Nepal och Frankrike: Två Helt Olika Svar på Terror

Två terrordåd utspelades samtidigt i Irak 19 augusti 2004. Jihadister kidnappade i två olika attentat 12 nepalesiska arbetare samt två franska journalister. Trots att deras öden kanske slutar olika – nepaleserna slaktades och fransmännen är alltjämt i livet men i fångenskap – är det anmärkningsvärt hur lika impotenta de båda ländernas befolkningar kände sig, men hur olika de reagerade.

Den nepalesiska gruppen, som bestod av kockar, vaktmästare, klädestvättare och andra arbetare, hade precis gått över gränsen från Jordanien när de kidnappades av Ansar al-Sunna, en våldsam islamistisk grupp. Den 31 augusti visade en islamistisk webbsajt en fyra minuter lång videofilm av nepalesernas avrättningar.

Folket hemma i Nepal besvarade detta grymma illdåd med att attackera landets muslimska minoritet. Hundratals ursinniga unga män omgav Katmandus enda moské och kastade stenar på byggnaden. Våldet trappades upp påföljande dag när fem tusen demonstranter marscherade och skrek "Vi kräver hämnd", "Bestraffa muslimerna" och "Ner med islam". Vissa bröt sig in i moskén, slog sönder inredningen och satte eld på byggnaden. Hundratals koraner kastades ut på gatan och några av böckerna brändes.

I upploppet plundrades även andra muslimska mål i huvudstaden, inklusive ambassader och flygbolagskontor tillhörande muslimska länder. Även en muslimsktägd TV-station och privata hem tillhörande muslimer attackerades. Massan attackerade även företag som rekryterar nepaleser för arbete i Mellanöstern.

Våldet slutade när militären drog kommenderades ut och ett skjut-först-fråga-sen utegångsförbud infördes. Facit blev två döda och 50 skadade demonstranter, förutom 33 polismän, och uppskattningsvis $20 miljoner i skador på egendom.

Det var på detta sätt som en frustrerad, rasande och maktlös befolkning övermannade sina egna myndigheter och gav sig på oskyldiga åskådare.

Det franska svaret kunde inte ha varit mer annorlunda. Hoten om att mörda de två reportrarna utlöste en massiv regeringsinsats för att rädda deras liv, inte genom att attackera franska muslimer utan genom att bearbeta dem och ställa sig in hos dem. Paris gjorde allt i sin makt för att övertyga lokala islamister att fördöma kidnappningarna, i hopp om att deras röst skulle övertyga terroristerna att släppa de två journalisterna.

Denna process resulterade i att islamistiska organisationer i realiteten styrde Frankrikes utrikespolitik, de gjorde uttalanden och agerade som om de representerade nationen och dess befolkning. Bertrand Badie hos l'Institut d'études politiques i Paris ondgjorde sig över att franska muslimer plötsligt blev "ett slags ställföreträdare för det franska utrikesministeriet".

Även på den internationella arenan krävde Paris återbetalning för att landet stött araberna mot israel, och stått med Saddam Hussein mot den USA-ledda koalitionen. Franska diplomater sökte öppet stöd hos terrorgrupper som Hamas och Palestinska Islamiska Jihad.

Dessa ansträngningar utgjorde höjdpunkten på trettio års fransk eftergiftspolitik och i en svidande analys av Norbert Lipszyc, "representerade en betydande triumf för islamister och terrorister". Enligt Lipszyc agerar Frankrike som en dhimmi (en kristen eller jude som accepterar muslimsk överhöghet och i gengäld tolereras och skyddas). "Frankrike har offentligt bekräftat sin dhimmi-status, sin vilja att underkasta sig sina islamistiska herrar. I gengäld har det islamistiska herrefolket deklarerat att Frankrike – det vill säga dhimmi – förtjänar skydd från terror."

Om den franska gisslan friges kommer denna eftergiftspolitik, både hemma och utomlands, att anses ha fungerat. Men till vilket pris! Som Tony Parkinson skriver i Melbournetidningen Age, "Ingen demokrati borde behöva dansa efter någons pipa för att säkerställa livet på oskyldiga människor". Och att dansa efter någons pipa har en allvarlig innebörd.

Historikern Bat Ye'or, den första person som förstod den gradvisa processen varvid Europa alltmer accepterar sin utsedda dhimmi-status, noterar att denna grundläggande förändring började med det arabisk-israeliska kriget 1973, när Europa började vandra "in i den arabisk-islamiska inflytelsesfären och därigenom bröt den traditionella transatlantiska solidariteten".

Bat Ye'or påpekar att den europeisk-arabiska kollaborationen numera är nästintill fullt utbredd; den är "politisk, ekonomisk och religiös och finns i teknologiutbyte, utbildning, universitet, radio, television, media, hos utgivare och författarföreningar ." Hon anser att denna vandring kommer att utmynna i ett "Eurabia" – ett Europa i Arabiens välde.

För att återgå till de senaste incidenterna: det förkastliga nepalesiska våldet visade på en självbevarelseinstinkt – slå mig och jag slår dig tillbaka. Den sofistikerade franska reaktionen, å andra sidan, var att omgående inta ryggläge – slå mig och jag kommer att be och böna dig att sluta. Om historien lär oss någonting, har nepaleserna genom sitt svar förmodligen gjort en upprepning av denna sorts grymhet mot sitt folk mindre sannolik. Medan fransmännen har gjort en upprepning mycket mer sannolik.

Näraliggande ämnen:  Terrorism prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka