Med ett modigt tal av George W. Bush i förra veckan började en ny era av vad han benämner "kriget mot terror."
För att tillfullo förstå innebörden av detta behövs lite bakgrundsinformation. Islamister (anhängare av radikala islam) började bearbeta USA 1979 när Ayatollah Khomeini tog makten i Iran och hans anhängare senare det året tog över den amerikanska ambassaden i Teheran. Under de följande 22 åren trodde amerikanerna dock att problemet de hade att bekämpa enbart var av kriminell natur, de förstod inte att krig hade förklarats mot dem. När till exempel islamister 1998 attackerade två USA ambassader i Östafrika svarade Washington genom att skicka kriminalpoliser att arrestera förövarna och ta dem till New York, där man tillhandahöll försvarsadvokater för dem, dömde dem och satte dem i fängelse.
Den andra eran började den 11:e september 2001. Samma kväll förklarade Bush "krig mot terrorism" och USA:s regering förberedde sig för krig genom att till exempel anta USA:s patriotismlag. Även om jag välkomnar denna förändring så har jag under fyra år kritiserat idén om krig mot en militär taktik. Jag finner detta vara en förskönande omskrivning, felaktig och faktiskt hämmande. Istället har jag gång på gång bett presidenten att starta en tredje era genom att bekräfta att kriget riktar sig mot radikala islam.
Bush har då och då nämnt radikala islam – till och med så tidigt som nio dagar efter 9/11 – men varken tillräckligt ofta eller tillräckligt detaljerat för att kunna påverka folks uppfattning om det. Den brittiske premiärministern Tony Blair lyfte också fram diskussionen när han i juli, efter bombningarna på Londons lokaltrafik, riktade in sig på "en religiös ideologi som är en påfrestning inom den världsomspännande religionen Islam."
Men den tredje eran började på riktigt den 6 oktober med Bush tal till organisationen National Endowment for Democracy. Han inte bara använde flera olika namn på krafterna bakom terrorism ("vissa kallar detta ondskefull islamisk radikalism; andra för militant jihadism; medan åter andra kallar det för islamo-fascism"), utan han tillhandahöll också mer än nog med detaljer. I synnerhet har han:
- Framställt denna "mördande ideologi" av islamiska radikaler som "den stora utmaningen för vårt nya århundrade."
- Skiljt det från den islamiska religionen.
- Dragit paralleller mellan radikala islam och kommunism (båda är elitistiska, kallblodiga, totalitära, föraktar fria människor och är ödesdigert motsägelsefulla), och sedan fortsatt med att notera de många sätt USA:s krig mot radikala Islam "påminner om striden mot kommunismen under det förra århundradet."
- Pekat på islamisternas trestegssatsning för att ta makten: få ett slut på västvärldens inflytande i den muslimska världen, ta kontroll över muslimska regeringar och etablera "en radikal islamsk stormakt som sträcker sig från Spanien till Indonesien."
- Förklarat att den "våldsamma, politiska visionen" av radikala islam har en dagordning som går ut på att utveckla massförstörelsevapen, förgöra Israel, skrämma Europa, angripa det amerikanska folket och utöva utpressning mot vår regering tills den isoleras."
- Preciserat dess slutgiltiga mål: "att förslava hela nationer och skrämma världen."
- Konstaterat att muslimer själva måste utföra det "viktiga arbetet" för att bekämpa islamism.
- Uppmanat "alla ansvarsfulla islamiska ledare att förena sig och fördöma" denna ideologi och vidta åtgärder mot den.
Innebörden av Bush tal förvandlar i ett slag den officiella amerikanska bilden av vem fienden är och flyttar fram begreppet från det ytliga och otillräckliga "terrorism" till det betydligt vidare begreppet "islamsk radikalism." Denna förändring är potentiellt av bestående värde om det slutligen, efter 26 år, övertygar det normala samhället om vikten av att identifiera fienden.
Att göra så betyder till exempel att immigrationsmyndigheter och polisen kan ta islam med i beräkningen när man beslutar vem som skall släppas in i landet och vem som bör undersökas närmare för terrorverksamhet. Genom att fokusera på enbart muslimer för att komma åt källan för islamism tillåter man dem slutligen att göra sitt jobb ordentligt.
Trots alla dessa framsteg var Bush tal långt ifrån perfekt. Hans citerande från koranen går tillbaka till 2001 när han undervisade muslimer om deras tros sanna natur; hans kommentar om att extremister förvanskar "begreppet jihad" betyder tyvärr underförstått att jihad är en bra sak.
Det allvarligaste är dock att han begränsar det "radikala islamska stormaktsväldet" (eller kalifatet) till enbart regionen från Spanien till Indonesien; för islamister har nämligen en global vision som kräver kontroll över icke-muslimska länder också – och i all synnerhet Förenta Staterna Deras universella ambitioner kan absolut stoppas, men först måste de förstås och motarbetas. Endast när amerikaner förstår att islamisterna tänker ersätta den amerikanska konstitutionen med Sharia kommer de att påbörja den fjärde och slutgiltiga eran av detta krig.
