Hur går "kriget mot terrorism"? Man skulle kunna tro att det skulle vara uppmuntrande att inga terroroperationer mot västvärlden har lyckats sedan Londonbombningarna i juli 2005. Men istället råder det en atmosfär av dysterhet. I en opinionsundersökning som nyligen publicerades i utrikespolitiska tidskriften Foreign Policy Magazine, tillfrågades 108 amerikanska specialister, inklusive jag själv, och endast 6 % höll med om att "USA vinner kriget mot terror". Hela 84 % höll inte med.
Detta negativa synsätt reflekterar två realiteter; Överallt (utanför Iran) växer islamismen samtidigt som den civiliserade världen gör stora misstag – skyller det muslimska hatet på sig själva, undervärderar och försöker blidka fienden. Ett flertal trender kan urskiljas:
- Regeringar förhandlar med islamistiska terrororganisationer som Hizbollah och Hamas
- Framstående institutioner (pressen, högskolor etc.) accepterar ickevåldsamma islamister som del av lösningen
- Västeranhängare går samman med islamister i kampen mot deras kapitalistiska jude-kristna motståndare.
Men det finns också goda nyheter i kriget och det rör den fördjupade kunskapen och utbredda medvetandet hos ett växande antal västerlänningar, i synnerhet på högerkanten, om hur det egentligen står till med kriget och fienden. Amerikaner läser böcker, tittar på dokumentärer, håller sig informerade och gengagerar sig aktivt.
Till exempel är frasen "krig mot terror" som för sex år sedan var allmänt accepterad idag helt förlegad eftersom den blandar ihop en taktik med en fiende (även om termen fortfarande används eftersom man inte kunnat enas om en ersättning).
Inte heller skulle en högt uppsatt amerikansk regeringstjänsteman idag upprepa dåvarande utrikesministern Powells analys dagen efter den 11 september 2001, att terroristattacken "inte skall ses som någonting utfört av araber eller muslimer; det utfördes av terrorister".
Istället för att bemöta sådana dumheter ägnar sig de konservativa åt att debattera något som knappt existerade före 11 september men som det är värt att hålla ögonen på på grund av dess politiska innebörd. På ena sidan står de av oss som ser hur den muslimska världen genomgår en tillfällig kris och ber om hjälp med att modernisera sin religion så att muslimer kan blomma upp. På andra sidan står de som ser islam som en oförbätterlig dödskultur och därför vill förbjuda islam och ta avstånd från muslimer.
 NYPDs rapport |
|
New York stads polisdepartement kom förra månaden ut med en imponerande rapport "Radikalisering i väst: det inhemska hotet" (Radicalization in the West: The Homegrown Threat) vilken visar att terrorism är ett resultat av islamiska intellektuella företrädare. Varifrån kommer då radikaliseringsprocessen, frågar sig NYPD. "Det är jihadist eller jihadi-Salafiideologin som motiverar" unga muslimer födda i väst att ägna sig åt terrorism mot sina egna länder.
För sex år sedan skulle ingen polisrapport någonsin ha hävdat någonting sådant – ännu mindre skulle man ha använt sig av termer som "jihadi-Salafiideologi". Det intressanta är att NYPD bekräftar att man behövde tid på sig för att nå denna nivå av medvetenhet: "Förr skulle vi ha definierat den första indikationen på hot till att vara den tidpunkt när en terrorist eller grupp av terrorister faktiskt planerade en attack, nuförtiden har vi flyttat tillbaka den tidpunkten väsentligt" till när radikaliseringsprocessen börjar.
 Rabbi Eric H. Yoffie, president of the Union for Reform Judaism. |
|
Resultatet av "kriget mot terrorn" kommer enligt mitt förmenande att ha mindre med genombrott i flygplanselektronik att göra eller underrättelseverksamhet än med i vilken utsträckning civiliserade människor förstår hur fienden fungerar och sluter sig samman för att bekämpa det. Detta betyder att liberaler håller i minnet att, som Kanadas Salim Mansur säger, "liberal demokrati är inte en mindre beväpnad ideologi än (vad) islamistisk ideologi är". Vad kommer att hända i framtiden: Slagordet från år 2001 "Förenade vi stå" (United We Stand) eller mer av dagens djupa splittring?
Svaret kan mycket väl bli avgörande. I ett historiskt perspektiv ser jag vissa anledningar till optimism eftersom fram till nu de västerländska demokratierna har fått råda. För att det skall hända igen måste kunskap om islam och muslimer vara ett krav.
