 "En gudlös kvinna" iklädd bikini steker bacon. |
Före detta muslimer stoltserar öppet som aldrig förr med sitt förkastande av islam: en avslöjande självbiografi som toppar landets bästsäljarlistor; en video (1,5 miljoner visningar) som visar ett exemplar av Koranen riven i bitar; en annan video med en kvinna i en bikini som tillagar och äter bacon; och hädiska karikatyrer av Muhammed.
Utöver sådana provokationer arbetar före detta muslimer för att förändra bilden av islam. Wafa Sultan uttalade sig på Al Jazeera och dömde på högtravande arabiska ut islam i en inspelning som sågs av fler än 30 miljoner tittare. Ayaan Hirsi Ali skrev en kraftfull självbiografi om att växa upp som kvinna i Somalia och fortsatte med att skriva högprofilerade böcker i vilka hon kritiserade islam. Ibn Warraq skrev och redigerade ett litet bibliotek av inflytelserika böcker om sin tidigare religion, inklusive Why I am Not a Muslim (1995) och Leaving Islam: Apostates Speak Out (2003).
Bakom dessa individer står organisationer baserade i Väst som består av före detta muslimer vilka uppmuntrar muslimer att ta avstånd från sin tro, ger stöd till de som redan har tagit detta steg och bedriver lobbyverksamhet mot islam med kunskap inifrån och med avfällingens passion.
Tillsammans pekar dessa fenomen på en aldrig tidigare skådad förflyttning: de historiskt olagliga och onämnbara handlingarna bland muslimer av öppen misstro mot Gud och avvisande av Muhammeds uppdrag har spridit sig i så hög grad att det skakar den islamiska tron.
För icke-muslimer är denna förflyttning i det närmaste osynlig och avfärdas därför som marginell. När det gäller araber konstaterar Ahmed Benchemsi att västerlänningar ser religiositet som "en obestridlig självklarhet, något som är nästan etniskt inbäddat i deras DNA". Det islamistiska uppsvinget nådde kanske sin höjdpunkt för ett decennium sedan men den framstående historikern Phillip Jenkins hävdar med säkerhet att "inte med någon rationell standard kan Saudiarabien ... sägas röra sig i en sekulär riktning".
För att hjälpa till att rätta till detta missförstånd dokumenterar den följande analysen fenomenet muslimer som blir ateister. Med ateister menar jag, liksom organisationen Före detta muslimer i Nordamerika (Ex-Muslims of North America), muslimer "som inte omfamnar någon bestämd tro på en gudom", inklusive "agnostiker, panteister, fritänkare och humanister". Ateister inkluderar dock absolut inte muslimer som konverterat till kristendomen (ett ämne för en annan karläggning av denna författare) eller till någon annan religion.
Det är två huvudfaktorer som gör det svårt att uppskatta antalet före detta muslimska ateister.
För det första föredrar vissa av dem att hålla sig inom islams gränser för att kunna fortsätta påverka religionens utveckling och i synnerhet för att kunna delta i kampen mot islamismen, något som de inte längre kan göra om de lämnar religionen. Brian Whitaker, författare till boken Arabs Without God (Araber utan gud) sätter fingret på fenomenet där muslimer "tar ett taktiskt beslut att inte bryta helt med religionen, framställer sig själva som sekulära 'progressiva' muslimer eller muslimska 'reformatorer'. De anser att mer kan uppnås genom att utmana förtryckande religiösa sedvänjor än genom att ifrågasätta Guds existens, eftersom det är osannolikt att man lyssnar på dem om de är kända för att vara ateister".
 Nasr Abu Zayd (1943-2010). |
Vägen till reform är emellertid fylld med faror. Den framstående egyptiske auktoriteten på islam, Nasr Abu Zayd, hävdade med bestämdhet att han fortfarande var muslim men hans motståndare, kanske motiverade av ekonomiska motiv, ansåg att han var en avfälling och lyckades både upplösa hans äktenskap och tvinga honom att fly från Egypten. Ännu värre, i Sudan avrättade regeringen den stora islamiska tänkaren Mahmoud Mohammed Tara som en avfälling.
För det andra innebär att öppet tala om att man är en ateist att man inbjuder till bestraffningar som sträcker sig från utstötning till misshandel, till att bli beskjuten, fängslas, mördas. Familjen anser att ateister är en skam för deras ära. Arbetsgivare anser dem vara opålitliga. Samhället anser dem vara förrädare. Regeringar anser dem vara nationella säkerhetsrisker. Om ni tycker detta sista verkar absurt så betänk att myndigheterna inser att det som börjar med individuella beslut växer till små grupper, blir starkare och kan kulminera i maktövertagande. En av de mest extrema reaktionerna var i kungadömet Saudiarabien som den 7 mars 2014 utfärdade antiterror-bestämmelser som förbjuder "att uppmana till ateistiskt tänkande i någon form eller ifrågasätta grunderna i den islamiska religionen på vilket detta land är grundat". Med andra ord är fritt tänkande detsamma som terrorism.
Faktum är att många muslimska majoritetsländer formellt bestraffar apostasi med avrättning, inklusive Mauretanien, Libyen, Somalia, Jemen, Saudiarabien, Qatar, Förenade Arabemiraten, Iran, Afghanistan, Malaysia och Brunei. Formella avrättningar är ovanliga men hotet hänger över avfällingar. Ibland leder det till döden: En nigerian, Mubarak Bala, arresterades och försvann på grund av sina hädiska uttalanden. I ett fall som väckte uppmärksamhet världen över uppmanade Ayatollah Khomeini frivilliga att mörda Salman Rushdie 1989 på grund av Rushdies bok Satansverserna, en magisk-realistisk roman som innehåller respektlösa bilder av Muhammed. Våld från medlemmar i medborgargarden förekommer också; i Pakistan uppmanade predikanter folkmassor att bränna ner avfällingars hus.
Detta yttre tryck har åtminstone delvis varit framgångsrikt säger Iman Willoughby, en saudisk flykting i Canada: "Mellanöstern hade varit betydligt mer sekulär om det inte vore för hårdhänta religiösa regeringars tillämpning eller den makt moskéer ges för att övervaka samhället". För att undvika problem döljer många före detta muslimer sina åsikter och behåller de troendes yttre symboler, vilket gör att det är praktiskt taget omöjligt att uppskatta hur många de är.
Trots det konstaterar Willoughby att "ateismen sprider sig som en löpeld" i Mellanöstern. Hasan Suroor, författare till Who Killed Liberal Islam? konstaterar att det finns en berättelse "vi brukar inte höra om hur islam överges av en våg av unga muslimer som lider av en religiös kris, ... övergiven av moderata muslimer mestadels unga män och kvinnor som är obekväma med den växande extremismen i deras samhällen. ... Även djupt konservativa länder med strikt anti-apostasi-regimer som Pakistan, Iran och Sudan har drabbats av avhopp". Den berättelsen är dock nu mer offentlig: "Jag känner åtminstone sex ateister som för mig bekräftade att (de är ateister)" sade Fahad AlFahad, 31, marknadsföringskonsult och människorättsaktivist i Saudiarabien, år 2014. "För sex eller sju år sedan skulle jag inte ha hört en enda person säga det. Inte ens en bästa vän skulle ha erkänt det för mig", men stämningen har förändrats och nu känner de sig friare att avslöja denna farliga hemlighet.
Whitaker drar slutsatsen att arabiska icke-troende "inte är ett nytt fenomen men deras antal verkar växa". En egyptier, Momen, tillägger, "Min gissning är att i alla egyptiska familjer finns en ateist eller åtminstone någon med kritiska åsikter om Islam". Professor Amna Nusayr från al-Azhar University konstaterar att 4 miljoner egyptier har lämnat islam. Todd Nettleton konstaterar att enligt visa uppskattningar har "70 procent av Irans befolkning avvisat islam".
Om vi vänder oss till opinionsundersökningar så fann en WIN/Gallup-undersökning 2012 att "övertygade ateister uppgår till 2 procent av befolkningen i Libanon, Pakistan, Turkiet och Uzbekistan; 4 procent på Västbanken och Gaza; och 5 procent i Saudiarabien. Samma opinionsundersökning avslöjade också att "icke religiösa" personer var fler till antalet: 8 procent i Pakistan, 16 procent i Uzbekistan, 19 procent i Saudiarabien, 29 procent på Västbanken och Gaza, 33 procent i Libanon och 73 procent i Turkiet. Omvänt fann en GAMAAN-undersökning att endast en tredjedel eller 32,2 procent av födda shiitiska muslimer i Iran faktiskt identifierade sig som sådana, plus 5 procent som Sunni-muslimer och 3,2 procent som sufister.
 GAMAANs undersökning från 2020 om iraniers inställning till religion. |
Det finns många indikationer på att antalet ateister är stort och växande.Trenden ökar: en opinionsundersökning i Turkiet genomförd av opinionsinstitutet Konda visade att antalet ateister tredubblades från en till tre procent mellan åren 2008 och 2018, medan antalet icke-troende fördubblades från en till två procent. En undersökning genomförd av forskningsinstitutet Arab Barometer visar på en väsentlig ökning av antalet arabisktalande som säger att de "inte är religiösa", från åtta procent 2012 – 14 till 13 procent 2018 – 19, en ökning med 61 procent på fem år. Denna trend är ännu mer markant bland 15 – 29-åringar; bland dessa har andelen gått från 11 till 18 procent. Land för land var de största ökningarna i Tunisien och Libyen, de medelstora i Marocko, Algeriet, Egypten och Sudan med nästan inga förändringar i Libanon, de palestinska territorierna, Jordanien och Irak. Jemen står ur som det land som har minst antal icke-religiösa personer. Det är särskilt slående att ungefär lika många tunisiska ungdomar (47 procent) som amerikanska (46 procent) definierar sig själva som "icke-religiösa".
Ateism bland muslimskfödda befolkningar har historiskt varit av mindre betydelse och det verkar framförallt ha varit särskilt obetydligt under islamismens kraftiga ökning under det senaste halvseklet. När denna författare efter 9/11 myntade uttrycket "Radikala islam är problemet, moderata islam är lösningen", var ateism bland muslimer nästan inte påvisbar. Så är det inte längre. Efter tjugo år har en underström av ateism utvecklats till en betydande kraft, en kraft med möjlighet att påverka inte bara individers liv utan också samhällen och till och med regeringar.
Den är så kraftfull eftersom samtida islam med dess undertryckande av kätterska idéer och bestraffning av alla som lämnar religionen är särskilt känslig för utmaningar. På samma sätt som en auktoritär regim är skörare än en demokratisk saknar islam som det utövas idag den smidighet som krävs för att hantera intern kritik och rebeller. Resultatet är en islamisk framtid som är mer osäker än dess förflutna.
