Islamofobi?

En islamistisk grupp med namnet Hizb ut-Tahrir anstränger sig för att hela världen skall komma under islamisk lag, och den förespråkar självmordsattacker mot israeler. När gruppen riskerade att förbjudas i Storbritannien startade de, enligt Sunday Times, en underjordisk rörelse med namnet "Stoppa Islamofobin", som nu opererar på brittiska universitet.

Stoppa vaddå, frågar ni?

Uttrycket islamofobi myntades i Storbritannien för ett decennium sedan och lanserades 1996 av en självutnämnd "kommitté om brittiska muslimer och Islamofobi." Ordet betyder ordagrant "opåkallad rädsla för islam" men används i betydelsen "fördomar mot muslimer" och sällar sig till fler än 500 andra fobier innefattande praktiskt taget alla livets sidor.

Begreppet har blivit så språkligt och politiskt accepterat att även Förenta Nationernas generalsekreterare i december 2004 satt som ordförande för en konferens med titeln "Att konfrontera islamofobi" och i maj fördömde ett europeisk toppmöte "islamofobi."

Begreppet utgör dock ett problem. För det första, vad exakt innebär en "opåkallad rädsla för islam" när det idag är muslimer som agerar i islams namn som utgör huvudkällan för världsomfattande aggression, både muntlig och fysisk sådan, mot både icke-muslimer och muslimer? Vad, frågar man sig, är den rätta mängden rädsla?

För det andra, visst existerar fördomar mot muslimer men vad man gör här är att man på ett vilseledande sätt sammanflätar två olika fenomen i ordet "islamofobi": rädsla för islam, och rädsla för radikala islam. Detta är ett problem som jag personligen upplevt: Trots att jag gång på gång skrivit artiklar mot ideologin 'radikala islam' och inte 'religionen islam', har jag nominerats till andra platsen för en hånfull " utmärkelse i islamofobi" i Storbritannien. Jag anses vara Amerikas "ledande Islamofob", och har även kallats för en "förkroppsligad islamofob". (Vad jag i verkligheten är, är en "islamism-ofob.")

För det tredje, förespråkarna av det vilseledande användandet av begreppet "islamofobi" överdriver rutinmässigt problemet:

• Polisväsendet: Brittiska muslimer sägs lida av ständig polisdiskriminering, men efter en genomgång av statistiken så gör Kenan Malik smulor av denna "myt om islamofobi."

• Kulturellt: Muslimer "utsätts för en extrem ström av antiislamisk litteratur som förespråkar hat mot islam", hävdar Taha Jabir Al-´Alwani, ledare för Högskolan för Islam och samhällsvetenskap i Virginia: "Noveller, filmer, böcker och forskning. Bara bland de bästsäljande novellerna finns det nästan 1000 noveller av denna sort." Ett tusen bästsäljare som förtalar islam? Knappast. Faktum är att endast en handfull gör det (till exempel "The Haj" av Leon Uris).

• Språkligt: En professor i islamiska studier vid George Washington universitetet, Seyyed Hossein Nasr, redogjorde lögnaktigt om påstådda försök att dölja det arabiska ursprunget av engelska ord såsom adobe – vilket faktiskt härrör från gammalegyptiska, inte från arabiska. (Detta hävdade dock Hossein Nasri i sitt anförande vid ett FN-möte med titeln "Att konfrontera islamofobi," rapporterar Alexander Joffe)

• Historiskt: Nasr hävdade också att ordet antisemitism ursprungligen användes för att beskriva känslor gentemot de araber som levde i Spanien, och inte hade någon koppling till judar fram tills efter Andra världskriget. Struntprat: ordet antisemitism går tillbaka till 1879 när Wilhelm Marr myntade ordet och har alltid refererat speciellt till hat mot judar.

För det fjärde så avslöjar Hizb ut-Tahrirs manipulation av "Stoppa islamofobi" bedrägligheten av detta ord. Som en artikel i the Sunday Times förklarar, "kampanjens mål är skenbart att bekämpa anti-muslimska känslor i kölvattnet på Londonbombningarna", men den citerar Anthony Glees från Londons Bruneluniversitet som hävdar att den riktiga dagordningen är att sprida anti-semitiska, anti-hinduiska, anti-sikh, anti-homosexuella och anti-kvinnliga attityder, såväl som att underblåsa motviljan mot Västvärldens inflytande.

Slutligen, att kalla moderata muslimer (såsom Irshad Manji) för islamofober avslöjar aggressionen hos denna benämning. Charles Moore skriver i the Daily Telegraph att moderata muslimer "skrämda av vad islamisterna gör med deras tro" är de som är mest rädda för islam. (Tänk på Algeriet, Darfur, Irak, Iran, och Afghanistan). "De har varken mod eller ord för att kunna ge sig i kast med det enorma problem som islam står inför i den moderna världen." Malik tillägger att anklagelser om islamofobi är till för att "tysta de som kritiserar Islam, till och med de muslimer som slåss för att reformera sina församlingar". En annan brittisk muslim, Yasmin Alibhai-Brown, skönjer ett ännu ambitiösare mål: "alltför ofta används islamofobi för att utöva utpressning mot samhället."

Muslimer borde göra sig av med denna misskrediterande benämning och istället ägna sig åt lite självrannsakan. Hellre än att beskylla det potentiella offret för att vara rädd för dess tilltänkta bödel skulle det vara bättre för dem själva att fundera över hur islamister har förvandlat deras tro till en ideologi som hyllar mord (Al-Qaeda: "Ni älskar livet, vi älskar döden") och utveckla strategier för att befria deras religion genom att slåss mot denna morbida totalitarism.

Näraliggande ämnen:  Muslimer i väst prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.