Dagen efter det att israeliska soldater dödade den andre Hamasledaren inom loppet av en enda månad, försökte den islamistiska terrororganisationen visa sig trotsig och oberörd. Israelerna "drömmer" om de tror att detta försvagar Hamas, skanderade Ismail Haniyeh framför en samling på mer än 70 000 sörjande vid Abdel Aziz Rantisis begravning. "Varje gång en martyr dödas", insisterade Haniyeh, "förstärks Hamas."
Dessa brösttoner har en lång tradition hos palestinierna. Förra gången Israel tillfogade den palestinska krigsmaskinen allvarlig skada, maj 2002, påstod till exempel Khaled Meshaal från Hamas att den israeliska skövlingen av hans organisation i själva verket var "en palestinsk seger som har höjt vårt folks moral". Ovillig att se sig slagen i sammanhanget, sade palestinska myndighetens (PA:s) Yasser Arafat samma månad att "ju mer förstörelse jag ser, desto starkare växer jag".
Dessa ledare lurar måhända sig själva genom att låtsas att förlust är seger, men ett växande antal palestinier börjar nu inse den bittra realiteten som är resultatet av krigsförlust. Deras sinnesstämning har blivit dystrare sedan februari 2001 då premiärminister Ariel Sharon vann valet i Israel mycket på grund av hans uttalade mål att bevisa att våldshandlingar mot Israel inte fungerar.
Resultaten har fått stor påverkan på palestiniernas liv. I en stad med 5000 invånare, på Västbanken, berättade en av invånarna för Londontidningen Times om hur hans stad har blivit "isolerad från hela världen, till och med från andra byar. Alla måste vara i sina hem senast klockan 18:00 och israeliska patruller kommer varje dag för att kontrollera."
Långdragen isolering har lett till en fördjupad ekonomisk nedgång. Siffror från palestinska myndigheten visade nyligen att 84 % av den palestinska befolkningen lever i fattigdom, så som den definieras av Världsbanken, vilket är fyra gånger så många som innan palestinierna började intensifiera våldet i slutet av år 2000. Antalet invånare som lyder under den palestinska myndigheten är 3,5 miljoner och deras ekonomi omsätter $2,5 miljarder per år vilket betyder en genomsnittlig per capita inkomst av $700 per år.
En undersökning gjord av Världsbanken år 2003 upptäckte att palestinska myndighetens investeringar minskat från $1,5 miljarder år 1999 till $140 miljoner år 2002. FN konstaterade också år 2003 att palestinierna övergått till att livnära sig på jordbruk – de odlar sin egen mat – istället för det mer sofistikerade arbete de tidigare utförde.
I en kommentar till situationen beskriver FN:s specielle sändebud Terje Roed-Larsen den palestinska ekonomin som "ödelagd."
(Trots detta bör man inte överdriva situationen. Utländsk hjälp uppgår till $800 miljoner per år, vilket gör att den årliga per capita inkomsten uppgår till ca $1000 – eller ungefär lika mycket som Syriens och högre än både Indiens och de flesta andra länders, förutom några få länder söder om Saharaöknen. Palestinierna är således inte på något sätt de fattigaste människorna i världen.)
Med andra ord har Sharons tuffa politik visat att terrorism förstör för palestinierna mer än det förstör för israelerna. Detta har lett till att vissa analytiker som är djupt fientligt inställda till Israel har erkänt att den "andra intifadan" var ett stort misstag. Våldet "bara trasslade till det," säger Sari Nusseibeh, ordförande för Al-Quds universitetet. Journalisten Graham Usher kallar det för en "ren och skär katastrof", medan en arabisk diplomat tillägger att det är ett "brott mot det palestinska folket."
Efter avrättandet förra månaden av Hamas andra ledare, Ahmed Yassin, har 60 prominenta palestinier i en tidningsannons bett om återhållsamhet med motiveringen att våld skulle provocera fram ett starkt israeliskt svar som skulle kunna lägga hinder i vägen för bildandet av ett självständigt "Palestina". Istället har undertecknarna uppmanat till "en fredlig, klok intifada".
Även vanliga palestinier har kommit till den förnuftiga slutsatsen att mördandet av israeler inte bringar dem några fördelar. "Vi har slösat bort tre år i onödan, detta uppror har inte åstadkommit någonting," säger Mahar Tarhir, en 25-årig ägare till en aluminiumaffär. En reporter från Knight Ridder, Soraya Sarhaddi Nelson har upptäckt att "ilska och missbelåtenhet har ersatt kämparglöden som en gång var drivkraften i den palestinska rörelsen".
Vad israelerna anbelangar hade den högsta militärledningen så tidigt som juli 2003 kommit till slutsatsen att Israel var på väg mot seger. Den israeliska analytikern Asher Susser drog redan då slutsatsen i Middle East Quarterly att det palestinska försöket att bryta ner den israeliska viljan genom terror "har misslyckats" och att ta till vapen "var ett katastrofalt misstag, det värsta som palestinierna begått sedan 1948".
Att i detta sammanhang eliminera två Hamaschefer fördjupar palestiniernas uppfattning att Israels vilja att försvara sig är stark, att dess militära arm är lång och att terrorism är taktiskt fel. Kanske kommer fler palestinier att förstå att tiden är inne för dem att acceptera existensen av en judisk stat.
