Reaktioner på Hamas valseger över Fatah i förra veckans val till den Palestinska Myndigheten kan delas in i tre grupper. Vissa, som American Israel Public Affairs Committee, uttryckte bestörtning och oro för att Hamas öppet deklarerar att deras mål är att förgöra den judiska staten, och de ser detta som slutet på fredsprocessen.
Andra, som till exempel förre presidenten Jimmy Carter, svalde hårt och trotsade det sunda förnuftet genom att hoppas på att Hamas, efter att ha vunnit 74 platser mot Fatahs 45 av de 132 platserna i den lagstiftande församlingen, skulle lugna ner sig och förvandlas till Israels fredspartner.
En tredje grupp, inkluderande krönikören på Boston Globe, Jeff Jacoby, fastslog att Hamas framgång var "det klart bästa resultatet" eftersom det erbjuder en "en möjlighet till en reell inblick in i det palestinska samhällets beskaffenhet."
Och jag? Hamas seger lämnar mig oberörd vad den arabisk-israeliska konflikten beträffar.
Det är inte mycket som skiljer Hamas anti-sionism från Fatahs anti-sionism utom det att Hamasterroristerna talar öppet medan Fatahterroristerna uttrycker sig mer dunkelt. Till och med deras taktiker delvis går i varandra eftersom Fatah förnekar Israels existens och Hamas förhandlar med israeler. Tonvikt och förhållningssätt mer än innehåll, skiljer deras inställning till Israel.
Jag avskyr Hamas och har krävt att de skall förgöras, men jag inser att valet kan komma att föra med sig fördelar som att israeler äntligen inser hur djup och genomträngande anti-sionismen är inom den palestinskarabiska politiken. Hamas och Fatah vann tillsammans alla platser utom tretton i den lagstiftande församlingen. En terroristgrupp på vänsterkanten, Den folkliga fronten för Palestinas befrielse, fick tre platser; tre vänsterpartier – Al-Badil (eller den alternativa listan), Den självständiga palestinska listan och Den tredje vägens lista – fick vardera två platser och fyra oberoende kandidater fick var sin plats. Med det möjliga undantaget av någon eller några i periferin så består den lagstiftande församlingen helt av människor som förnekar Israels rätt att existera. Eller, med David Horowitz svidande beskrivning, Palestina-araberna är "det första terroristfolket."
Resultatet av det palestinska valet var resultatet av mer än ett decenniums vanstyre av Yasser Arafat och hans kamrater, som stal, intrigerade, förskingrade och toppred sina undersåtar. Hamas däremot har gjort sig kända för att tillhandahålla samhällstjänster, vara relativt rättskaffens och anspråkslösa. Om man ser det positivt så visar Hamas framgång att de palestinska araberna bryr sig om andra saker också förutom förgörandet av Israel. Om man ser det negativt så visar det att de helt enkelt föredrar ärliga terrorister framför oärliga.
Steven Plaut vid universitetet i Haifa skrev att den övertygande Hamassegern är "det enda som kan få israelerna att öppna sina ögon och vakna upp". Denna upphöjning kan möjligen också få andra att vakna upp; kommer Spaniens trångsynta regering att uppmärksamma uppropet nyligen från en Hamaspublikation för barn där man kräver att staden Sevilla skall återgå till muslimskt styre?
Det är möjligt, men jag hyser inte stort hopp om att Hamas vid makten kommer att betyda möjlighet till en reell inblick. "Fredsprocessens" stödtrupper kommer inte att ge upp sina omhuldade förhandlingar bara för att en totalitär organisation som utför mord har blivit vald. Man kommer obevekligen att ignorera detta bakslag och fortsätta, såsom man gjort sedan 1993, med att kräva fler israeliska eftergifter
Jag förutspår att man återupptar det tryck man satte på Arafat 1982-88 för att få honom att avsäga sig terrorism. Robert Satloff från Washingtoninstitutet för Utrikespolitik i Främre Orienten, är en skarpsinnig iakttagare av den arabisk-israeliska konflikten och han tvivlar på att Hamas ens kommer att känna sig föranlåtna att matcha Arafats eftergifter från den tiden.
Jag förväntar mig också att, trots alla uttalanden om att de aldrig kommer att ändra sig, Hamas kommer att gå med på de verbala krav som ställs på dem. När de känner sig ekonomiskt trängda och de diplomatiska påtryckningarna blir för starka så kommer de att anamma Arafats vana att framföra dunkla antydningar och säga en sak på engelska och en annan på arabiska. Liksom Arafat kanske de till och med "avsäger" sig terrorism eller låtsas ändra sin nationella och operationella programförklaring som helt följer i den ökända Sions Vises Protokolls fotspår.
Faktiskt har vad Yossi Klein Halevi kallar "tidsåldern för blinkningar och antydningar" redan börjat i och med att Hamas till stora delar avstått från terrorism mot Israel under sin deklarerade tahdiya (lugna period) år 2005, och har fortsatt med den på senare tid dämpade retoriken; till exempel har man föreslagit 15 års vapenvila med Israel. Denna förändring visar tecken på framgång: förre presidenten Bill Clinton, som ofta uttrycker sina åsikter, har precis uppmanat Bushadministrationen att överväga att förhandla med Hamas.
Jag förutspår att palestinsk-israeliska förhandlingar kommer att återuppta sitt ärorika förflutna som innebär goodwill, harmoni och stillsamhet, men att Israel den här gången står inför en betydligt mer beslutsam och skicklig fiende än den korkade Arafat eller den olycksalige Mahmoud Abbas.
