De goda nyheterna är att synpunkten "att militant Islam är problemet medan moderat Islam är lösningen" blir mer och mer accepterad. De dåliga nyheterna är växande förvirring om vem som egentligen är en moderat muslim. Detta betyder att den ideologiska sidan av kriget mot terror har varit, åtminstone delvis, framgångsrik.
De goda nyheterna: Anti-islamistiska muslimer har gjort sina röster hörda sedan 11 september. Deras skara inkluderar välrenommerade akademiker som Azar Nafisi (John Hopkins), Ahmed al-Rahim (tidigare Harvard), Kemal Silay (Indiana) och Bassam Tibi (Göttingen). Betydande islamiska företrädare som Ahmed Subhy Mansour och Muhammad Hisham Kabbani säger öppet sin mening.
Organisationer växer fram, som exempel kan nämnas American Islamic Forum for Democracy som leds av Zuhdi Jasser och som arbetar aktivt i Phoenix Arizona. Free Muslim Coalition Against Terrorism verkar vara genuint anti-islamistiska, trots min första tveksamhet beträffande dess grundare Kamal Nawash. Vad som hänt internationellt är att en grupp liberala araber för en månad sedan initierade ett tongivande upprop där de kräver en överenskommelse som förbjuder religiös uppmuntran till våld, och som speciellt nämner "dödens sheiker" (till exempel Yusuf Al-Qaradawi från TV-kanalen Al-Jazeera). De kräver att dessa ställs inför rätta i en internationell domstol. Fler än 2,500 intellektuella muslimer från 23 länder har redan skrivit under uppropet.
Med tiden blir det fler och fler enskilda muslimer som framträder och fördömer den islamistiska förbindelsen med terrorism. Kanske den allra främsta av dessa är Abdel Rahman al-Rashed, en saudiarabisk journalist stationerad i London som skrivit en artikel: "Det är ett faktum att inte alla muslimer är terrorister", skriver han, "men det är också sant och väldigt smärtsamt att nästan alla terrorister är muslimer….Vi kan inte rentvå vårt namn tills vi erkänner det skamliga faktum att terrorism har blivit ett islamiskt företag; i det närmaste monopolliknande, som använder muslimska män och kvinnor."
Andra analytiker har följt al-Rashed's exempel. Osama El-Ghazali Harb skriver från Egypten att "muslimska och arabiska intellektuella och opinionsbildare måste konfrontera och motsätta sig alla försök att ursäkta dessa (terrorist) gruppers barbariska handlingar och inte urskuldra dem med argument som att muslimer har lidit tidigare. Anouar Boukhars från Virginia fastslår att "terrorism är ett muslimskt problem och vägran att inse detta är verkligen oroande".
De dåliga nyheterna: Det finns många som utger sig för att vara moderata och det kan många gånger vara svårt att identifiera dem, till och med för mig som lägger ner mycket tid på att uppmärksamma detta ämne. Rådet för amerikansk-islamiska relationer får fortsatt stöd från allmänheten och den islamiska organisationen för Nordamerika lyckas fortfarande föra den amerikanska regeringen bakom ljuset. Den helt nya organisationen Progressive Muslim Union stöds av många lättrogna journalister på grund av dess påstådda återhållsamhet, trots att dess ledarskap (Salam Al-Marayati, Sarah Eltantawi, Hussein Ibish, Ali Abunimah) är välkända extremister. Lyckligtvis har myndigheterna hållit både Tariq Ramadan och Yusuf Islam utanför USA, men Khaled Abou El Fadl lyckades komma in och vad är än värre fick till och med möta presidenten.
Inte ens anti-terroristmöten är alltid vad de verkar vara. Den 21 november gick flera tusen demonstranter, vissa av dem muslimer, ut och demonstrerade under banderoller som sade "Tillsammans för fred och mot terror". I Köln i Tyskland skanderade demonstranterna "Ingen terror" och politikerna gjorde må-bra uttalanden. Köln-demonstrationen som genomfördes alldeles efter mordet på Theo van Gogh fungerade som en smart försvarsoperation. Organisatören, islamisten Diyanet Iþleri Türk-Islam Birliði, använde den som rökridå för att slippa påtryckningar för verkliga förändringar.
Talen vid demonstrationen innehöll ingen mea culpa eller diskussion om nödvändigheten av att syna sig själva, utan enbart ursäkter för jihad samt avslagna och tomma slagord som "Islam betyder fred". Av detta komplexa och förvirrade uppträdande kan man dra flera slutsatser.
-
Islamister har insett nödvändigheten av att finna moderata muslimer och har börjat lära sig hur man förfalskar återhållsamhet. Med tiden kommer deras kamouflage utan tvekan att ytterligare förbättras.
-
Att ta reda på vem som är vem har hög prioritet. Det är kanske uppenbart att Osama bin Laden är islamist och att Irshad Manji är anti-islamist, men många muslimer har ännu inte tagit ställning. I Turkiet har en debatt rasat i många år om huruvida den nuvarande premiärministern Recep Tayyip Erdoðan är en islamist eller inte.
-
Uppgiften att identifiera sanna moderater kan inte göras genom gissningsarbete och intuition; till stöd för detta synsätt kan nämnas USA:s regerings fortsatta stöd för islamister genom att ge dem legitimitet, utbildning och (möjligen också) pengar. Jag har också gjort misstag. Vad som behövs är seriös oförminskad forskning.
