En störtflod av statistik gör klart att dagens muslimer har halkat efter andra folk vad gäller hälsa, korruption, livslängd, läs- och skrivkunnighet, mänskliga rättigheter, personlig säkerhet, inkomst och makt. Men varför? Det finns fyra konkurrerande förklaringar, var och en fylld med implikationer.
För det första skyller den globala Vänstern och islamister på västerländsk imperialism. För dem är dagens vedermödor ett oundvikligt resultat av de två århundradena efter 1760 då nästan alla muslimer levde i 16 länder med kristen majoritetsbefolkning (Storbritannien, Portugal, Spanien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark, Sverige, Tyskland, Österrike, Italien, Grekland, Ryssland, Etiopien, Filippinerna och USA).
 En översikt över muslimer under kristet styre 1920. |
Men denna anklagelse bortser från två viktiga fakta. För det första visar detta index att muslimer släpade efter större delen av världen långt före 1760 – vilket hjälper till att förklara varför de kom under västerländsk kontroll överhuvudtaget. För det andra upphörde den västerländska kontrollen för omkring sju decennier sedan, vilket gett dem gott om tid att blomma upp och lyckas som så många icke-muslimska folk har gjort; jämför Singapore/Malaysia, Indien/Pakistan, Israel/Palestinier eller Nord/Syd Cypern.
För det andra har analytiker som är fientligt inställda till islam en tendens att skylla de muslimska vedermödorna på religionen. Muslimernas framgång på medeltiden tillskriver man att de tillägnade sig bidrag från kulturer som underkuvats med makt, såsom de romerska, grekiska och iranska, de framställer islam som ett förlamande inflytande som uppmuntrar till utantillärande, inpräglar fatalism och föder fanatism. Men även detta är ologiskt: om islam tillät muslimer att framgångsrikt låna från andra civilisationer för tusen år sedan, hur kan de förbjuda att man gör på ett liknande sätt idag?
Denne historiker förespråkar personligen en tredje förklaring: att olika faktorer – avvisande av originella tankar och i synnerhet den mongoliska invasionen– fick den medeltida islamiska civilisationen att förfalla samtidigt som Europa började få vind i seglen. Sedan förhindrade ett svidande ömsesidigt förakt och fientlighet muslimer från att lära sig från kristna. Hade moderniteten uppfunnits i Kina skulle muslimer vara mycket mer avancerade idag.
Man kommer att tänka på dessa motstridiga tolkningar när man läser Islam, Authoritarianism, and Underdevelopment: A Global and Historical Comparison (Cambridge University Press, 2019), en bok som ger en viktig fjärde förklaring. Ahmet T. Kuru, en professor i statsvetenskap vid San Diego State University, hävdar att alltför nära relationer mellan religiösa och politiska myndigheter har kvävt muslimsk kreativitet under det senaste årtusendet och att denna koalition måste brytas för att muslimer skall kunna gå framåt. Hans avhandling förtjänar att tas på allvar. (Följande citat är hämtade från ett sammandrag av hans bok).
Kuru börjar med att påminna att "en viss grad av separation mellan ulema (de religiösa ledare som representerade islamisk kunskap, utbildning och lag) och politiska härskare" karaktäriserade den muslimska guldåldern från 800- till 1100-talet e.v.t, då muslimer åtnjöt ett välstånd och makt som placerade dem i framkanten av civilisationen. Framförallt "arbetade den överväldigande majoriteten av ulema och deras familjer i icke-statliga jobb, främst med handel". Resultatet blev att den religiösa och filosofiska mångfalden gjorde att tidiga muslimska samhällen var dynamiska.
Med början i mitten av 1200-talet "började alliansen mellan ulema och staten att växa fram i dagens Centralasien, Iran och Irak". Sedan spred den sig till Syrien, Egypten och vidare, vilket ledde till marginaliseringen av de intellektuella och ekonomiska klasserna. Detta ledde i sin tur till en nedgång av muslimsk vetenskaplig produktivitet och ekonomisk dynamisk kraft.
Européer uppfann till exempel tryckpressen omkring 1440 men det tog nästan tre århundraden för muslimer att trycka en bok med arabisk skrift. Denna extrema försening var ett resultat av frånvaron av "en intellektuell klass för att uppskatta den vetenskapliga betydelsen av tryckpressen (och) en köpmannaklass för att förstå de ekonomiska möjligheterna av massproduktion. De militära befälhavarna i muslimska imperier insåg inte värdet av tryckpressen och ulema såg det som ett hot mot sitt monopol på utbildning". Resultatet blev att på 1700-talet tryckte de europeiska pressarna 20 000 böcker för varje enskild bok som trycktes i det Osmanska riket. Även idag utgör arabiska böcker endast 1,1 procent av den globala produktionen.
 Den första boken som trycktes på turkiska, Lugat-i Vankulu, trycktes 1729. |
Artonhundratalets reformer tog inte upp alliansen mellan ulema och staten och misslyckades därför. Efterföljande ansträngningar gick ännu sämre på grund av en kombination av militärledd expansion av statsmakten, spridningen av radikala ideologier och osäkra sekulära ledare. Därefter hindrade oproportionerliga kolväteintäkter "demokratisering och skapade rentierstater".
Om man ser framåt erbjuder Kuru muslimerna fyra utmärkta rekommendationer: erkänn problemen med auktoritarism och underutveckling; beskyll varken imperialism eller islam för dem; fokusera på den skada alliansen mellan ulema och staten orsakar för intellektuella och entreprenörer; och utveckla idéer för "ekonomisk omstrukturering baserat på produktiva system som uppmuntrar entreprenörskap".
Kommer nu muslimer att följa dessa kloka råd? Historien tyder tyvärr inte på det.
