Intervju av Rami Dabbas.
Rubrik i Israel Today: "Turkiet vid avgrundens rand".
Israel Today: För ett år sedan kostade det 7,88 turkiska lira att köpa en amerikansk dollar; idag krävs det 11,65; det är en nedgång med 48 procent. Vad orsakade denna kollaps, vart är det på väg och vilken betydelse har det?
 Den turkiska lirans värdenedgång jämfört med den amerikanska dollarn under de senaste året. |
Daniel Pipes: Den turkiska valutans fall är ett resultat av två av Recep Tayyip Erdoğans, Turkiets starke mans, strategier. För det första styr han despotiskt, nyckfullt och oförutsägbart. Ett resultat av detta är att de utländska direktinvesteringarna som lyfte landets ekonomi under den första hälften av hans 19-åriga styre har sinat. För det andra insisterar han på den galna idén att svaret på hög inflation är låga räntor vilket leder till att inflationen skjuter i höjden och valutan urholkas. (Denna snedvridning beror förmodligen åtminstone delvis på det islamiska fördömandet av all ränta på pengar).
Den turkiska liran faller snabbare än någonsin. Åtminstone en ekonom, David P. Goldman, drar av den nuvarande situationen slutsatsen att "Turkiet står inför hyperinflation". Om så är fallet kommer det inte att vara första gången; för tjugo år sedan kostade en taxiresa miljontals lira. År 2005 tog regeringen bort sex nollor från valutan och förvandlade en miljon gamla turkiska lira till en ny.
 Recep Tayyip Erdoğan (V) och Nicolás Maduro, av samma skrot och korn? |
Protester har precis börjat; katastrofen är överhängande. Som jag skrev för två år sedn i Wall Street Journal kan Erdoğans "fortsatta styre komma att leda till samma politiska förtryck, ekonomisk kollaps, hungersnöd och massutvandring som plågar Nicolás Maduros Venezuela".
IT: Analytiker ägnar stor uppmärksamhet åt Erdoğans popularitet inför valet som ska utlysas i juni 2023. Vad tror du?
DP: Oavsett valet kommer Erdoğan att sitta kvar vid makten. Räkna anledningarna till att han inte kommer att lämna: han har en oavslutad agenda, han tror sig vara oumbärlig och han och hans team fruktar att sättas i fängelse. Jag föreslår att man ignorerar tjafset om det kommande valet; opinionssiffror, partiallianser och budskap spelar knappast någon roll, precis som i Ryssland eller Syrien vet vi mycket väl vad resultatet kommer att bli.
IT: Erdoğan och det styrande Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) islamiserar Turkiet när det gäller lagar, utbildning och symbolik som Hagia Sophia; vilken framtid har deras version av Islam i Turkiet?
 Magdansöser och västerländska kändisar på Istanbuls nattklubb Arabesque gör att man kan ifrågasätta den yngre generationens fromhet. |
DP: År 2014 deklarerade Erdoğan öppet sin berömda ambition att uppfostra en "from generation" turkar. Men det har inte hänt. Istället har – som brukar hända när regeringar trycker ner en statsreligion i halsen på sina undersåtar (se Iran) – islam som helhet och islamism i synnerhet försvagats. En Konda-undersökning fann att antalet ateister tredubblades från 1 till 3 procent mellan 2008 och 2018 samtidigt som de icke-troende fördubblades från 1-2 procent under samma period. En WIN/Gallup-undersökning år 2012 fann att antalet "inte religiösa" personer i Turkiet uppgick till 73 procent.
IT: När det gäller utrikespolitik kommer Ankara att överge det Muslimska brödraskapet för att blidka Kairo och Abu Dhabi som båda betrakar det Muslimska brödraskapet som en terroristgrupp?
DP: Nya utspel från Erdoğan tyder på att han önskar förbättra Turkiets fientliga relationer med både Egypten och Förenade arabemiraten och detta kräver att han kyler ner sitt stöd till det Muslimska brödraskapet. Men alla som följer den turkiske diktatorn vet att han ändrar politik snabbt och radikalt, så denna taktiska förändring säger lite om hans långsiktiga avsikter.
IT: Hur ser du på de turkiska relationerna med Iran?
DP: De är unika i Mellanösterndiplomatin och går tillbaka hundratals år. De är komplexa och blandar ständigt samarbete och konkurrens. Båda regimerna är islamistiska men en är Sunni och den andra Shi'i. De har samma syn på världen men båda vill dominera umman. Som Soner Cagaptay uttrycker det "i Mellanöstern finns det plats för en shah eller en sultan men inte för en shah och en sultan. Ankara och Teheran verkar återigen låsta i sin sekellånga konkurrens om att bli den dominerande makten i regionen".
IT: Erdoğan alternerar mellan att normalisera relationerna med Israel och verbalt attackera dem. Vad är det som pågår?
DP: Han verkar genuint förakta den judiska staten men han behöver också anständiga relationer med den vilket leder till plöstsliga och drastiska förändringar. Men en djupgående animositet mot judar och sionister innebär att relationerna med Israel med tiden blir ständigt sämre.
IT: Och relationerna med USA?
DP: Erdoğan verkar förakta Amerika mindre än Israel men inte mycket. Han behöver också USA vilket leder till motsägelsefull politik som att köpa ett större ryskt vapensystem samtidigt som han söker NATOs skyddande famn. Medan Erdoğan gick från ingenstans till att på ett utomordentligt sätt dominera turkisk inrikespolitik i nästan två decennier visar han påtagligt mindre kompetens i utrikesfrågor.
