Frågor rörande Mellanöstern kommer förmodligen att spela en viktigare roll än någonsin tidigare i det amerikanska mellanårsvalet om mindre än ett halvår. Tre frågor står högst på dagordningen: Irakkrigets riktning, det rätta svaret på Irans kärnvapenambitioner samt det skyhöga priset på bränsle.
Trots att dessa är viktiga frågor är de dock av ekonomisk natur och väljarkåren kommer att basera sina val på omständigheter som är övergående och utan att se någon egentlig skillnad mellan de två största partierna; vad anser Demokraterna förresten egentligen om Irak och vad har Republikanerna för inställning till Iran? Trots att en fjärde Mellanösternfråga, den arabisk-israeliska konflikten, har varit en lågprofilfråga i år så har den en djupare betydelse för valet. Det är en ständigt återkommande fråga som hjälper till att definiera de två partierna.
Bandet mellan USA och Israel är den mest speciella "speciella relation" i världen idag tillsammans med familjeförhållandet i internationell politik. Inom många områden – utrikespolitik, strategisk samverkan, ekonomiska band, intellektuella kontakter, religiösa band och inblandning i varandras inrikespolitik – har de två länderna annorlunda, om än inte unika, relationer. Dessa sträcker sig ända ner till lokalpolitisk nivå; som det stod att läsa i en New Yorker artikel 1994, ibland "verkar det som om Mellanöstern – eller i varje fall Israel – är ett område i New York.
Dessutom röstar ett stort antal amerikaner (judar, frikyrkliga, araber, muslimer, antisemiter, vänsteranhängare) efter hur politiken gentemot Israel ser ut.
Sedan Israels tillblivelse 1948 har Demokrater och Republikaner bytt platser med varandra vad beträffar deras inställning till Israel. Under den första tidsperioden 1948-70 sympatiserade Demokrater i stor utsträckning med den judiska staten medan Republikaner gjorde det i betydligt mindre utsträckning. Medan Demokraterna framhöll de själsliga banden så tenderade Republikanerna att se Israel som en svag stat och som sådan en belastning under det Kalla kriget.
Den andra tidsperioden började runt 1970 och varade i 20 år. I efterdyningarna av Israels extraordinära seger i Sexdagarskriget kom President Richard Nixon, en Republikan, att betrakta Israel som en stark militärmakt och användbar allierad. Detta nya synsätt gjorde att Republikanerna blev lika positivt inställda till Israel som Demokraterna. Denna nya verklighet gjorde att jag i en forskningsartikel 1985 skrev "både liberaler och konservativa stödjer Israel lika mycket gentemot araberna."
När det Kalla kriget tog slut 1990 började den tredje tidsåldern. Demokraterna svalnade i sitt stöd till Israel medan Republikanerna blev ännu mer välvilligt inställda. Vänstern gjorde den palestinskarabiska saken till sin världsbilds mittpunkt (tänk bara på Durbankonferensen år 2001), medan högern fördjupade sin religiösa och politiska allians med Israel.
Denna trend har blivit än tydligare. I en undersökning år 2000, beställd av vänsteranhängaren och antiisrael-aktivisten James Zogby, såg man tydligt "en markant partipolitisk delning" vad den arabisk-israeliska konflikten beträffar. Republikanerna var betydligt mer proisraeliska än Demokraterna. På frågan "Vad Mellanöstern beträffar, hur anser du att näste president bör relatera till regionen?" svarade 22 % av Republikanerna och endast 7 % av Demokraterna att han bör vara proisrael.
En nyligen genomförd Gallupundersökning visar att 72 % av Republikanerna och 47 % av Demokraterna sympatiserar mer med israelerna än med Palestina-araberna. En närmare granskning av dessa uppgifter visar på än mer dramatiska resultat, med Republikanerna mer än fem gånger mer positiva till Israel än liberala Demokrater.
Den Demokratiska kylan gentemot Israel passar in i ett större mönster av konspirationsteorier om neokonservativa och antijudiska utbrott av sådana kända talesmän för partiet som Jimmy Carter, Jesse Jackson, Cynthia McKinney och James Moran. En observatör, Sher Zieve, drar slutsatsen att bland Demokraterna är och har "anti-semitismen varit på uppåtgående" under en längre tid.
Denna nuvarande trend verkar växa med tillhörande uppdelning av judar och araber/muslimer i amerikansk politik. Detta gör att jag förväntar mig att muslimer, araber och andra som är fientligt inställda till Israel mer och mer kommer att rösta demokratiskt medan judar och andra som är välvilligt inställda till den judiska staten mer och mer kommer att rösta republikanskt. I ljuset av detta är det också värt att notera att amerikanska muslimer anser sig konkurrera med judarna; Muqtedar Khan från Brookingsinstitutet förutspår att muslimer i USA snart "inte bara kommer att vara röststarkare än judarna utan de kommer också att vara köpstarkare än både judiska och andra etniska påtryckargrupper."
Denna utveckling kan komma att få djupgående konsekvenser för relationerna mellan USA och Israel. Den kommer att innebära ett slut på det ömsesidiga utbytet mellan parterna och istället kommer det att bli förändringar i synsätt varje gång Vita huset övergår från ett parti till det andra. När den politiska samsynen bryts kommer Israel att bli förloraren.
