidi, då talesman för den Palestinska Befrielseorganisationen (PLO) och nu professor på Columbia University, gick så långt som att jämföra den mycket lilla Beirut-operationen (och dess 88 döda israeler) med nazisternas två och ett halvt år långa belägring av Leningrad (med cirka två miljoner döda). [10] Med tiden har detta fullständiga nederlag förvandlats till en ärorik framgång; när Hamas några år senare återberättade det heter det att "vårt folk ... förödmjukade (Israel) ... och bröt deras beslutsamhet". [11]
PLOs tillbakadragande från Tripoli, 1983. När syriska styrkor tvingade PLO att lämna sitt sista fäste i Libanon svarade Arafat förutsägbart med att förvandla detta tillbakadragande till en moralisk framgång. Enligt hans levnadstecknare "tog PLO-ledaren, mitt i ännu ett historiskt bakslag fortfarande tillfället i akt att mjölka tillfället på allt dess teatraliska värde". [12]
Efter att ha lidit nesan av att ha attackerats av amerikanska krigsflygplan beskrev Gaddafi fortfarande episoden som en skam för USA. |
USAs bombning av Libyen, 1986. Efter att ha lidit nesan av att ha attackerats av amerikanska stridsflygplan vände Gaddafi sin överlevnad till något bombastiskt. Bland annat firade han minnet av denna prestation genom att lägga till ordet "Stor" ('uzma) till det formella namnet på hans land, namnet är nu Great Socialist People's Libyan Arab Jamahiriya. Nio år senare minns han fortfarande händelsen som en skam för USA:
"Amerika erkänner aldrig sina förluster. Sköt vi inte ner femton av deras flygplan när de anföll oss (1986)? Men hon erkänner endast förlusten av två flygplan. Amerika talar aldrig om sina nederlag och förluster; hon håller munnen stängd. Hon vägrade till och med erkänna att ledaren för skvadronen som attackerade mitt hus sköts ner och dödades i kraschen. De erkände aldrig hans död tills vi generade dem genom att visa upp hans döda kropp som vi lämnade över till Vatikanen." [13]
Tchadisk milis mot Libyen, 1987. Libyens starkt finansierade och sovjetstödda allierade i Tchad led ett förödmjukande nederlag mot sjaskiga, ovårdade styrkor; som jag då skrev i en artikel tillsammans med Michael Radu, "fyrhjulsdrivna Toyota lätta lastbilar besegrade ett stort antal stridsvagnar". [14] Denna förödelse fick ingen synliga konsekvenser för Gaddafis prestige eller dominans över Libyen.
Iran mot Kuwait, 1990. Det irakiska angreppet på Kuwait kom efter månader av irakiska hot; ändå var de kuwaitiska styrkorna inte beredda och blev snabbt övermannade, vilket fick Emir Jaber al-Ahmad as-Sabah att omedelbart och vanhedrande fly över gränsen till Saudiarabien där han ledde den kuwaitiska exilregeringen från en hotellsvit. Trots hans brist på förberedelser och icke-heroiska handlingar ställdes han inte inför några utmaningar under eller efter striderna.
Hizbollah mot Israel 2006. Hizbollah förlorade mot Israel men gjorde det på ett respektabelt sätt och stärkte därigenom Hassan Nasrallahs grepp om organisationen. När han talade till en folkmassa efter striderna hävdade han att han vunnit en "gudomlig och strategisk seger". [15] Ironiskt nog erkände Nasrallah senare att han gjorde ett misstag genom att inleda konflikten [16] men detta fick lite uppmärksamhet och han har fortfarande fullständig kontroll femton år senare.
Hamas mot Israel, 2008 – 09. Känt i Israel som Operation Cast Lead, i detta tre veckor långa krig gjorde Israel överväldigande bra ifrån sig på slagfältet (vilket symboliseras av att omkring hundra gånger fler palestinier än israeler dog) och överväldigande dåligt på den politiska arenan (vilket symboliseras av FNs Goldstone-rapport och en internationell återuppbyggnadskonferens för Gaza som drog in $4,5 miljarder). Hamasledarna kom ut ur kriget stärkta av det militära nederlaget.
Hamas mot Israel, 2012. Visst dödade den israeliska försvarsarmén många Hamasledare, krossade deras infrastruktur och åsamkade Gaza stor skada, men – i vanlig ordning – uppmanade Hamas till firande dagen efter ett eldupphör trätt i kraft. Så rejält firade man att en person dödades och tre skadades av skott som sköts upp i luften. Inte bara det utan Hamas förklarade också att den 22 november hädanefter ska firas varje år: "Vi uppmanar alla att fira, besöka martyrernas familjer, de skadade, de som förlorade sina hem". [17]
Hamas mot Israel, 2014. Krig förstörde Gaza, men en opinionsundersökning genomförd av palestinier efter fientligheterna upphörde fann att 79 procent sade att Hamas hade vunnit; samtidigt visade undersökningen att antalet som sade sig föredra Ismail Haniyeh i presidentvalet ökade från 41 procent till 61 procent. [18] (Några veckor senare hade dessa siffror fallit till 69 respektive 55 procent). [19] Detta stöd omfattade också taktik, 94 procent stödde de militära sammandrabbningarna med israeliska trupper och 86 procent stödde skjutandet av raketer in i Israel.
Arabiska ledare kan förlora och det politiska priset är nästan alltid försumbart. |
Denna undersökning visar att arabiska ledare kan förlora mot vem som helst – en västmakt (USA, Storbritannien, Frankrike), Israel, en afrikansk milis, en icke-arabisk muslimsk stat (Iran) eller en annan arabisk stat (Jemen, Syrien, Irak) – och det spelar knappast någon roll. Det politiska priset är nästan alltid försumbart och ibland innebär nederlag faktiska fördelar.
Fallstudie 1: Kuwaitkriget 1991
Den irakiska invasionen av Kuwait ledde till bildandet av en USA-ledd koalition med trettionio stater. Den attackerade irakiska styrkor den 17 januari 1991 och fientligheterna upphörde den 28 februari 1991 när Baghdad kapitulerade. Man kom snabbt överens om att den irakiske ledaren Saddam Hussein måste avgå eller störtas.
Men Saddam hade inga sådana avsikter och hade förberett grandiosa påståenden. Hans regim talade i början om att de stod inför en "verkligt avgörande och historisk kamp" som signalerade "början på slutet för världsimperialismen". [20] Efter de USA-ledda attackerna började upprättade man kortvågsradion Mother of Battles Radio (Arabiska: Idha'at Umm al-Ma'arik) för att utsända sin kommande seger över de allierade styrkorna.
 Trots de irakiska styrkornas fullständiga nederlag (ovan Dödens motorväg, efter försöket till irakisk reträtt) insisterade regimens media på att man vunnit en seger. "Ni har triumferat" informerade Radio Baghdad de irakiska styrkorna. [Photo: © Daniel Pipes] |
Sedan gick det inte så bra då de irakiska styrkorna led ett fullständigt nederlag ("lätta måltavlor") och den åtföljande "nästan apokalyptiska" förstörelsen av civil infrastruktur. Trots detta insisterade regimen bekymmerslöst på att man vunnit en stor seger över Operation Desert Storm. "Ni har triumferat över alla ondskans ledare tillsammans" informerade Radio Baghdad de irakiska styrkorna och uppgav att de hade trampat ner Amerikas prestige "i leran". [21]
Även efter att man formellt erkänt sig besegrade fortsatte Baghdad att hävda att man segrat. Ett slående exempel på detta kom fyra år efter att striderna upphört, när Iraks Stabschef Staff Iyad ar-Rawi hävdade "Vår seger var legendarisk. Den magnifika irakiska armén utförde den mest imponerande slakten någonsin under Mother of All Battles när de krossade amerikanernas och de allierades styrkor under den första markstriden". Rawi fortsatte med att berätta om den (fiktiva) striden om Kuwaits flygplats och en stor stridsvagnssammandrabbning sydväst om Basra, han sade om den senare "bland de mest våldsamma stridsvagnsstriderna i historien". George H.W. Bush, avslutade han, "tvingades utropa ett ensidigt eldupphör den 28 februari 1991 eftersom han visste att de amerikanska styrkorna inte kunde uthärda förlusterna orsakade av markstriderna". [22]
Anhängare utomlands stödde dessa påstådda segrar. I november 1994, vid examensceremonin för palestinska poliser, sjöng en kör hyllningssånger till Saddam Hussein. Att några av Saddams anhängare inte brydde sig om huruvida han faktiskt vann på slagfältet eller inte hjälpte till att upprätthålla detta uppdiktande. Således yttrade Hichem Djaït, Tunisiens mest kända intellektuella och en passionerad anhängare av Saddam: "Vi har inget att förlora med detta krig även om det slutar med nederlag". [23]
Detta genomskinliga bedrägeri bidrog till att upprätthålla Saddams styre och göra det möjligt för honom att avskräcka alla blivande rebeller, flyta ovanpå de katastrofer som plågade hans land inklusive en 90 procentig nedgång i per capitainkomst och behålla makten i ytterligare tolv år. Först när de USA-ledda styrkorna återvände 2003, denna gång med den uttalade avsikten att avsätta honom, förlorade han makten och hamnade i ett hål.
Fallstudie II: Hamas mot Israel 2021
Hamas och deras allierade var i det närmaste eniga om att de vann konflikten med Israel i maj 2021 trots vad Associated Press beskrev som "de mest fasansväckande följder detta fick för ett oräkneligt antal palestinska familjer som förlorade sina nära och kära, sina hem och affärsverksamheter". [24]
 Hamas mot Israel 2021. Trots den stora förlusten av liv och egendom i Gaza tillkännagav Khalil al-Hayya, en Hamasledare, till en folkmassa: "Det firas i alla städer i Palestina ... eftersom vi vann denna seger tillsammans". |
Bara två dagar efter att striderna börjat meddelade Hamasledaren Ismail Haniyah redan att hans organisation hade "segrat i striden om Jerusalem". [25] Sådana påståenden spreds sig efter att vapenvilan trätt i kraft den 21 maj, när Haniyah hävdade att de vunnit en "strategisk, gudomlig seger" [26] och han tillkännagav också att Hamas "besegrat illusionerna av förhandlingar, besegrat århundradets avtal, besegrat nederlagskulturen, besegrat förtvivlan, besegrat bosättningsprojekten, besegrat projekten för samexistens med den sionistiska ockupationsmakten och besegrat projekten för att normalisera (relationerna) med den sionistiska ockupationsmakten". [27]
På samma sätt talade Hamasledaren Khalil al-Hayya på ett massmöte i Gaza och förkunnade "Man firar i alla städer i Palestina ... eftersom vi uppnådde denna seger tillsammans",[28] han tillade "Vi har rätt att glädja oss ... Detta är segerns eufori". Ziad al-Nahala, ledaren för Palestinian Islamic Jihad, gladde sig över sin organisations seger och hotade bomba Tel Aviv som vedergällning för "alla lönnmordsoperationer riktade mot våra krigare eller ledare". [29]
Utländska anhängare firade också. Hizbollahs Hassan Nasrallah beskrev Hamas attacker på Israel som en "stor seger"; [30] Irans Ayatollah Ali Khamene'i gratulerade till en "historisk seger"[31] och befälhavaren för det Islamiska revolutionsgardet Corps Quds-styrkorna, Esmail Ghaani, hyllade striderna för att ha "förstört den sionistiska arméns stolthet". [32] (En talesman för Palestinian Islamic Jihad (PIJ) tackade i sin tur Irans regering för att vara "partner i vår seger"). [33] Till och med Marockos premiärminister Saad Eddine El Othmani, som några månader tidigare undertecknat ett normaliseringsavtal med Israel, gratulerade Haniyeh till "det palestinska folkets seger". [34]
Den palestinska befolkningen blev uppenbarligen också övertygad. Så snart vapenvilan trädde i kraft på morgonen klockan 02:00 "återvände livet och rörelsen till Gazas gator. Folk kom ut från sina hem, några ropade 'Allahu Akbar' eller visslade från balkonger. Många sköt i luften för att fira slutet på striderna". [35] Stora folkmassor "firade slutet på konflikten och skanderade lovord för Hamas". Det nattliga firandet spred sig vitt och brett:
Gaza-bor hurrade från sina terrasser. Skottlossning för att fira hördes över de mestadels mörka bostadsområdena, tjutande biltutor hördes från bilar som vågade sig ut på gator fulla av hål efter bombnedslag och lovord till Gud hördes från moskéer runt om i Gaza City. Gaza-bor paraderade längs stranden i ljuset från sina mobiltelefoner. [36]
De följande dagarna fylldes av storskaligt offentligt firande av Hamas och deras mindre allierade Palestinian Islamic Jihad.
Detta firande fick politiska konsekvenser för Hamas. "Hamas rykte bland palestinierna har ökat dramatiskt" konstaterar Khaled Abu Toameh, "på grund av att de avfyrade tusentals raketer och missiler i hela Israel". Palestinierna, sammanfattar han, "anser att Hamasledarna är palestiniernas sanna hjältar och strävar efter väpnad kamp mot Israel"; de har inte något till övers för Mahmoud Abbas och den Palestinska Myndigheten. [37] Med andra ord så resulterade nederlaget på slagfältet i stora politiska utdelningar för Hamas.
Förklaringar
Varifrån kommer denna straffrihet? Sex faktorer hjälper till att förklara detta: heder, fatalism, tron på konspirationsteorier, svulstighet, propaganda och förvirring.
Heder. Heder är så viktigt för arabisktalande att bevarandet av det kan väga tyngre än det man faktiskt uppnår: "För araber är heder viktigare än fakta" förklarar Margaret K. Nydell; orsaken har större betydelse än resultatet. [38] Elie Salem instämmer och säger om arabiska ledare att "De hyllades för sina avsikter, inte för vad de åstadkom". Detta förklarar varför "Gamal Abdel Nasser blev en hjälte när han förlorade kriget i juni 1967. Genom att uppnå fred men avvika från den rådande arabiska psykologin blev Anwar al-Sadat en skurk". [39] Mer allmänt förklarar Fouad Ajami:
I en arabisk historia fylld med krossade drömmar hedrades inte pragmatiker som visste var gränserna går för vad man kan och inte kan göra. I den politiska kulturen av nationalism var godkännande förbehållet de som ledde förödande kampanjer i strävan efter omöjliga mål. [40]
Fatalism. Enligt Fatalismen är resultatet maktub (skrivet) så klandra inte ledaren. As'ad Abu Khalil från California State University noterar att i tider av nederlag finns det en tendens att förklara att "människor har inget inflytande eller påverkan på sitt agerande eller handlande. Det är endast Gud som agerar". Genom att åberopa "ödets oundviklighet", frikänner de "arabiska regimer och arméer från allt ansvar" för nederlag. Detta mönster, konstaterar han, "har blivit så typiskt att det blivit förutsägbart". [41]
Således försökte Nasser i efterdyningarna av den egyptiska arméns fullständiga nederlag mot Israel i juni 1967 att visa att varken han eller armén kunde ha undvikit det nederlag de led. För att frikänna sin regering från skuld och signalera att de inte kunde ha gjort något annat än de gjorde så föll han tillbaka på ett arabiskt ordspråk ("Försiktighetsåtgärder förändrar inte ödet") och en vardaglig motsvarighet att (Egypten var "som en man som blev påkörd av en bil på gatan"). [42] Samtidigt tröstade Jordaniens kung Hussein sina undersåtar med denna insikt: "Om du inte belönats med ära var det inte för att du saknade det utan för att det är Allahs vilja". [43]
Konspiration. Konspiration skapar ett antagande att varje konfrontation med Israel eller västerländska makter innebär att fienden har för avsikt att eliminera deras härskare, ockupera deras länder, förändra deras politiska system och utnyttja deras resurser. När detta inte sker framställs det som en seger. Abdel-Moneim Said, en egyptisk analytiker, konstaterar "Vi firade att vi vunnit eftersom fienden misslyckades med att uppnå sina mål såsom vi definierade dem. När det gäller våra mål togs det för givet från början att de inte skulle ingå i vår ekvation av krig och fred". Till exempel trodde egyptierna allmänt att detta var det israeliska målet 1967, uppbackat av USA, Said minns sin tid på en studentpublikation efter den förlusten: "Till min stora förvåning fann jag att ganska många av mina kolleger på tidningen trodde att vi hade vunnit kriget 1967!" Hur då?
Logiken var som följer: syftet med den israelisk-amerikanska aggressionen var att störta den ärorika presidenten och det socialistiska systemet i Egypten, men med tanke på att presidenten fortfarande var vid makten och att folket den 9 och 10 juni gick man ur huse för att visa sitt stöd för honom och hans kloka ledarskap och med tanke på att det socialistiska systemet fortfarande var på plats så hade fienden inte uppnått sina mål. Följaktligen vann vi!
Said finner att samma "allmänna logik" råder i andra fall, såsom för Saddam Hussein efter Kuwait-kriget 1991, Hassan Nasrallah efter kriget mellan Hizbollah och Israel 2006, Bashar Assad i Syriens inbördeskrig och striderna 2014 mellan Hamas och Israel.
I fallet 2014 noterar Said den stora skillnaden i antalet döda i kriget (2 100 palestinier mot 72 israeler) och i förstörelse och drar sedan slutsatsen att "resultaten av det senaste kriget i Gaza knappast kan beskrivas som en palestinsk seger". Ändå utropade Hamas ledare att de segrat med motiveringen att "det israeliska målet var att eliminera Hamas och stoppa skjutandet av missiler. Därför, så länge båda Hamas och missilerna fortfarande existerar bör palestinierna glädja sig över denna rungande seger". [44]
Svulstighet. Svulstighet är ett framträdande inslag i det arabisk politiska livet vilket gör att både ledare och anhängare blir fängslade av ordens makt även om de inte är relaterade till verkligheten. E. Shouby, en arabisktalande psykolog sade 1951 att arabisktalande "rent allmänt överbetonar vikten av ord men är mindre intresserade av vad de betyder" än vad som är vanligt i västerländska språk, vilket leder till en "förvirring mellan ord och vad de representerar". [45] Walter Laqueur noterade 1968 att araber "har en nästan obegränsad kapacitet att tro vad de vill tro". [46]
Theodore Draper förklarade denna idé närmare 1973:
Var gång arabiska uttalanden citeras uppstår frågan om arabisk "retorik". Ska man ta det på allvar eller är araber särskilt beroende av överdriven svulstighet? Var gång en arabisk talesman säger någonting synnerligen provocerande eller upprörande finns det alltid någon som säger att "de menar aldrig riktigt vad de säger". ... Jag har till och med hört utrikesministern i ett arabiskt land undervisa en grupp amerikaner om att araber är allergiska mot västerländsk rationalism och att om västerlänningar önskar göra affärer med araber så måste de anta det till synes irrationella arabiska tankesättet. [47]
Enligt en irakier var "Att vinna inte viktigt för Saddam. Vad som var viktigt var att visa upp sig".
Propaganda. Propaganda föranleder vissa arabiska ledare att söka stöd för sin sak. Märkligt nog tar detta sig två motsatta uttryck, ett för araber och muslimer, det andra för israeler och den globala vänstern. I det första fallet kommer ordspråket om den "starka hästen" in: härskare försöker framställa sig själva som heroiska figurer som massorna bör följa. Saddam Husseins motiv för att ta sig an större delen av Västvärlden förklaras således av Hussein Sumaida, en irakier: Att vinna var inte viktigt. Vad som var viktigt var att visa upp sig och att vinna den pyrande arabvärldens hjärtan och sinnen. [48]
Israeler och den globala vänstern reagerar på det motsatta sätt, nämligen genom att man framställer sig själva som sympatiska underlägsna och offer. För detta ändamål attackerar Hamas regelbundet (2008 - 09, 2012, 2014, 2021) Israel fullt medvetna om att de kommer att förlora på det militära slagfältet men förväntar sig att vinna fördelar på den politiska arenan – bland israeliska vänsteranhängare, på universitetsområden globalt, i den internationella pressen och internationella organisationer med flera.
Barry Rubin kallar detta för "självmordsstrategin" och parafraserar dess logik: "Jag skall starta ett krig jag inte kan vinna för att skapa en situation där den andra sidan förstör min infrastruktur och dödar mitt folk. Därefter kommer jag att förlora militärt men vinna striden. Hur"? Rubin nämner tre fördelar: israelerna är fega så all skada de lider kommer att få dem att dra sig tillbaka; lidande Gaza-bor kommer att få israelerna att tycka synd om dem och dra sig tillbaka; det "internationella samfundet" kommer att pressa israelerna att stoppa striderna och ge Hamas ytterligare fördelar. [49]
Förvirring. Vad är sanningen? Fångad mellan två motstridiga rapporter om verkligheten tenderar människor att välja den de föredrar, vare sig det gäller invandring (Angela Merkel: "Wir schaffen das"), utsikter till en folkomröstning (Brexit) eller valresultat ("Sluta stjäla valet"). Vad ska man tro när "Baghdad Bob" rapporterar att amerikanerna kommer att "bli begravda" i Baghdad samtidigt som man ser amerikanska stridsvagnar på väg in i staden? När Saddam Hussein fångades reagerade vissa araber naturligtvis med skepsis; en egyptisk köpman, Hassan Abdel Hamid, vägrade tro på nyheterna och kallade det för "amerikansk propaganda och lögner". [50] Detta ohälsosamma synsätt uppmuntrar arabiska befolkningar att ignorera verkligheten av militära nederlag liksom det blodbad de förorsakar och att hålla fast vid dessa ledare.
Slutsats Detta mönster av att överleva eller dra nytta av nederlag gäller även andra muslimska ledare. I kriget mellan Indien och Pakistan 1965 till exempel ledde Pakistans utrikesminister Zulfikar Ali Bhutto sin regering in i en katastrofal konflikt med Indien och blev efter det fiaskot mer populär än någonsin och detta ledde också till att han blev premiärminister åtta år senare. Som hans levnadstecknare uttrycker det "Ju mer överdriven hans retorik blev ... desto mer heroisk framstod Zulfi Bhutto för den pakistanska allmänheten". [51] På samma sätt förlängde det iranska ledarskapet kriget med Irak och gick på offensiven från juli 1982 till augusti 1988; när detta misslyckades "drack Ayatollah Khomeini från den förgiftade bägaren", accepterade ett eldupphör och varken han eller hans regim led på grund av deras sex år långa dårskap. Recep Tayyip Erdoğans senaste hemska militära äventyr i Syrien och Libyen har inte påverkat hans makt.
Detta mönster av att överleva eller dra nytta av nederlag gäller även andra muslimska ledare. |
Att förlora krig får däremot vanligtvis stora konsekvenser för icke-muslimska ledare. I Mellanöstern betalade Golda Meir och Moshe Dayan ett högt pris för den nedslående israeliska prestationen 1973, liksom Nikol Pashinyan för den fruktansvärda armeniska prestationen 2020. Även nederlag i perifera krig får vanligtvis en stor inverkan: Algeriet på fransk politik, Vietnam på amerikansk och Afghanistan på sovjetisk. Det är särskilt svårt att föreställa sig att icke-muslimska ledare skulle överleva sådana fullständigt förödande nederlag som Egyptens 1967 och Iraks 1991.
Att besegrade härskare kan fira förluster kan leda till moralisk fara och göra dem mer aggressiva. Varför oroa sig för en förlust och dess fruktansvärda konsekvenser om det inte påverkar dig? Detta mönster går långt för att förklara varför Mellanöstern har så många krig. Pengar för vapen finns alltid i överflöd, befolkningens lidande är irrelevant, de ekonomiska förlusterna av liten betydelse och härskaren kan förvänta sig att överleva oskadd. Med så låga insatser, ge krig en chans och hoppas på det bästa.
Daniel Pipes (DanielPipes.org, @DanielPipes) is president of the Middle East Forum. ©2021. All rights reserved.
[1] Iraqi News Agency, Jan. 12, 1992. The present article builds on a shorter analysis, "Nothing Succeeds Like Failure," The Jerusalem Post, Feb. 28, 2001.
[2] Elie A. Salem, Violence and Diplomacy in Lebanon: The Troubled Years, 1982-88 (London: I.B. Tauris, 1995), p. 27.
[3] Husni Za'im overthrew the losing regime in Damascus in March 1949; the Free Officers, led by Gamal Abdel Nasser, overthrew Egypt's king in July 1952. Discontent over the nakba contributed to the violent July 1958 overthrow of the monarchy in Iraq and several times came close to doing the same in Jordan.
[4] For a contrary argument, see Albert B. Wolf, "The Arab Street: Effects of the Six-Day War," Middle East Policy, 22 (2015): 156-67.
[5] Shukri B. Abed, "Arab-Israeli Conflict," in John L. Esposito, ed., The Oxford Encyclopedia of the Modern Islamic World (New York: Oxford University Press, 1995), vol. 1, p. 107.
[6] Quoted in Theodore Draper, Israel and World Politics: Roots of the Third Arab-Israeli War (New York: Viking, 1968), pp. 47-8.
[7] Quoted in Andrew Gowers and Tony Walker, Behind the Myth: Yasser Arafat and the Palestinian Revolution (London: W. H. Allen, 1990), p. 61.
[8] Moshe Ma'oz, Asad, The Sphinx of Damascus: A Political Biography (New York: Weidenfeld and Nicholson, 1988), p. 96.
[9] The Washington Post, Aug. 16, 1990.
[10] Rashid Khalidi, Under Siege: P.L.O. Decisionmaking during the 1982 War (New York: Columbia University Press, 1986), p. 132.
[11] "Leaflet No. 22 of Hamas," in Shaul Mishal and Reuben Aharoni, Speaking Stones: Communiqués from the Intifada Underground (Syracuse, N.Y.: Syracuse University Press, 1994), p. 234.
[12] Ibid., p. 236.
[13] Libyan Television, Apr. 6, 1995.
[14] Michael Radu and Daniel Pipes, "Chad's Victory Over Libya Is Also a Victory for the U.S.," The Wall Street Journal, Apr. 14, 1987.
[15] CNN, Sept. 22, 2006.
[16] Lee Smith, "The Real Losers: Hezbollah's Hassan Nasrallah admits that the war was a mistake," The Weekly Standard, Aug. 28, 2006.
[17] ABC News, Nov. 22, 2012.
[18] The Washington Post, Sept. 2, 2014.
[19] "Palestinian Public Opinion Poll No 53," Palestinian Center for Policy and Survey Research, Sept. 25-27, 2014.
[20] Radio Baghdad, Feb. 9, Jan. 17, 1991.
[21] Radio Baghdad, Feb. 26, 1991.
[22] Al-Jumhuriya (Baghdad), Jan. 22, 1995.
[23] Kanan Makiya, Cruelty and Silence: War, Tyranny, Uprising, and the Arab World (New York: W.W. Norton, 1994).
[24] Associated Press, May 21, 2021. This section draws on Daniel Pipes, "Who Won?" Jerusalem Post, forthcoming.
[25] Israel Hayom, May 12, 2021.
[26] Kayhan, May 21, 2021.
[27] Israel Hayom, May 23, 2021.
[28] The Wall Street Journal, May, 21, 2021.
[29] Israel National News, May 30, 2021.
[30] The Times of Israel, May 26, 2021.
[31] Press TV, May 22, 2021.
[32] The Jerusalem Post, May 24, 2021.
[33] Kayhan, May 21, 2021.
[34] Ynet, May 24, 2021.
[35] The Times of Israel, May 21, 2021.
[36] The Washington Post, May 21, 2021. The Washington Post, May 21, 2021.
[37] Khaled Abu Toameh, Gatestone Institute, May 24, 2021.
[38] Margaret K. Nydell, Understanding Arabs: A Contemporary Guide to Arab Society, 6th ed. (Boston: Nicholas Brealey Publishing, 2018).
[39] Salem, Violence and Diplomacy in Lebanon, p. 27.
[40] Fouad Ajami, The Dream Palace of the Arabs: A Generation's Odyssey (New York: Knopf Doubleday, 2009), p. 296.
[41] As'ad Abu Khalil, "Al-Jabriyyah in the Political Discourse of Jamal 'Abd al-Nasir and Saddam Husayn: The Rationalization of Defeat," The Muslim World, July-Oct. 1994, pp. 246-8.
[42] Ibid., p. 247.
[43] Michael B. Oren, Six Days of War: June 1967 and the Making of the Modern Middle East (New York: Oxford University Press, 2002), p. 310.
[44] Abdel-Moneim Said, "Victory and Defeat," Al-Ahram Weekly, Sept. 11, 2014.
[45] E. Shouby, "The Influence of the Arabic Language on the Psychology of the Arabs," Middle East Journal, 5 (1951): 295. Remarkably, Shouby anticipated (on pp. 296-7) the emergence of Gamal Abdel Nasser just a year later: "one occasionally comes across a half-educated individual who so exaggerates the Egyptian type of wit ... that he gives the impression he has ceased to think of the meaning of words altogether, and is indeed using a sort of 'word-salad.'"
[46] Quoted in Walter Laqueur, The Road to Jerusalem: The Origins of the Arab-Israel Conflict, 1967 (New York: MacMillan, 1968), p. 91.
[47] Theodore Draper, "From 1967 to 1973: The Arab-Israeli Wars," Commentary, Dec. 1973.
[48] Hussein Sumaida, with Carole Jerome, Circle of Fear: My Life as an Israeli and Iraqi Spy (Washington: Brassey's, 1994), p. 282.
[49] Barry Rubin, "The Israel-Hamas War and the Suicide Strategy: How Arab Forces Expect to be Weak, Start Losing Wars and Still Hope to Win," Gloria Center, Herzliya, Nov. 19, 2012.
[50] "Capture de Saddam Hussein: les Egyptiens incrédules," Agence France-Presse, Dec. 14, 2003.
[51] Quoted in Stanley Wolpert, Zulfi Bhutto of Pakistan: His Life and Times (New York: Oxford University Press, 1993), p. 95.
