Min bedrövelse: tillbaka till 10 september

Attackerna den 11 september 2001 fick mig att känna mig säkrare, till skillnad mot de flesta amerikaner. Äntligen fokuserade landet på saker som länge hade oroat mig.

"FBI är sysselsatt med den största operationen någonsin", skrev jag sent 2001. "Beväpnade vakter kommer åter att finnas med på amerikanska flygplan och immigrationsmyndigheternas fingranskning av utländska studenter har ökat. Jag känner mig säkrare när islamistorganisationer avslöjas, olagliga kanaler för pengaöverföring stängs och invandringsregleringen återupptas. Hopdragandet av amerikanska styrkor nära Irak och Afghanistan ger mig hopp. Denna nyfunna varningssignal är hälsosam, känslan av solidaritet hjärtevärmande, beslutsamheten är hoppfull."

Men jag hyste tvivel på att det skulle hålla. "Är amerikanerna verkligen beredda att offra frihet och liv för att på allvar fullfölja kriget mot militanta islam? Jag oroar mig för USA:s ståndaktighet och avsikt."

Och jag gjorde rätt i att oroa mig eftersom varningssignalen, solidariteten och beslutsamheten från sena 2001 på senare tid har sjunkit till ungefär samma nivåer som innan 11 september. Ett flertal händelser nyligen gör att jag känner mig pessimistisk.

Inom Amerika:

USA:s Patriotlag, ett riktmärke av samarbete efter 11 september mellan militären och den lagstiftande myndigheten. Den antogs av Senaten med siffrorna 98-1 i oktober 2001. Förra veckan fastnade samma lagförslag i Senaten.
De allra flesta tidningar tar inte de islamistiska strävandena på allvar och ser kriget mot terror som mer eller mindre över, som till exempel Maureen Dowds kommentar i New York Times att Bushadministrationen försöker "skrämma folk med tal om Al Qaedas dröm om ett nytt islamiskt kalifat".
Harvard och Georgetownuniversiteten har båda accepterat $20 miljoner för islamiska studier från en saudisk prins, Alwaleed bin Talal, som öppet stödjer hans regerings Wahhabi synsätt.
En jury i Florida lyckades på något sätt missa de överväldigande bevisen om Sami Al-Arians ledande roll i Palestinska Islamiska Jihad och frikände honom på denna punkt.
En ledande islamistorganisation, Rådet för Amerikansk-Islamiska Relationer, skryter med stöd från Wells Fargo Bank, en inbjudan från utrikesminister Condoleezza Rice och ett gratulationsbrev från presidentens bror, Jeb Bush. En annan organisation, Muslim Public Affairs Council, var värd för representanter från Justitiedepartementet vid en konferens förra veckan.

Sedan har vi amerikansk utrikespolitik:

Fixerat vid målet av att fullända Irak, där ingen större fara återstår, verkar Bushadministrationen tillåta den iranska regimen att bygga kärnvapen, med det enda villkoret att ryssarna anrikar uranet, en ineffektiv säkerhetsåtgärd.
Genom att driva sin demokratikampanj till dess logiska slut signalerar Washington en beredvillighet att samtala med islamister i Libanon, den Palestinska myndigheten, Egypten och på andra ställen, och därigenom stärker man radikala islams makt.

Och internationella bakslag:

Enligt elittänkarnas åsikter tillskrivs den franska Intifadan enbart fel i det franska samhället, som till exempel arbetslöshet och diskriminering. När en ledande intellektuell, Alain Finkielkraut, vågade dra in islam i diskussionen kritiserades han vilt och hotades med att åtalas för förtal, så han drog sig tillbaka.
Bombningarna i Storbritannien i juli såg ut att visa på faran av inhemsk islamism. Fem månader senare har dock läxan från denna grymhet nästan glömts bort. Till exempel har Blairregeringen utnämnt en islamist som förbjudits från att komma in i USA, Tariq Ramadan, till en prestigefylld uppgift; och man har övergivit sina ansträngningar att, även tillfälligt, stänga extremistmoskéer.
Medan Israels befolkning lutar åt vänster under ledning av en defaitistisk regering ("Vi är trötta på att slåss, vi är trötta på att vara modiga, vi är trötta på att vinna, vi är trötta på att besegra våra fiender", deklarerade vice premiärminister Ehud Olmert), glömmer man läxan från Oslo, blidkar sina fiender och inbjuder mer eller mindre till mera våld mot sig själva.

Rudolph Giuliani oroa sig för att vi "går baklänges i kriget mot terrorism." Andrew McCarthy drar slutsatsen att "10 september-andan lever och mår bra." Steven Emerson berättar för mig att "den politiska korrektheten före 9/11 har återuppstått".

Och jag oroar mig för att inte ens en katastrofisk terrorhandling kommer att få en avtrubbad västvärld att återgå till känslan av alarm, solidaritet och beslutsamhet som följde på 11 september. John Kerrys uppfattning om terrorism som ett störande element i klass med prostitution och spel har fått fotfäste vilket låter förstå att framtida våldshandlingar kommer att skakas av med en axelryckning. Och även om massmord får människor at kvickna till, kommer förmodligen nästa larmberedskap att bli lika flyktigt som den förra.

Om det någonsin var en kris är den över. Livet är bra, faran är långt borta, säkerheten verkar tillräcklig … sömnen lockar.

Näraliggande ämnen: Krig mot terror, USAs politik prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.