När den Malaysiska valutan föll under senare delen av 1997 sade landets dåvarande premiärminister Mahathir Mohamad att han hade "säker information" om att judarna var orsaken. "Vi vill inte säga att detta är en konspiration av judarna, men i verkligheten är det en jude som satte igång valutaraset och av en tillfällighet så är (finansiären George) Soros jude." Mahatir fortsatte med att säga att på samma sätt som "judarna rånar palestinierna … detta är vad de gör mot vårt land."
Mahathirs antisemitism är så typisk för hur man börjat prata i den muslimska världen under den senaste generationen, att jag har funnit en "olustig parallell" mellan den och Nazityskland på 1930-talet.
Denna bakgrund gör det lättare att förstå vilken historisk händelse det tal var som Pakistans president Pervez Musharraf höll inför American Jewish Congress den 17 september. Av en tillfällighet pekade även han ut George Soros som symbol för judisk finansiell skicklighet, men på ett helt annat sätt.
Musharraf berömde judiska grupper i USA och sade att de "stod i det främsta ledet när det gällde att motsätta sig den etniska rensningen av muslimer i Bosnien". Han tillade: "Jag har fått berättat för mig att den största bidragsgivaren till Bosnien var den judisk-amerikanske affärsmannen och filantropen George Soros."
De flesta nyhetsrapporteringar från Musharrafs tal fokuserade på utsikten att Pakistan skulle upprätta diplomatiska förbindelser med Israel (Reuters: "Pakistans ledare uppmanar judar i USA att hjälpa till med att åstadkomma fred"), men vad som potentiellt kan vara av bestående värde med Musharrafs anförande – förutom det faktum att det framfördes till en judisk organisation – var presidentens respektfulla, noggranna och konstruktiva kommentarer om judar.
Han började med den viktiga anmärkningen att judar och muslimer "har många likheter och få skillnader vad beträffar tro och kultur" och fortsatte sedan med att beskriva tre av dessa: tron på att Gud är en, samma sätt att hälsa och en gemensam fras i Talmud och Koranen. Och, påpekade han, Moses är den profet som oftast refereras till i Koranen.
Musharraf framhöll hur "våra erfarenheter och historia flätas samman" och fortsatte sedan med att uttala sig närmare om vad han kallade de två gruppernas "rika och väldigt långa" historia av ömsesidig påverkan. Han nämnde de "lysande exemplen" Cordova, Baghdad, Istanbul och Bukhara, den gyllene perioden i muslimska Spanien och de gemensamma erfarenheterna från den spanska inkvisitionen. På tal om inkvisitionen hävdade han med rätta att judar och muslimer "har inte bara levt tillsammans och delat framgång, utan också lidit tillsammans."
Mot denna bakgrund beskrev Musharraf perioden sedan 1945 som en avvikelse. Som jag också har framhållit var det framförallt 1945 som judar slutade att vända sig bort från Kristendomen till förmån för Islam och istället ändrade riktning åt det motsatta hållet. Med andra ord så har de senaste sex årtionden brutit ett mönster som pågick under 13 århundraden. Musharraf avhöll sig från att skylla denna spricka på någon särkskild, utan begränsade sig till att notera att problemen startade under det "blodigaste århundradet i mänsklighetens historia."
Han berömde de amerikanska judarna för deras roll när det gällde att skydda bosniska muslimer och lovordade dem för att de erbjöd "juridisk och annan hjälp" till muslimer i USA. "Jag sätter värde på detta och vill tacka för det" sade han. Musharraf uttalade sig också i smickrande ordalag om judar som "förmodligen är den mest framstående och inflytelserika gruppen" i Amerika. Med blicken mot framtiden betonade han medkänslans roll när det gäller att återställa muslimsk-judiska relationer.
För att riktigt kunna uppskatta det betydelsefulla med detta tal bör man höra det med muslimska öron. Det låter kanske inte som mycket att han till exempel refererade till Förintelsen som det judiska folkets "största tragedi" men antalet muslimska Förintelseförnekare, inklusive den palestinske ledaren Mahmoud Abbas, gör detta till ett viktigt uttalande.
Musharrafs tal kan endast påverka den muslimska synen på judar på ett påtagligt sätt om den ingår som en del i en större ansträngning. Under frågestunden frågade jag honom därför om han var beredd att vidta åtgärder för att försäkra sig om att hans syn på judar sprids. Han medgav att han inte hade tänkt igenom detta riktigt men där på plats, offentligt och framför flera TV kameror åtog han sig att göra detta.
Att Musharraf sträcker ut handen till judarna ingår som en del i en större planering för att utveckla vad han kallar "upplyst besinning" inom Islam. Även om det fram tills nu handlat mera om prat än om handling, så är redan pratet en stor framgång. Tråkigt nog är det bara han och en till muslimsk ledare, Kung Abdullah II av Jordanien, som uttrycker en moderat version av Islam, men dessa två gör åtminstone det.
För sina ansträngningar förtjänar Musharraf uppskattning och uppmuntran.
