Amerikaner har en bestående fascination med sina presidenter, i synnerhet med deras svagheter och hemligheter. Vem ljög? Vem beordrade olagliga operationer? Vem hade älskarinnor?
Sålunda var landet lamslaget av Bill Clinton, Monica Lewinsky och de tarvliga intima detaljerna i deras relation. När dokument där hemligstämpeln nyligen hävts avslöjade hitintills okända CIA-kopplingar till Lee Harvey Oswald fick detta stor uppmärksamhet i media. Tucker Carlson frågade till exempel om "CIA var delaktiga i mordet på John F. Kennedy"?
 Inte alltid sanningsenlig: Obama hävdade 1991 att han var född i Kenya för att kunna sälja sin självbiografi. |
Men den fascinationen bleknar när det kommer till Barack Obama, vänsterns kvasi-heliga figur. När det gäller honom så finns det ingen nyfikenhet, inget skvaller eller någon antydan om olämplighet. När han 1991 felaktigt hävdade att han var född i Kenya och inte på Hawaii skyllde man på en slarvig litterär agent. När Stanley Kurtz bevisade att Obama ljög om att han inte varit medlem i Chicagos socialistiska New Party och kandiderat för det så smutskastade Obamas PR-maskin Kurtz och historien försvann.
När tydliga bevis visade att Obama hade ljugit om att han föddes och uppfostrades som muslim så smädades forskaren som offentliggjorde detta, hans undersökning hånades och hans argument gick upp i rök.
Jag borde veta eftersom jag var den forskaren. Jag skrev fem gånger om detta ämne 2007 – 2008, under Obamas första presidentkampanj (tre av dessa gånger i FrontPageMag.com) och sammanställde all denna information plus nya detaljer i en lång och (hittills) slutgiltig artikel i september 2012 med titeln "Obamas muslimska barndom" som publicerades som följetong i Washington Times.
Alla dessa artiklar betonade att Obama nu var kristen. Den första började med:
"Om jag var muslim skulle jag berätta det för dig" har Barack Obama sagt och jag tror honom. Faktum är att han är en utövande kristen, han är medlem i Trinity United Church of Christ. Han är inte nu muslim. Men var han någonsin en muslim eller sågs av andra som muslim?
Jag svarade jakande på detta och visade hur motsägelsefulla bevis rörande Obamas religiösa bakgrund – från Obamas fader och namn, från åren i Indonesien, från hans familj och mest av allt från honom själv – entydigt visar att han föddes och växte upp som en muslim.
 Barack Obama klädd i en afrikansk-muslimsk dräkt, förmodligen när han var tonåring. |
Hela tiden påpekade jag att det inte är islam som är frågan utan karaktärsfrågan; om Obama ljuger om någonting så grundläggande, hur kan man lita på honom? Hans andra lögner, såsom född i Kenya och inte varit medlem i socialistpartiet, bekräftar detta problem.
Svaren kom snabbt och hårt. Ben Rhodes "ekokammare" svimmade nästan av mitt fräcka majestätsbrott. Precis som Kurtz blev jag förtalad utan att de fakta jag presenterade någonsin togs upp. Här är ett litet urval av störtfloden:
- Ben Smith hånade i Politico min analys som "en mall för en falsk-legitim attack på Obamas religion".
- Spectator kallade min artikel för den "värsta artikeln om presidentvalet" och menade att den var "galen" och "föraktlig".
- Martin Peretz hävdade i The New Republic att jag "helt enkelt hade blivit galen ... och illvillig".
- Vice publicerade en artikel "Skulle du bry dig om Obama var muslim" som svarade på mitt noggrant utformade argument med "BLAHA BLAHA BLAHA UPPHÄV OBAMA BIN HUSSEINS REGERINGSÖVERTAGANDE AV VÅRA JOBB."
Atlantic Publicerade inte färre än tre attacker på artikeln och mig. Mark Ambinder beklagade "den falska föreställningen att Obama är eller ens någonsin varit muslim". Andrew Sullivan avvisade mitt arbete som "giftigt". Matthew Yglesias hånade mitt uttalande att jag tror Obama inte nu är en muslim med "Jag för min del tror på Daniel Pipes när han säger att han inte är en barnmisshandlare".
Och så fortsatte det, ylande av upprördhet vid blotta tanken på Obama som en muslim, smädande och pikande av mig med ad hominem-attacker i vilka man spekulerade om mina motiv. Så obevekliga var angreppen att även den konservativa pressen i överväldigande grad skyggade tillbaka från ämnet. Både McCains och Romneys kampanjer behandlade ämnet som kryptonit. Frågan om Obamas lögner hade ingen påverkan på någon av presidentkampanjerna. Obama vann – naturligtvis – båda.
 Stålmannen utsatt för grön kryptonit. |
Jag förväntar mig att historiker i framtiden när Barack Obama förlorar sin sakrala kvalitet kommer att ägna stor uppmärksamhet åt hans barndoms religiösa tillhörighet. De kommer att undra hur, i den informationstunga, politiskt splittrade och kändisgalna kulturen i USA i början på det tjugoförsta århundradet, en så gigantisk olägenhet framgångsrikt kunde döljas och tabubeläggas. De kommer att studera hur, i ett modernt demokratiskt samhälle, en målmedveten kandidat kan undertrycka även den viktigaste och mest relevanta informationen.
Jag ser fram emot upprättelsen.
